Kommunalvalet närmar sig. Samtidigt får huvudstaden ny borgmästare. Bild: Helsingfors stad.

Kommunalvalet närmar sig, och för Helsingfors del därmed också valet av nästa borgmästare och fyra biträdande borgmästare. För tredje gången.

Före det hade vi stadsdirektörer, och traditionen bjöd att huvudstadens stadsdirektör av republikens president förlänades titeln överborgmästare. Denna praxis har fallit bort, så vi får nöja oss med en borgmästare.

Som känt ställer den nuvarande borgmästaren Juhana Vartiainen inte upp för återval. Det uppges bero på att han hade förlorat förtroendet inom sitt eget samlingsparti. På tal om förtroende hoppas jag att jag inte bryter det om jag avslöjar Vartiainens eget svar på min fråga till honom på tumanhand om motiven: den som just avslutat ett maratonlopp och blir tillfrågad om det direkt skulle smaka med ett lopp till, tackar nog nej.

Själv har jag uppskattat Vartiainens lite trevande, men framför allt diskuterande ledarskap och strävan efter konsensus, som förresten kulminerade i beredningen av stadens budget för nästa år, då alla sex stadsstyrelsepartier – från Sannf till VF – lyckades uppnå enighet.

Den första borgmästaren, Jan Vapaavuori, hade ett rykte om sig att snarare hylla den kända finska ledarskapsdevisen ”management by perkele”, som i vissa situationer också kunde ha sina fördelar.
Stadens sedan decennier största parti, samlingspartiet, har som sin borgmästarkandidat nominerat nuvarande biträdande borgmästaren Daniel Sazonov. Han är, sin ringa ålder till trots, en erfaren och utan tvekan kompetent och trovärdig kandidat. Själv har jag stiftat bekantskap med honom då vi båda var gruppledare i stadsfullmäktige och nu i social-, hälsovårds- och räddningsnämnden som han på ett sympatiskt sätt leder.

Däremot återstår det att se om han på samma sätt som Vapaavuori och Vartiainen blir en stor röstmagnet i valet, vilket han hittills inte varit. Inte för att det personliga röstetalet skulle vara avgörande. Det är ändå inte hugget i sten att han blir vald till borgmästare, även om Samlingspartiet trots vissa gallupmotgångar lyckas behålla positionen som största parti i Helsingfors. För att bli vald måste man ju nämligen samla en majoritet av rösterna i stadsfullmäktige. Saml brukar få cirka en fjärdedel av de 85 mandaten, så det räcker inte så långt.

Det nu näststörsta partiet, De gröna, verkar vara lite vilse nu då deras mångåriga ledargestalt Anni Sinnemäki p.g.a. partiets interna regler inte ställer upp som borgmästarkandidat. De lyckades inte få den drömkandidat, Pekka Haavisto, att ställa upp som kunde ha haft stora förutsättningar att t.o.m. samla en majoritet i stadsfullmäktige.

I stället har de nu bokstavligen en handfull hugade kandidater: de tidigare stadsfullmäktigeordförandena Fatim Diarra, Otso Kivekäs och Tuuli Kousa samt stadsfullmäktigeledamöterna Atte Harjanne och Shawn Huff. Av dessa är Diarra och Harjanne också riksdagsledamöter. Av de fem framstår ingen just nu som självklar favorit inför valet av kandidat.

Då de gröna dessutom inte på sistone precis har rosat gallupmarknaden vänds blickarna osökt mot det nu tredje största partiet, socialdemokraterna, som åtminstone på basis av gallupsiffrorna kan gå förbi de gröna i Helsingfors. De nominerade redan tidigt riksdagsledamot Eveliina Heinäluoma, som i sin egenskap av gruppledare i fullmäktige gjort sig känd som en kunnig och trovärdig politiker.

De hade haft också en annan minst lika kunnig och trovärdig kandidat i likaså riksdagsledamoten Nasima Razmyar, som dessutom har erfarenhet som biträdande borgmästare. Tydligen ville hon inte sadla om efter bara ett par år i riksdagen, medan Heinäluoma suttit där sedan 2019.

Alla övriga partier vet att de rimligen inte har någon chans att få borgmästarposten. Av dem har vänsterförbundet nu en biträdande borgmästare i Paavo Arhinmäki, som tydligen med sin borgmästarkandidatur tar sikte på återval. Han är lite omstridd p.g.a. vissa misstag utanför tjänsteutövningen, men i jobbet är han tveklöst duktig.

I storleksordning följer sedan Sannfinländarna, som har nominerat minister Wille Rydman. Hans enda merit är att han visst är släkt med Helsingfors forna stadsdirektör Eero Rydman. Dismeriterna är desto fler.

Svenska folkpartiet har i två val haft riksdagsledamoten Eva Biaudet som sin självklara borgmästarkandidat, men nu ställer hon inte längre upp i kommunalvalet. I stället rider stadsstyrelsemedlemmen Marcus Rantala för rusthållet. Med nuvarande styrkeförhållanden i stadsfullmäktige är han nog chanslös vid valet av borgmästare och biträdande borgmästare.

Det samma gäller centerns duktiga kandidat Terhi Peltokorpi, liksom Rörelse Nus och KD:s kandidater, som veterligen ännu inte har klarnat.

Men också de mindre partierna måste ha sina borgmästarkandidater för att vara med i de borgmästardebatter som brukar ordnas. Nackdelen med systemet är att väljarna – inte minst p.g.a. valreklamkampanjerna – kan tro att man måste koncentrera rösterna till dessa ”spetskandidater”.

Så är ju på intet sätt fallet. Röstkoncentration hotar bara lätt mångfalden inom partierna och snedvrider därmed demokratin.

Relaterade artiklar

Läste du redan?