Klara mål, svävande medel
Norge fick en ny regering i oktober 2013. Regeringsskiftet innebar en 180 graders sväng i synen på kommunernas antal och storlek. Den föregående röd-gröna regeringen ville behålla en finmaskig kommunstruktur. De nya regeringspartierna Høyre och Fremskrittspartiet har däremot för avsikt att sätta igång en nationellt ledd kommunindelningsreform.
Kommunstrukturen i Norge har förblivit relativt oförändrad sedan 1960- och 1970-talets stora indelningsreform. I dag finns det 428 kommuner. Majoriteten av dem har färre än 5 000 invånare.
I sin politiska plattform (Sundvoldenerklæringen 7.10.2013) motiverar regeringen behovet av kommunsammanslagningar med ökade krav på professionell kompetens i kommunerna. Större och mer robusta kommuner – ”robust” är för övrigt det ord som odlas allra mest av dem som förespråkar reformen – uppfattas ha bättre förutsättningar att klara av de lagstadgade uppgifterna. I synnerhet nämns barnskyddet och utvecklingsuppgifter inom omsorgs- och utbildningssektorerna. Undertexten i regeringens skrivningar är att större kommuner kan få större ansvar. Det mesta låter bekant för dem som följt reformerna i Finland och Danmark.
Reformen ska beredas parlamentariskt och
i samarbete med kommunerna. Om och hur reformen genomförs beror helt på hur det största oppositionspartiet Arbeiderpartiet positionerar sig. Traditionellt har Arbeiderpartiet (socialdemokraterna) och Høyre haft en likartad syn på kommunindelningsfrågorna. Följer Ap sin tidigare syn på substansen, ökar sannolikheten att reformen blir av. Väljer Ap att markera sin oppositionsställning blir det betydligt svårare att skapa acceptans för kommunsammanslagningsplanerna.
Det första kommunseminariet på norsk mark efter regeringsskiftet var en intressant upplevelse för mig, som följt norsk politik i många år. Det händer alltid något med folk när spelreglerna ändras. De som tidigare sagt ”kanske” börjar luta mot ett ”ja”. Speciellt intressant var det att kommundirektörer i små kommuner verkade se många goda sidor med en reform.
Det andra intrycket var att det än så länge saknas trovärdiga svar på frågan ”hur?”. Där regeringens företrädare var tydlig med att målet är robusta kommuner, var han mycket svävande när det gäller medlen. Styrning genom befolkningsunderlag, kartor och tvång fick indirekt tummen ner. Kvar finns dialog med kommunerna och olika ekonomiska incitament. Frågan är om det räcker för att få till stånd en ny kommunindelning i Norge.
SIV SANDBERG
är kommunforskare med nordiska
jämförelser
som specialitet.
Kolumn i Fikt 1/2014
