Rapportträsket

Höstens diskussion om kommunernas uppgifter har riktat sökljuset mot de rapporteringskrav som belastar skolan, vården och omsorgen. ”Sanera rapportträsket”, rubricerar Torbjörn Kevin sin ledare i Åbo Underrättelser 19.9.2013. Men hur hamnade Finland här? Svaret är att rapportträsket uppstår där många goda föresatser flödar samman.

1. Individrättigheter. Tyngdpunkten i lagstiftningen har förskjutits från myndigheters skyldigheter till individers rättigheter. Föräldrar har rätt att vara delaktiga i sina barns skolgång. Patienter har rätt till vård inom sex månader. Servicesedlar ger rätt att välja mellan offentliga och privata producenter. Många dokumentationskrav finns till för att stöda individen i mötet med det offentliga. För att föräldrar ska veta vad som händer i skolan. För att ha koll på alla moment i vårdprocessen, i fall något skulle gå fel. För att det ska vara möjligt att jämföra offentligt och privat.

2. Behov av att visa politisk handlingskraft. Vår tids politik är medial och reaktiv. Ofattbara händelser som skolskjutningar och familjemord kräver att politikerna visar handlingskraft. Ofta framkommer det att tragedierna kunde ha förhindrats om myndigheterna gjort sitt jobb, eller om den ena myndigheten vetat vad den andra gör. När tv-kamerorna slocknat och krigsrubrikerna krympt till notiser, har handlingskraften tagit form av nya checklistor och nya krav på uppgiftsutväxling mellan myndigheterna.

3. En (falsk) tro på exakthet. I bästa fall kan exakt statistik, till exempel om hälsoskillnader mellan olika stadsdelar, läggas till grund för reella politiska prioriteringar. I värsta fall leder en iakttagelse om att verksamheten till 85 procent fungerar väl och till 15 procent illa till ny reglering som ökar arbetsbördan i 100 procent av kommunerna, utan att nämnvärt förbättra verksamheten där det finns problem.

4. Tron på faktabaserat ledarskap. 
I takt med att tillgången till statistik och utvärderingar har ökat har det också uppstått en tro på att fakta är vägen till kloka beslut. Det har utarbetats databaser och instrument till stöd för beslutsfattande och konsekvensbedömning. Inte alls dumt, i och för sig. Men inte ens den mest raffinerade statistik kan befria politiker från skyldigheten att bestämma sig. Inte ens det mest detaljerade kunskapsunderlag kan hindra att fel begås. Men rätt många tror, eller trodde åtminstone, att om vi bara visste lite mer skulle samhället fungera lite bättre. Därför hamnade vi i rapportträsket.

SIV SANDBERG
är kommunforskare vid Åbo Akademi

Kolumn i Fikt 8/2013