Essä: Möjligheterna att motionera är en tillgång – inte en utgiftspost

Att inte röra på sig kostar samhället massor, mycket mera än att uppmuntra och bygga upp möjligheterna. (Foto: Sebastian Dahlström)

Klockan är 10.45 då vi promenerar över på parkeringsplatsen. Det är trångt i dag och vi sicksackar mellan bilarna. I en sitter en kvinna med nacken böjd, datorn i famnen och rynkad panna.

Den här artikeln ingick ursprungligen i Kommuntorget magasinet som utkom hösten 2022.

Ur en annan kliver två pojkar ut medan pappan lyfter deras kassar ur bakluckan.

– Jag sade ju att det skulle ta mindre än två minuter att köra hit, säger den äldre pojken triumferande medan de vandrar mot bollhallen.

Den årliga Move-mätningen visar att hela 40 procent av barnen i femte och åttonde klass har så pass dålig fysisk funktionsförmåga att det försvårar deras vardag.

Vi går in genom dörren och möts av ljudet av idrottsglädje. I dag är simhallen fylld till bristningsgränsen. I den stora bassängen samsas tävlingssimmare, motionssimmare, nybörjare och vattenlöpare om utrymmet. Det är stundvis trångt vid vändningarna och i duschrummet men alla är på gott humör.

Läs reportaget om pausgymnastik här.

Barnen plaskar, dyker, hoppar och simmar i den mindre bassängen. Min son är ivrig och jag får påminna honom om att inte springa i simhallen då han skyndar mot del av bassängen.

– Kommer du och ser på slutet av simskolan? Jag vill visa hur jag kan dyka, säger han med hoppfulla ögon.

– Det gör jag. Jag tycker om att se dig simma och ha kul.

Skribenten Filip Saxén är pappa, journalist på Hufvudstadsbladet och har enligt telefonen ett stegmedeltal på 13500 per dag under den senaste månaden.

Simskolan börjar, jag skyndar mig till omklädningsrummet, drar på mig joggingskorna, tar en sista klunk ur vattenflaskan och börjar gå mot utgången. På vägen sitter föräldrarna i tystnad på rad. Tyvärr är deras fokus inte på barnen i bassängen.

Några av barnen kastar trevande blickar mot föräldrarna utan att få kontakt eller bekräftelse.

En pojke tittar olyckligt på sin pappa:

– Pappa. Pappa! PAPPA! vrålar han till slut.

Pappan reagerar inte. Han är försjunken i sin telefon. Precis som mamman bredvid honom och pappan en bit längre bort.

Finländarna håller på att sitta ihjäl sig.

Jag såg rubriken för första gången 2014. Ändå får den mig att haja till då jag ser den på nytt åtta år senare.

Vi finländare rör på oss för lite och det kostar samhället nästan 5 miljarder euro. Per år.

Majoriteten av oss finländare når inte upp till rekommendationen 10 000 steg per dygn. De som är i arbetslivet når i medeltal bara upp till 7 000 steg.

Det framgår ur Undervisnings- och kulturministeriets färska motionsrapport som bygger på UKK-institutets befolkningsundersökning. Rapporten och undersökningsresultaten är dyster läsning.

Sjukdom, arbetsoförmögenhet och sjukpensionering bland den arbetsföra befolkningen är ett växande problem då grundkonditionen är så pass svag och levnadsvanorna så dåliga att det leder till diabetes och andra sjukdomar.

– Den största delen av motion som vuxna får är korta, under fem minuters perioder, förklarar forskaren Pauliina Husu på UKK-institutet.

Det är lätt att räkna ut att det är motion som inte är planerad utan som sker av sig själv i vardagen. Vi går till bussen, springer till tåget eller promenerar från bilen till butiken. För många blir det ingen annan motion. Delvis för att det helt enkelt inte hör till vardagen. Men delvis också för att kommunerna och städerna inte erbjuder lättillgänglig motion där den passar in i livspusslet.

Jag går ut genom dörrarna till hallen och tar de första löpstegen. Snabbt sjunker jag in i min rytm och fötterna rör sig monotont över asfalten medan jag känner den friska höstluften i mina lungor och mot mina kinder.

Jag möter en mamma som avslutar sin joggingtur och går in i hallen för att hämta sitt barn.

Vi nickar igenkännande åt varandra. Vi möts på det här sättet då våra barn simmar.

Tyvärr har vi inte sällskap av några andra föräldrar. De sitter (ihjäl sig) inne i hallen.

Utanför hallen står elsparkcyklarna parkerade i en salig röra och är betydligt fler till antalet än cyklarna. För cyklarnas del saknas tyvärr också en tillräcklig parkering för att en större mängd människor ska kunna ta sig för egen maskin till hallen.

