Georg Boldt: Rösträtt för sextonåringar skulle tvinga partier att tänka om
Unga behöver fler påverkningsmöjligheter, säger Boldt. Ungdomsfullmäktige kan i bästa fall skapa engagerade medborgare. I värsta fall kan resultatet vara det motsatta.
Finland kan stoltsera med att ha ett ungdomsfullmäktige i nästan varje kommun. Också andra former av delaktighet blir vanligare. Deltagandebudgetering finns numera inskrivet i kommunallagen som en möjlighet att inkludera unga i beslutsfattandet.
Men har vi fog att smälla med hängslena? Inte riktigt, säger Georg Boldt. I mars disputerade han på Tammerfors universitet med en avhandling om ungas samhällsengagemang – ett engagemang han själv utövat som ung i elevkårer, ungdomsförbund och -organisationer.
Under tre års tid följde Boldt med deltagandebudgetering och ett ungdomsfullmäktige i huvudstadsregionen, satt med på möten, observerade den beslutsfattarkultur som uppstod och de maktrelationer som formade den.
Han intervjuade ungdomar för att se hur ungdomsfullmäktige påverkade dem och deras idéer och för att kunna jämföra den formen av engagemang med deltagandebudgetering.
Kan man säga att den ena formen är mer lyckosam än den andra?
– Svaret på den frågan är ett politiskt övervägande. Vad man vill få ut av engagemanget? Det ungdomsfullmäktige som jag följde med var en bra plantskola för kommande politiker. Men många unga märkte också att de inte vill engagera sig genom en parlamentarisk modell. Under varje mandatperiod hoppade över hälften av.
Deltagandebudgeteringen hade fördelen att med lägre tröskel kunna erbjuda ungdomar med en icke-politisk bakgrund möjligheten att engagera sig, säger Boldt, men bägge former har svagheter och styrkor.
Priviligierade positioner förstärks
Boldts huvudsakliga poäng är att om Finland vill följa sina egna lagar och FN:s barnkonvention och verkligen höra barn och unga, ja då behövs många olika processer. En modell kan inte tjäna alla.
I sin avhandling identifierar Boldt effekter och konsekvenser av de två modellerna. I bästa fall kan en ung person som inte tidigare sett sig själv som del av samhället bli en aktiv medborgare, då hen får självförtroende, känner sin egenmakt och inser att hen har färdigheter att delta i samhället.
– Men i ungdomsfullmäktige fanns också de som redan hade dessa färdigheter. I deras fall handlade det inte om att få ny kunskap för livet utan om att förstärka en priviligierad position och ett nätverk som redan fanns.
Det här kan också kopplas till hur nomineringen i kommunalval ser ut. Överlag har valet en låg tröskel, nästan en procent av finländarna ställer upp. Men om man ser till vem som ställer upp så syns nätverken. Många kandidater har kopplingar till studentpolitiken, till församlingsverksamhet eller till stora andelslag, säger Boldt.
– Dessa tentakler finns kring de invalda. Det vore bra att få kandidater invalda som inte har dessa kontakter.
Allt eller inget
Som systemet är uppbyggt nu har delaktighet genom ungdomsfullmäktige en polariserande konsekvens, säger Boldt. Ungdomar som redan har färdigheter kan utveckla sig själva. Ibland sker det på bekostnad av andra ungdomar. Det var inte ovanligt att det uppstod klickbildningar i fullmäktige och att de som blev utanför hade svårare att följa med.
– Det fanns de som hoppade av eftersom de upplevde sig själva mera som åskådare än som deltagare. Det här är oroväckande, för ju mer cynisk en person blir desto mindre är chansen att hen engagerar sig på nytt.
Det fanns också de som hoppade av ungdomsfullmäktige och deltagandebudgeteringen eftersom de upplevde att deras målsättningar inte fann stöd bland andra, säger Boldt.
Hur mycket handlar den upplevelsen om den dynamik som du beskriver och hur mycket om att man har fel bild av den demokratiska processen?
– I fullmäktige fanns en grupp människor som av olika anledningar blev de som drev på arbetet. De tog ett stort ansvar och utan dem hade inget hänt. Men samtidigt gjorde detta det svårt för de som ville vara med i mindre utsträckning. Antingen måste de vara med för fullt eller så hade de inget inflytande. Som i de flesta sociala sammanhang förekom mobbning, men det centrala fenomenet var att det fanns en kärna av unga som tog ansvaret för att fullmäktige rullade på. Det höjde tröskeln för dem som ville delta på andra premisser eller som inte kunde identifiera sig med den kultur som uppstod i fullmäktige.
Ett kryss i rutan
Boldt säger att ungdomsfullmäktige bygger på samma modell av beslutsfattande som ett stadsfullmäktige eller parlament.
På så sätt är ungdomsfullmäktige en anakronism, för trenden överlag när det handlar om deltagandedemokrati är att den inte tar sig formen av en representativ demokrati. Ungdomsfullmäktige är helt enkelt inte en form av delaktighet som engagerar. Många av dem saknar reell makt och diskussionerna handlar ofta om beslutsfattandets tekniska processer i stället för de vardagliga spörsmål som berör unga. Som en form av ungdomsdelaktighet kan detta vara mer polariserande än sammanbindande.
