Skolstängningar: Hur gick det sen?

4.12.2013

​När små byskolor läggs ner väcker det ofta starka reaktioner, inte minst bland föräldrarna. Farhågorna är många – men hur stor orsak finns det att vara orolig? Fikt frågade hur lärare, elever och föräldrar ser tillbaka på processen fyra år efter att den egna skolan slog igen dörrarna.

I Borgå har flera småskolor lagts ner de senaste åren. Nygård skola lades ner 2007, Veckoski skola 2008, Svartså skola 2009, Pellinge, Illby och Ebbo skolor 2010. En ny skolnätsundersökning har nyligen blivit klar som pekar på att fler skolor kommer att gå samma öde till mötes.
Bildningsdirektör Hilding Mattsson i Borgå välkomnar en syning av stämningen på fältet några år efter att skolorna stängdes.
– Inför stängningarna hördes många protester, men det har varit väldigt tyst efteråt. Jag skulle gärna höra hur det egentligen blev, säger Mattsson.
Skolan i Svartså lades ner på kort varsel. Beslutet om nedläggningen kom den sista mars, och två månader senare, den sista maj, skulle skolan vara tömd och stängd. När föräldrarna fick ge respons på processen ett halvår senare, var de flesta överens: skolan lades ner för fort.
Under rådande tidtabell gick allt så bra som det kunde, men mycket kunde ha ordnats bättre. Till exempel borde lärarna i de berörda skolorna ha fått möjligheten att samköra undervisningen under en övergångsperiod. Då skulle alla barn i den nya klassen ha haft samma utgångspunkt för inlärningen. Skolskjutsarna var en annan sak som fick mycket kritik från föräldrahåll.

Anne Sundqvist-Ranta hade sin dotter i skolan och var nybliven ordförande för Hem och skola-föreningen i Svartså när nedläggningen blev ett faktum. Hon bekräftar att skolresorna var det som oroade familjen mest.
– Det blev jobbigt med skjutsarna, precis som befarat. Skolskjuts fanns, men staden gick enligt med reglerna vilket betydde väntetider, så nog kände vi oss bittra och inåtvända.
Annes dotter Sara Ranta flyttade till Näse skola, ungefär åtta kilometer från hemmet. Om Sara började klockan åtta, var hon tvungen att gå hemifrån före sju på morgonen för att hinna med skolbussen. Familjen Sundqvist-Ranta löste det hela genom att samarbeta med två andra barnfamiljer i området. Föräldrarna skjutsade barnen turvis enligt ett veckoschema.
I övrigt får nedläggningsprocessen och flytten godkänt betyg. Den nya skolan hade många duktiga ämneslärare och Sara trivdes i sin nya, större klass. Att ha tjugo klasskamrater var roligare än att ha bara tre. Sara minns ändå att hon kände sig orolig inför skolbytet. Det hon funderade mest på var hur det skulle gå med de nya klasskamraterna och om hon skulle få vänner där.
Anne Sundqvist-Rantas hälsning till politikerna är tydlig: ekonomin får inte vara den största drivkraften när det gäller skolornas framtid. Man måste i högre grad tänka på barnens välmående.
– Fundera på helheten ur ett pedagogiskt perspektiv, inte bara ekonomiskt. Lyssna på lärarna, de vet vad som är bra för barnen. Och ge barnen mer tid att förbereda sig inför en eventuell stängning.

Anne Sjöström, ordförande för byföreningen i Svartså, var klassförälder i Svartsåskolan när det begav sig. Hon sörjer nedläggningen av skolan, som var en del av bysamhället och den viktigaste knutpunkten i byn. Skolan var den plats där byborna träffades för fester och basarer och dit barnen kunde springa och leka alla tider på dygnet.
I den gamla skolbyggnaden finns nu en finskspråkig Steinerskola.
– Det vi sörjer mest är att den naturliga träffpunkten för byns svenskspråkiga inte längre finns kvar. Vi får ändå vara mycket glada åt att Fredrikaskolan har varit så tillmötesgående när det gäller byföreningens tillställningar, säger Sjöström.
I och med att skolan stängdes stannade en del av byns utveckling upp. Bussturerna, som hamnat under osthyveln redan tidigare, blev ännu färre och vill inte passa in med skolscheman och arbetstider. Samtidigt höjdes kilometergränsen för skolskjutsarna till fem kilometer för alla barn. Höjningen var en sparåtgärd från stadens sida och har justerats sedan dess, så att gränsen för årskurserna 1–2 numera är tre kilometer.
– Få vuxna skulle promenera 4,9 kilmoteter till och från jobbet på en mörk, slaskig väg utan vägkant, men barnen förväntades göra det.
Sjöström berättar att de som reagerade kraftigast mot nedläggningen av skolan var de som har sina rötter i byn: som själva hade gått i skolan eller hade starka bindningar dit.
– Vi såg stängningen som ett stort slut och jag kan fortfarande bli arg när jag tänker på den. Men också nya Svartsåbor, familjer som hade flyttat hit just för den lilla byskolans skull, kände sig säkert besvikna.