Utanför hallen finns varken utegym, motionstrappor eller promenadvägar som är lämpade för löpning. Det tar tio minuter i relativt lugn löptakt att komma till sandvägarna där löpningen kan ses som ett nöje. Inte undra på att så många föräldrar väljer skärmen och sittandet i hallen. Det gäller alltså de som tagit sig till hallen.

För det är inte bara vi vuxna som rör på oss för lite. Barnen följer sina föräldrars exempel och passiveras allt mer.

Den årliga Move-mätningen visar att hela 40 procent av barnen i femte och åttonde klass har så pass dålig fysisk funktionsförmåga att det försvårar deras vardag.

Många barn är i så dåligt skick att de varken kan sitta på huk, göra kullerbytta eller löpa en kort sträcka.

Här kan vi alla se oss i spegeln. Samhället har under de senaste 30 åren gjort allt för att minimera den vardagliga nyttomotionen. I städerna, där majoriteten av befolkningen i dag bor, behöver vi knappt längre röra på oss. Och allt färre gör det självmant och utan uppmuntran.

Privatbilismen försvaras fortfarande som någon slags mänsklig rättighet och infrastrukturen stöder den synen. Utanför idrottsanläggningar finns det ofta stora parkeringsplatser där det kunde finnas redskap och områden som skulle uppmuntra till en rörlig vardag.

I stället för att barnen cyklar till skolan tillbringar de den några kilometer långa färden med näsan i skärmen i förälderns varma bil. I stället för att vara ute och klättra, springa och falla omkull sitter de som fastklistrade vid datorn, surfplattan eller telefonen. Allt med föräldrarnas välsignelse, stöd och exempel.

Samtidigt som vikten av att röra på sig och motionera poängteras ger de allt sinande resurserna inte allt för mycket utrymme för den förbättring som skulle krävas.

Då budgetmanglingen pågår och pressen på att hitta sparobjekt är stor vinner de kortsiktiga målen som ger mindre utgifter här och nu men sannolikt större utgifter i framtiden allt för ofta över de långsiktiga målen som skulle ge inbesparingar i form av mindre utgifter i framtiden.

Ett utegym eller en motionstrappa är en utgift som inte ger några direkta inkomster. Men de bidrar till att sänka bland annat sjukvårdskostnaderna.

De så kallade livsstilssjukdomarna är en delorsak till de stigande kostnaderna och att sjukvården är överbelastad. Ändå verkar det såväl statligt, kommunalt som lokalt vara viktigare att satsa miljardbelopp på nya broar, nya planlösningar för korsningar och nya motorvägar än att se till att medborgarna och invånarna har bästa tänkbara förutsättningar att motionera och leva sunt.

Att spara några euro här och nu genom att stänga en hall och ta ifrån unga och vuxna deras hobbyer är varken långsiktigt eller klokt.

Hur vi som kollektiv ska lösa den hälsobomb som håller på att brisera verkar vara ett mindre angeläget ämne att ta upp.

Passivitet, svag muskelkondition och övervikt leder till kroniska sjukdomar, en försämrad livskvalitet och en förkortad väntad livslängd. Dessutom visar forskning att motion och en aktiv livsstil minskar sannolikheten för depression och andra psykiska sjukdomar.

Under de senaste månaderna har dessutom oroväckande signaler sänts ut från olika håll i landet. Hot om att ishallar, simhallar och andra idrotts- och motionsanläggningar måste stängas som följd av de höga energipriserna har redan realiserats på vissa håll.

Att spara några euro här och nu genom att stänga en hall och ta ifrån unga och vuxna deras hobbyer är varken långsiktigt eller klokt.

De rödrosiga kinderna på de leende barnen som möter mig i dörren till simhallen efter löppasset är ett tillräckligt bevis på att de här hallarna, träningarna och det sociala umgänget är nödvändiga för samhället.

Alltid kan inte ens beslutsfattarna gömma sig bakom den argumentationen att det inte finns pengar för att göra insatser som främjar invånarnas hälsa och motion. Ibland handlar det om oförståelse eller till och med ovilja.

En talande exempel som blir aktuellt inom kort är snöröjningen i städerna. Då den första snön faller får vi igen se snöplogarna prioritera körbanan medan de lämnar trottoarer och cykelvägar åt sitt öde.

Det här trots att ett några centimeters snölager inte har någon större inverkan på den motoriserade trafiken medan samma mängd snö kan göra det så gott som omöjligt att cykla, promenera eller jogga – i synnerhet som snön som plogas bort från bilvägen ofta hamnar på just cykelvägarna och trottoarerna

Då alternativet blir att äventyra den egen hälsan och riskera att bli en del av statistiken över halkolyckor lär jag istället få sälla mig till den långa raden föräldrar med nackspärr, dålig hållning med telefonen i handen vid sidan av planen då min son tränar.