Mats Löfström ryter till: Språklagen måste förnyas!

I fjol vände sig Mats Löfström till JO med ett klagomål om portalen Suomi.fi. I dagarna kom JO:s utlåtande.
I fjol vände sig Mats Löfström till JO med ett klagomål om portalen Suomi.fi. I dagarna kom JO:s utlåtande. (Jonas Ström)
30.10.2019

Myndighetsportalen Suomi.fi:s avsaknad av ett svenskt namn, och haltande innehåll på svenska, fick den åländske riksdagsledamoten att reagera.

– Nog tusan måste statliga myndigheter kunna fungera på två språk.

Åländske riksdagsledamoten Mats Löfström ventilerar sin frustration efter ett färskt utlåtande från justitieombudsmannen om ett klagomål som Löfström lämnat in. Bakgrunden är den här.

Löfström hör ofta klagomål av ålänningar om att finländska myndigheters svenska service inte fungerar som den borde.

I fjol uppmärksammades han på att webbportalen Suomi.fi – som samlar en rad myndighetstjänster – saknade ett svenskt namn, och att det svenskspråkiga innehållet inte motsvarade det finska. Det fanns mindre av det helt enkelt.

Löfström hörde sig för om tillkortakommandet, och kunde av finansministeriets och Befolkningsregistercentralens protokoll konstatera att dessa funderat på ett svenskt namn men övergett den idén eftersom Utrikesministeriet redan använder Finland.fi-domänen.

– Jag tycker att det var dåligt motiverat, säger Löfström som i mars i fjol vände sig till justitieombudsmannen med ett klagomål.

Löfström har också tidigare fört haltande statliga översättningsarbeten till JO, då med framgång.

Inget övergripande ansvar

Att det tagit så länge för JO att uttala sig beror på att Suomi.fi-portalen varit under arbete. Det här, att portalen inte var komplett, var också ett svar som angavs inledningsvis när frågan om svenskan ställdes.

Men det håller inte, säger Löfström, utan visar snarare på grundproblemet: att svenskan inte är med från början när nya tjänster skapas.

– Häromveckan framgick att Folkpensionsanstalten inte har en svensk chattbot, säger Löfström och hänvisar till Tankesmedjan Magmas rapport ”AI och svenska i Finland”.

Ett annat problem med Suomi.fi, säger Löfström, är att Suomi.fi-portalen samlar många myndigheter men ingen verkar ha det övergripande ansvaret.

Ministeriet: ”Suomi.fi” är ett varumärke, syftar inte på Finland

Av JO:s utlåtande framgår att finansministeriet motiverar webbportalens namn och innehåll på följande sätt:

  • ”Suomi.fi är ett brandnamn som avser ordet Suomi, inte Finland som en stat.”
  • ”En ny domän [skulle] nödvändigtvis inte göra det lättare att hitta tjänsten utan kunde rentav leda till förvirring … eftersom den nuvarande användningen av Finland.fi redan är etablerad, den används speciellt utomlands för att söka information om Finland.”
  • ”Namnet [hindrar] inte svenskspråkiga klienter från att hitta svenskspråkig service på svenska domäner, utan själva Suomi.fi -tjänsterna finns även på svenska.”
  • ”En parallell huvuddomän eller ett brandnamn skulle … inte producera något i språklagen avsett mervärde för svenskspråkiga klienter…”

JO: Strider inte mot lagen

Kort summerat gör JO följande bedömning: Lagstiftningen ger inte svar på frågan om hurdana myndigheters webbadresser borde vara, även om det är rimligt att sådana webbadresser signalerar att myndigheterna betjänar på bägge språken.

Vidare så konstaterar JO att språklagen inte förutsätter ”att information som publiceras på webbsidor ska ha exakt samma innehåll på båda nationalspråken”. Myndigheterna har en viss prövningsrätt, men båda nationalspråken måste så långt som behandlas jämlikt när det gäller mediet eller kanalen för informationen. ”Å andra sidan torde det ofta förhålla sig så att fullständig jämlikhet i praktiken inte alltid kan uppnås”, skriver JO och konstaterar att Befolkningsregistercentralen och finansministeriet inte gjort något som strider mot lagen.

”Man förminskar frågan”

Löfström säger att han förstår JO:s resonemang men han förstår fortfarande inte varför Suomi.fi inte har ett svenskt namn.

– Ordet ”Suomi” sitter inte naturligt i munnen på alla finländare. Jag upplever att man inte förstår den svenska verkligheten utan utgår från att alla talar finska. Man förminskar den här frågan.

Löfström hittar trots allt något positivt i JO:s utlåtande. Enligt honom kan man nämligen mellan raderna utläsa att språklagen, som är från 2004, är föråldrad, och från en tid när ärenden inte sköttes digitalt.

Så här skriver JO: ”Därtill har man konstaterat att språklagens minimikrav på webbinformationen är ganska anspråkslösa. Eftersom språklagen har varit i kraft från och med 1.1.2004, kan man med fog fråga, huruvida dessa minimikrav fortfarande är aktuella i dagens läge eftersom webbservicens roll har förändrats och blivit markant medan behovet för personligt besök hos eller kontakt med myndigheter har blivit och fortfarande blir allt mindre. Under dessa omständigheter är det därför ur den språkliga jämställdhetens synvinkel alltmer problematiskt om någon betydelsefull funktion inom en myndighets webbplats är tillgänglig bara på det ena nationalspråket…”

Regeringsprogrammet ger stöd

Löfström säger att han kommer att ta upp frågan med Justitieministeriet, och att hans förhoppning är att arbetet med den nya nationalspråksstrategin ska leda fram till en förändring i språklagen.

Han hänvisar också till en skrivelse i regeringsprogrammet, som ska fungera som ledstjärna i arbetet: ”När omfattande digitaliseringsprojekt genomförs ska det säkerställas att de språkliga rättigheterna tillgodoses också i praktiken.”

I slutändan handlar det här inte bara om kundernas rätt till service på det egna modersmålet. Också tjänstemän ute i kommuner och myndighetsbyråer måste kunna förvänta sig ett tvåspråkigt system.

– Jag vet att polisen tagit i bruk ett sådant som fungerar bra, tack vare att svenskan var med från första början, säger Löfström.