Analys: Därför är den lokala journalistiken viktig för väljare och beslutsfattare
Illustration: Sebastian Dahlström
Journalistiken förändras obönhörligt med nya medier som förändrar det journalistiska uttrycket. Var det bättre förr? Ex-chefredaktören och debattören Torbjörn Kevin gör en nostalgisk, och jämförande, tillbakablick.
Jag delar gärna in min journalistkarriär i två faser: åren som kommunpolitisk reporter på Åbo Underrättelser 1978–79 och 1981–86, och åren som ledarskrivande chefredaktör 1987–2014 på samma tidning. Uppdragen var vitt skilda, men i båda fallen handlade hantverket om att försöka förstå världen. Tyngdpunkten ska här ligga vid det kommunpolitiska – i en genompolitiserad stad som Åbo för cirka 40 år sedan. Vad gällde för politikjournalistiken åren efter det politiska 1970-talet? Vilka förskjutningar har skett i det journalistiska uttrycket? Har synen på journalistiken inom kåren förändrats? Är kommunjournalistiken fortfarande viktig?
Några inledande reflexioner. Mitt politikintresset var stort redan i tidiga tonår – med rikdagsvalet våren 1966 som ett starkt definierande inslag (Jag var då 14 år.) Jag kände dock aldrig en dragning till politiken, det handlade mera om att stå vi sidan om, betrakta och försöka förstå – i vid mening: behovet att låsa sig fanns inte där, sökandet var viktigare än manifesterandet. Inte oväntat följde studier i nationalekonomi och statskunskap vid Åbo Akademi. Men inte heller i den politiserade studentpolitiken ville jag binda mig politiskt vid ett parti. Sommaren 1973 på Västra Nyland blev omvälvande. En yrkesbana började gestalta sig, och det bidrog ytterligare till valet av en blick utifrån, inåt mot politiken.
Under alla mina drygt 40 år med journalistiken var min ambition att dramatisera politiken. Att dramatisera ska här uppfattas som försök att öka intresset för politiken – med det uttalade målet att konfliktinriktad journalistik har en pedagogisk och möjliggörande funktion. Om jag som journalist inte har behov av att ta parti – välja sida – har jag bättre förutsättningar att skapa ett intresse för kommunalpolitiken. Konflikternas roll är att öppna politiken för läsarna.
Följaktligen var min roll att försöka förstå de politiska aktörernas bevekelsegrunder. Vad drev dem? Var deras politik konsistent, följdriktig? Hur förklara skeendet så att mina texter inte uppfattades ha en dold agenda? En avgörande del i det hantverket var att via daglig journalistik bygga ett läsarintresse, att fånga läsarna och ta dem med i samhällsbygget. Källorna i den strävan var att konsekvent presentera de förtroendevalda – politikerna – som de egentliga beslusfattarna. Kommunalpolitiken i Åbo var primärt politisk, tjänstemännens ansvar var att bereda ärendena. Observera att vi talar om en era då de högsta tjänstemännen förvisso tillsattes på politiska grunder – men borgmästarmodellen med sin hybridstruktur av beredande men klart politiska tjänstemän låg långt fram i tiden.
Två veckodagar var förmer än andra: måndagskvällar, då stadsfullmäktige satt, och tisdagar då stadsstyrelsen sammanträdde. Torsdagseftermiddagarna var ett slags höjdpunkt. Strax efter kl 16 gick man ett kvarter längs ån till Kristinegatan där ÅU hade ett fack i fjärde våningen. Där låg en rykande färsk föredragningslista för tisdagens stadsstyrelsemöte. Arbetsdagens sista halvtimme (i praktiken timme) ägnades åt att snabbläsa ”Kj”, ”Rj”, ”Oj”, ”Sj” och ”Tj” – de fem rotlarna: stadsdirektörens beredning, följd av de biträdande för byggnadsfrågor (stadsplaneringen), utbildningsektorn, socialsektorn och den tekniska roteln. Herrar Leino, Aalto, Lahti, Järvinen och Koponen. Det fanns inte ett så litet ”kattdop” att inte minst tre av herrarna dök upp – samtidigt som deras ständiga klagovisa handlade om hur tiden inte räckte till.
