Medan digitaliseringen går på högvarv hörs nu de kritiska rösterna allt högre. Många frågar sig ifall det är hälsosamt att nästan allt snart kräver en smarttelefon. Vilket blir då alternativet för barnen, eller finns det ens något alternativ längre?

I slutet av november godkände Australien en ny lag som ämnar förbjuda användningen av sociala medier för personer under 16 år. Det är den striktaste lagen gällande sociala medier som världen hittills har sett.

En av lobbyisterna bakom lagförslaget, Amy Friedlander, säger till BBC att föräldrarna i landet hittills har haft endast två alternativ. Antingen ger man en beroendeframkallande apparat till sitt barn eller så blir barnet utfryst. Men nu ska det alltså finnas ett tredje alternativ.

Utan att ta ställning till hur lagen kommer att fungera i praktiken är det en väldigt tydlig signal till omvärlden. En annan signal som blir allt starkare, framförallt i Norden är den från Danmark härstammande ”Smartphonefri barndom”.

Föreningen med samma namn vill ge barn en barndom fri från smarttelefoner och sociala medier fram tills att de är 14 år gamla. Grundaren Christina Andersen, säger att smarttelefonerna motarbetar en uppväxt med fokus på lek, rörelse, natur, lärande, närvaro, god sömn, trivsel och sociala kontakter. Föreningen har över 3000 medlemmar i Danmark och motsvarande föreningar finns i Sverige och snart även i Norge.

Som förälder till små barn, mina tre är alla under 5 år, är det lätt att se vilken negativ påverkan skärmar kan ha på dem. Därför finns det inget annat än TV:n som vid några utvalda stunder kan vara påslagen. 

När jag pratar med vänner och bekanta med barn i skolåldern säger de liknande saker. De ser de negativa mönstren och försöker minimera skärmtiden men känner att de inte kan motstå smarttelefonerna då 9-åringens fotbollslag har en egen Whatsapp-grupp eller en klassgrupp för bland annat läxutbyte. 

Samma människor talar också om den ekonomiska aspekten i det hela, det blir dyrt då två-tre barn ska ha smarttelefon med abonnemang o.s.v. 

Det är viktigt i denna diskussion att skilja på saker. Ett förbud mot sociala medier, som i Australien, kanske löser en del av problematiken med Whatsapp-grupperna. Däremot löser lagen inte det fundamentala problemet med att vi går mot ett samhälle där en smarttelefon är ett måste i vardagen, även för barn. Friedlander kommer troligtvis inte att bli av med den ”beroendeframkallande apparaten” trots att sociala medier förbjuds.

När man tänker på det är det inte alls svårt att föreställa sig en verklighet där man måste ha en applikation i telefonen för att som barn kunna åka kollektivtrafik, komma in på en träningsanläggning (idrottshall, gym, simhall etc.), låna böcker från ett bibliotek, identifiera dig hos skolhälsovårdaren eller sjukskötaren med mera.

Exemplet från Danmark visar att det ändå finns ett växande motstånd mot ett samhälle vars framtid bygger på att barn har tillgång till en smarttelefon i vardagen.

Det är därför viktigt att då kommunala och statliga tjänster digitaliseras, så ska detta göras med minoriteterna i åtanke. Alternativa sätt att använda tjänsten måste finnas, inte bara för de som inte kan använda eller har tillgång till en smarttelefon, utan även för de som väljer att inte använda en smarttelefon. För den sistnämnda gruppen ser ut att växa.

Besökte en lekplats i ett köpcenter veckan innan jul där en ny stor klätterställning fanns. Mina tre pojkar högg på rutschkanan som en huggorm i maj. Medan tre andra barn i motsvarande ålder satt förhäxade vid den nya pekskärmen i hörnet.