Det är skäl för tvåspråkiga städer att förklara för anställda vad allt som språklagen omfattar.

Språklagen slår fast att ”information som statliga och kommunala myndigheter riktar till allmänheten skall ges på finska och svenska i tvåspråkiga kommuner”, och att ”en tvåspråkig myndighets meddelanden, kungörelser och anslag samt annan information till allmänheten skall finnas på finska och svenska.”

Det här gäller också de automatiska frånvaromeddelanden som tvåspråkiga kommuners tjänstemän använder sig av när de tar semester. Det här har en icke namngiven tvåspråkig stad fått i bakläxa, i ett avgörande som Riksdagens justitieombudsman gav tidigare i mars.

Ett klagomål hade kommit till JO när det visat sig att stadsdirektörens automatiska frånvaromeddelanden fanns på finska och engelska, men inte på svenska. JO vände sig till stadsdirektörens assisten för en redogörelse och till staden för ett utlåtande.

Stadsdirektörens assistent, som ansvarat för frånvaromeddelandena, har till JO förklarat att det handlat om ett mänskligt misstag, som sedermera åtgärdats. Meddelandena finns nu på finska, svenska och engelska.

Staden, å sin sida, har försäkrat för JO att man informerat anställda om att språklagens 32:a paragraf, alltså den ovannämnda, ska följas, men tillstår att det är möjligt att denna inte följts. Därför har staden, med hänvisning till klagomålet, informerat alla anställda att språklagen också omfattar automatiska frånvaromeddelande.

Som hjälp på vägen har staden gett exempel på hur dessa meddelanden kan formuleras på finska, svenska och engelska.

JO konstaterar att det inte är första gången som frågan väcks. Bland annat var Folkpensionsanstaltens automatiska frånvaromeddelanden föremål för ett liknande klagomål 2017. Då hade en klagande fått automatiska svar enbart på finska, trots att FPA är en tvåspråkig myndighet.

I det aktuella avgörandet är JO inte nöjd med att det är först nu, 2020, som staden explicit förklarar för de anställda att språklagen omfattar också automatiska frånvaromeddelanden. Den nämnda paragrafen i språklagen säger inget om dessa meddelanden, konstaterar JO, och för en anställd är det knappast självklart att paragrafen omfattar den här typen av information.

JO kan trots allt inte ta ställning till hur utbredd okunskapen om språklagens tillämpning i staden har varit och nöjer sig med att frågan nu klargjorts för de anställda. Några övriga åtgärder än avgörandet vidtar JO inte.