Denna passion för föredragningslistor – och de möjligheter de bar på – känns påtaglig ännu 40 år senare. Att omvandla denna torra beredning till politisk nerv drev mig. Jag tror läsarna kände av min entusiasm.
Stadsfullmäktige möttes varannan måndag. När mötena tog slut, i regel kring 23-snåret sammanträdde vad vi skämtsamt kallade högsta beslutande instans: en handfull journalister och en varierande mängd politiker. När man ringde upp dem var man inte bara en anonym redaktör från den svenska tidningen, man var en bekant människa, samtalet löpte smidigare. Nej, någon som helst (vänskaps)korruption genererade detta inte. Det underlättade enbart arbetet.
Med dagens perspektiv: Bevakningen var politikerdriven. Tjänstemännen stod för beslutstekniska besked. Arbetsfördelningen var solklar.
Hur ser det ut i dag?
En tydlig skillnad syns i att dagens journalistik tenderar vara mera tjänstemannadriven – inte minst efter att välfärdsområdana lyfte hälso- och socialvården ur kommunerna. En annan att journalistiken för 40 år sedan inte lika systematiskt bars upp av ”case”, dvs intervjuer med personer som drabbades av exempelvis stadsplaneändringar eller nedskärningar.
Men är inte det senare en demokratisk innovation som vi förbisåg på 1980-talet? Jag ser det inte så, dagens journalistik tenderar göra nedslag, vi följde med beslutsprocessen steg för steg, fram till det slutliga avgörandet. Och det är här skillnaden ligger. Dagens klickdrivna journalistik (mediehusen medger det i dag öppet) följer en annan logik där kontinuitet ersätts av punktnedslag.
Det är här case-journalistiken åker ut i en svårtolkad periferi. Man reagerar visserligen på samhälleliga problem, enskilda uppmärksammade fall skapar känsla men når inte fram när det gäller de bakomliggande strukturella problemen.
Det finns ett fenomen där journalistiken tyvärr delar tafattheten med beslutsfattarna. Upphandling har väl 20–30 år på nacken, den hanterar gigantiska summor och rivs till synes av en ekonomisk realitet: samhällsekonomin ska vinna på den. Men fortfarande verkar gälla att beslutsfattarna aldrig fick den utbildning som fenomenet kräver. Följaktligen får man intrycket att motparten – näringslivet – är skickligare när det gäller att utforma avtalen. Journalistiken å sin sida kan i och för sig gärna skapa känslor via ”case” – men det egentliga harvandet borde skjuta in sig på avtalen och där speciellt avvägningen mellan de upphandlade tjänsternas kvalitet och priset. Tenderar man skapa kriterierna så att den billigaste vinner? Journalistiken kring upphandligens kärna är i det närmaste obefintlig.
Egentligen borde det kommunala och journalistiken göra gemensam sak och sätta sig på samma skolbänk. Kunnandet är en bristvara i båda lägren.
Slutsatserna?
De stora trenderna i det mediala går mot förbättrade analysverktyg vad gäller vad läsarna läser på nätet. Analytiken länkar in medierna på det som väcker intresse, men belönar inte det seriösa sågandet i kommunala frågor. Den ambitionsnivå som var min på 1980-talet verkar inte längre gälla i den journalistik som styrs av klickningar och som mera sällan kretsar kring kommunala frågor. Jag läser HBL, ÅU, VN och Vbl kontinuerligt och tycker mig märka att det kommunala – speglat i bevakning av det politiska skeendet – inte längre är ett tyngdpunktsområde. Det är synd. Det är fullt möjligt att skapa intressant dramatik – sammanhängande passionerade berättelser – kring det kommunala.Det som behövs är ambition och en passion för vad föredragningslistor döljer. Fortfarande känner jag minnet av en skälvning varje gång jag hör ordet föredragningslista
