Linnéa Henriksson: Varför vill staten att kommunerna skall betala?
Hurdana och vems räkningar ska kommunerna betala? Bild: Kommuntorgets arkiv
Det är rimligt att man förväntas ta ansvar för det man kan påverka, men det är oskäligt att göras ansvarig för sådant som ligger utanför ens kontroll.
Regeringen har initierat ett projekt för att rensa bland normerna. Det har emottagits väl, det finns någonting intuitivt sympatiskt i att minska reglering som man upplever att hindrar eller byråkratiserar mer än den skyddar eller styr. Samtidigt vill regeringen dock också införa nya regler, som kan skapa nya fällor.
En ny regel regeringen vill införa är att fastställa en tidsfrist för behandling av bygglovsansökningar, i en ny paragraf i en lag som godkändes våren 2023 och som träder i kraft från 2025. I paragrafen vill man införa en tidsfrist om tre månader för att avgöra ansökan om bygglov, från det att alla bilagor tagits emot vid byggnadstillsynen. Det finns goda skäl att försöka styra upp behandlingstiden av bygglov, inte minst för att den uppenbarligen varierar stort mellan olika områden. I paragrafen vill man också påföra påföljder, om ansökan inte behandlas i tid, dels genom stegvis återbetalning av bygglovsavgiften och dels genom annan ersättning. Det kan låta rimligt – en tidsfrist utan sanktioner kan vara en norm man lätt bryter mot, när (de digitala) ansökningshögarna tornar upp sig. Detta moment uttrycker ändå en ganska märklig syn på kommunernas ansvar. Flera ansökningar om bygglov kräver att kommuner inhämtar utlåtanden av NTM-centralen, museimyndigheter, andra statliga myndigheter, landskapsförbund och grannkommuner. De har en månads tid på sig att avge sitt utlåtande. Denna tidsgräns medför inga sanktioner, så kommunen har ingen möjlighet att kräva in svar av de andra myndigheterna. Det märkliga i lagförslaget är därför att kommunerna blir betalningsskyldiga också när det är andra myndigheter som inte följer tidtabellen. Det är oskäligt. Det är rimligt att man förväntas ta ansvar för det man kan påverka, men det är oskäligt att göras ansvarig för sådant som ligger utanför ens kontroll.
Samma tendenser, att tidsfrister bara gäller en del och att kommunerna skall betala, finns dock också på andra håll i statsapparaten. I det här resonemanget ses alltså kommunerna som en del av statsapparaten, som statens förlängda arm – ur invånarnas synvinkel är staten, dess myndigheter och kommunen bara är olika delar av den offentliga makten. Ett exempel är Fpa, som kräver att få de sökandes handlingar enligt tidsfrister, men som kan ta sig rätten att behandla vissa ansökningar (t.ex. vid arbetsoförmåga) under så lång tid, att läkarintygen hinner förfalla och den sökande åläggs att lägga tid på och betala för att skaffa fram nya sådana. Det är oskäligt att sökande straffas för saker som är utanför deras kontroll. Fpa kan också uppmana eller ställa som villkor att människor som söker om utkomststöd skall be om nedsättning eller efterskänkning av avgifter för service som kommuner och välfärdsområden ger. Trots utkomststödets ställning som sistahandsstöd, är det principiellt märkligt att staten härigenom, igen, hellre ser att lokalförvaltningen öppnar plånboken. Det var logiskt förr, när utkomststödet låg hos kommunerna, att inte snurra pengar inom den egna organisationen men numera kan man ifrågasätta om det skäligt att kommunerna och välfärdsområdena skall betala för sådant som staten åtagit sig att stå för.
Så många frågor: Varför skall kommunerna eller medborgarna betala, när statens egna myndigheter inte gör sitt jobb? Eller mer smärtsamt: Varför ses bygglov som så viktiga, att man vill införa sanktioner när tidtabeller inte hålls, samtidigt som man får fördröja beslut om människors utkomst utan tydliga påföljder? Också här verkar det finnas en del normer att se över.
PS. Huvudpoängen i texten är inte att skälla på Fpa. I många fall, kanske de flesta, agerar Fpa mycket snabbt och smidigt. Exemplen handlar om att synliggöra omständigheter som ter sig märkliga ur ett bredare perspektiv.