Vore det en skillnad om ungdomsfullmäktige hade reell makt?
– Jag vet inte om det skulle göra någon skillnad just i den här frågan, men ungdomsfullmäktige borde ha reell makt. Nu är den bara ett kryss i rutan för kommunerna.
Boldt säger att det ungdomsfullmäktige han bevakade fick väldigt få motioner godkända av staden. Svaren på motionerna dröjde ofta länge och levererades på ett byråkratiskt språk.
Det hände också att motioner som ungdomsfullmäktige fått nekande svar på senare godkändes – när de lämnades in av partier i stadsfullmäktige. Boldt ger en motion om veganmat i skolorna som ett exempel. När ungdomsfullmäktige lämnade in den var svaret att veganmat på skolmenyn är omöjligt. När en liknande motion några år senare kom från stadsfullmäktige godkändes den.
Livsprojekt istället för kollektivism
Enligt Boldt finns det en allmän trend som talar för att nya former av engagemang testas. Det är inte bara valdeltagandet som har sjunkit. Trenden gäller också fackförbund och partier.
– Forskning tyder på att människor blir mer individualiserade och vill inte binda sig till fleråriga uppdrag. De vill göra punktinsatser, jobba med egna projekt som intresserar dem. Det handlar om en sorts självförverkligande livspolitik, ett livsprojekt istället för en kollektiv ansträngning.
Men även om det är viktigt att det finns former av delaktighet som tillfredsställer människors behov av att representera sig själva och inte kollektivet så är det viktigt att kommunerna och staten skapar utrymmen för debatt där människor med olika åsikter kan mötas. Boldt talar om politisk socialisation.
– Det är viktigt att man lär sig diskutera respektfullt, se saker ur ett annat perspektiv. Det behövs, inte minst med tanke på debattklimatet på sociala medier. Det behövs debatter där man både försvarar sin egen ståndpunkt och ger efter. Sådana upplevelser ger en känsla av samhörighet och det behövs nya forum för att föra människor samman.
Hur ser ett sådant forum ut?
– Ett bra exempel är från Helsingfors deltagandebudgetering. Projekt som kostar mera än 3 000 euro presenteras under ett evenemang i stadens centrum. Jag följde med en grupp ungdomar – 13, 14 år gamla – från östra Helsingfors när de presenterade sin idé om ett ungdomscafé. De blev också utfrågade om projektet, vilket de inte visste att de skulle bli. De var nervösa men svarade bra och i omröstningen fick de mest stöd av de andra ungdomarna. De här ungdomarna kommer från en stadsdel som förekommer främst i negativa nyhetsrubriker och det är osannolikt att caféet skulle få besök av de andra som deltog i evenemanget. De var så lyckliga av att de fick flest röster och kände att de utvecklat sina sociala färdigheter. De kände sig uppfyllda av egenmakt. Sådant kan vara transformativt för deras livsbana.
Mycket talar för sänkt åldersgräns
För att engagemanget ska omsättas i ett högre valdeltagande borde åldersgränsen för rösträtt sänkas till 16 år, säger Boldt. Hans avhandling tar inte upp den frågan, men annan forskning visar att om man röstar i ung ålder så ökar sannolikheten att man fortsätter vara en aktiv väljare.
Den förlängda läroplikten är också ett ypperligt tillfälle att, genom ämnen som samhällslära, diskutera politik, partier och val, så att det blir klart hur kommunalvalet direkt påverkar enskilda individer – och hur de kan påverka valresultatet, säger Boldt.
– Det är en liten grej som har en stor långsiktig betydelse. Jag har fortfarande inte hört några bra argument mot en sänkt åldersgräns. Snarare påminner de om argumenten om varför kvinnor inte skulle beviljas rösträtt. En sänkt åldersgräns skulle betyda att partierna måste vända sig till yngre personer. Personer under 18 år röstar annorlunda, det här visar skuggvalen i skolorna. En del partier skulle vinna på en förändring, andra förlora, men istället för att motsätta sig en sänkt åldersgräns borde partierna fundera på hur de kan intressera unga.
Överlag har möjligheterna att delta i samhället blivit bättre under de senaste 20 åren, bedömer Boldt. Det som ännu saknas är en mer politisk form av engagemang. Deltagarbudgetering handlar allt som oftast om simbryggor, parkbänkar och lekparker. Att korrigera strukturella ojämlikheter är det sällan tal om.
– Istället för att fråga om nya rabatter ska planteras kunde man fråga om nya skyskrapor ska tillåtas byggas, eller om snöplogningen i innerstan ska prioritera trottoarer eller gator.
Georg Boldts avhandling heter Citizens in Training. How institutional youth participation produces bystanders and active citizens in Finland.
Det här är en artikel från Kommuntorget 2/2021. Vill du prenumerera på Kommuntorget? Gör din beställning HÄR.
