Harry Lunabba: Min lyckoekvation för att må bra

Bilder: Pexel, Pixabay

Begreppet lyckoekvation har jag lånat från boken Solve for Happy skriven av Mo Gawdat, en före detta toppingenjör på Google. Gawdats bok lämnade ett bestående intryck på mig och den har hjälpt mig att hantera akademisk turbulens och bemästra osäkerhet och besvikelser, som dessvärre är en realitet då man jobbar vid ett universitet.

Centralt i Gawdats syn på lycka är att han betraktar lyckan som en grundinställning hos oss människor. Lycka är inte något vi behöver uppnå, utan det är något vi bär naturligt med oss, så länge vi lyckas hålla olyckan borta. Den avgörande variabeln i lyckoekvationen är att försöka inse vad man kan och inte kan påverka, och också lära sig att sluta bekymra sig över sådant som man inte kan ändra på.

I grunden finns det två saker som vi människor inte rår över. Det första är tidigare händelser. Det som har hänt har hänt, och det finns inget jag eller någon annan kan göra för att ändra på det som varit.

Men enligt Gawdat gäller detta samma faktum också framtiden. Även om vi ofta kan föreställa oss kommande händelser och göra anspråk på att kunna förutse dem, förblir framtiden i grunden oförutsägbar och utanför vår direkta kontroll.

Det enda vi människor verkligen kan påverka, enligt lyckoekvationen, är samtiden – det vi gör, tänker och ägnar tid åt just nu.

Denna enkla insikt har förändrat hur jag förhåller mig till osäkerheten inom den akademiska världen. Jag har insett att känna ångest över sådant jag varken kan påverka eller kontrollera är onödigt, då den enda effekten av dessa orostankar är att jag känner mig olycklig och ångestfylld.

Under min akademiska karriät har jag satt mycket tid och energi på att grubbla över framtida händelser som jag upplevt vara avgörande för min lycka: skulle jag få min docenttitel, kommer min senaste artikel att publiceras eller skall min forskningsansökan resultera i ett positivt forskningsfinansieringsbeslut? Också jag har upplevt många besvikelser, antagligen till följd av både objektiva och orättvisa bedömningar på mina alster och meriter. I mina mörkaste stunder har jag ifrågasatt om mitt arbete över huvud taget är meningsfullt.

Numera inser jag att min lycka inte hänger på vad som händer i framtiden, utan det avgörande är vad jag själv gör just nu. Jag har kommit till insikten att det som faktiskt gör mig lycklig i mitt arbete, är mitt grunduppdrag – att forska och undervisa. Och, när jag gör just det, så bra jag kan, känner jag mig lycklig och mitt arbete känns meningsfullt. Faktum är dessutom, att resultatet av det jag gör, framför allt när jag gör det så bra jag kan, brukar bli – om inte alltid – så åtminstone rätt ofta, ganska bra.

Det ligger också något djupare i insikten att det jag gör just nu är det som är avgörande. Den har tillåtit mig att förstå att det är klart viktigare för min lycka att vara trogen mig själv och mina värderingar, än att optimera mitt handlande för eventuella framgångar. Opportunisten inbillar sig att optimering förbättrar sannolikheten för en lyckligare framtid. Men enligt lyckoekvationen kan jag leva lyckligt redan idag då jag gör helhjärtat det jag själv finner rätt och riktigt.

Jag har lärt mig att fira stort varje gång jag skrivit färdigt en artikel eller en forskningsansökan. Om det sedan blir en publikation eller ett bidrag är det förstås ett plus, men min lycka hänger inte på det jag inte kan kontrollera.

Oberoende av alla stormvindar som ruskar om universiteten kan jag alltid välja att göra det som gör mig lycklig i mitt arbete – att forska och undervisa. Och när jag lyckas fördjupa mig i mitt grunduppdrag mister allt det jobbiga som finns omkring mig sin tyngd.