Före detta eleven i Svartså, Daniel Andersson, nu femton år, tycker också att det är tråkigt att byskolor dras in.
– Byskolan har en speciell alla-känner-alla-stämning. Den stämningen existerar inte i större skolor, säger han.
Andersson anser ändå att övergången gick smidigt. Indragningsbeslutet kom inte som en chock för barnen, eftersom en eventuell nedläggning hade diskuterats i flera år. Det hela underlättades av att han fick med sig en stor del av sin gamla klass och dessutom sin lärare till den nya skolan.
Den läraren var Marika Ekholm. Hon medger att hon nästan kände sig lättad när beslutet kom. Det hade varit jobbigt att motivera för eleverna varför de inte kunde få det ena eller det andra som kostade pengar. Det hade helt enkelt inte satsats så mycket på den nedläggningshotade skolan.

De elever som inte flyttade till Näseskolan valde Gammelbacka, Tolkis eller Kullo. I och med omorganiseringen fick Näseskolan, som tidigare haft årskurserna 1-4, också en femte och sjätte klass (sjätte klassen fick dock bara en elev). Den nya femte klassen blev Ekholms.
– Barnen har anpassat sig bra. Och det var tacksamt att börja bygga upp undervisningen från ett rent bord, eftersom det inte fanns någon tradition av ”så här har vi gjort förr på femman”.
För Ekholm blev skolstängningen och flytten i slutändan något positivt. I småskolor är klasserna sammansatta, vilket försvårar undervisningen. Det är lättare att göra ett gott arbete i en enkel klass.
– Förr i tiden fungerade sammansatta klasser, men inte i dag. Samhället har förändrats, och barnen med det. Alla specialämnen och vad som krävs i och med den nya tekniken blir svårare 
i små skolor. Jag tror att byskolornas tid börjar vara förbi.
Ekholm påpekar att det är naturligt för människan att vilja ha kontinuitet, men ibland är det bra med förändring – och det ser man först i efterhand.
– Jag förstår föräldrarnas oro. Det är ändå viktigt att inte oroa barnen, de snappar upp allt och tenderar att förstora saker och ting. Man måste göra skolstängningen till en positiv grej för dem – presentera det som att nu ska vi iväg på ett äventyr tillsammans.

En som varit med om flera skolstängningar är rektor Niklas Läckström, som jobbade 
i Svartsåskolan tills den stängdes och med den erfarenheten 
i bagaget också konsulterade föräldrar och lärare i Ebbo och Illby skolor då de skulle läggas ner. Läckström jobbar nu som rektor i Vårbergaskolan, som var en av de mottagande skolorna för eleverna från Ebbo.
Också Läckström nämner föräldrarnas oro för hur barnen skulle färdas till och från skolan. För honom var det överraskande att så mycket fokus lades på skjutsarna.
Han förvånades främst av att det på föräldrahåll verkade finnas ett fullständigt förtroende för kvaliteten på undervisningen.
– å talar tjänstemännen och föräldrarna lätt förbi varandra. Föräldrarna diskuterar skolvägen och skjutsarna; tjänstemännen funderar på hur ekonomin ska skötas och på kvaliteten i undervisningen. Det finns en risk att man inte riktigt möts där.

Läckström talar för en större skola framom trelärarskolan, eftersom en större skola möjliggör ett bredare specialistunderlag bland lärarna. Till exempel i Svartså fanns det vissa läroämnen som ingen av de tre lärarna behärskade till fullo.
I den större Vårbergaskolan är lärarnas kompetensspektrum bredare, vilket ger nya möjligheter inom specialämnen som konst, musik och modersmålsinriktad finska.
– Nu får eleverna vara med om att skapa fantastiska musikaliska arrangemang tillsammans med sina lärare, något som inte var möjligt tidigare. Att få ta del av sådant gläder och uppmuntrar till engagemang också i andra läroämnen.
Det finns ändå en gräns för hur stor en skola kan bli och fortfarande fungera för barnens bästa, tycker han.
– För mig personligen går gränsen vid kanske 150 elever. Fler än så kan man inte ha koll på. Jag vill känna mina elever så bra att jag ser på deras ansikten om de mår dåligt.

ANNA HÖGSTRÖM

Artikeln ursprungligen publicerad i Fikt 8/2013

 

Fakta Skolnätsundersökningen i Borgå
– I oktober presenterade den arbetsgrupp som utrett skolnätet i Borgå ett förslag som stadsfullmäktige ska ha som underlag då beslut fattas om vilka skolor som ska fortsätta ta emot elever och vilka skolor som ska stänga.

– Arbetsgruppen föreslår att Saxby skola stängs och att elever från Strömborgska skolan och Näse skola från och med år 2016 flyttar till den nya enhetsskolan i Näse. Tolkis och Gammelbacka skolor föreslås gå samman och eleverna flytta till en ny skola i Tolkis. Elever från Kråkö och Vessö föreslås flytta till Grännäs skola år 2015.

Slutsatser av Fikts 
småskaliga undersökning
– Skolstängningarna och flytten till de nya skolorna har gått smidigare än de berörda trodde före stängningen.

– De intervjuade lärarna ser många fördelar med den större skolan vilka mestadels handlar om kvalitet och bättre undervisningsmöjligheter.

– En stängning av byskolan har större effekter på byasamhället än på personerna – elever och lärare – som måste byta skola. Det lilla samhället lider av förlusten och stämningen förändras.

– De flesta barn anpassar sig väl. Det är viktigt att föräldrar och lärare inte oroar barnen i onödan.

– Skolor läggs inte ner enbart av ekonomiska motiv. Det handlar också om kvalitet och att bredda kompetensen bland lärarna.

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här