Reformen: En alltför stor bit att svälja på en gång
Kirsi Mononen lämnar Kommunförbundet efter många år som ledande jurist. De senaste åren har hon enbart fokuserat på social- och hälsovårdsreformens juridik. Nu blickar hon tillbaka på vårdreformen och de gemensamma strukturer hon varit med om att bygga upp.
Mononen har arbetat som jurist på kommunfältet sedan 1980-talet. Hon tänker tillbaka på de omvälvningar som satt sina spår i kommunerna.
– Samarbetet har tätnat och kommer att göra det även i framtiden. Mitt jobb har de senaste tre-fyra åren handlat om vård- och landskapsreformen. Det råder inga tvivel om att vi behöver en reform. Men den här gången har man valt att svälja en alltför stor bit på en gång.
Detta skedde när det nuvarande regeringsprogrammet slogs fast.
– Regeringspartierna bestämde att helheten inte bara ska innefatta social- och hälsovården, utan också andra uppgifter. I samma veva valde man att förverkliga valfriheten. Det blev för många saker på en gång med tanke på att landskapen inte ska få beskattningsrätt.
Vi bygger på strukturerna för världens eventuellt bästa välfärdsstat och det är väldigt krävande. Det finns många frågor som vi inte har kunnat besvara med hjälp av forskning utan bara fått goda gissningar för vilka följder reformen kommer att ha, säger Mononen.
– Tolkningen av EU-lagstiftningen är inte så entydig att vi skulle kunna avgöra om vårt vårdsystem i fortsättningen fungerar i enlighet med solidaritetsprincipen eller om vi de facto opererar på marknaden. Den förändringen kommer att få stora konsekvenser och just nu genomförs den lite i skymundan.
Ur kommunernas synvinkel råder det en stor rädsla. Om reformen går vidare förlorar de social- och hälsovårdsuppgifterna – vilka uppgifter tas ifrån dem till näst?
– Det finns en tanke om att staten har det lättare att ha att göra med 18 landskap än med 300 kommuner..
Vad kunde vara lösningen på allt detta?
– Lösningen är “keep it simple”. Först tar vi vårdreformen och skapar en tydlig finansieringsram och lagstiftning. Och först när den helheten är färdig så ser vi hur resten av pusslet passar ihop. En bit i taget, det är lärdomen.
Mononen ser sig ändå som en optimist mitt i det hela.
– I Finland löser vi alltid saker med förnuft, säger hon.
Vad är din reaktion på att Jan Vapaavuori vädrar tanken om att Helsingfors skulle lämna Kommunförbundet?
– Det kom överhuvudtaget inte som en överraskning.
Huvudstadsregionens kommuners ståndpunkter är väl kända och det har gjorts flera utredningar om dem, konstaterar hon.
– Det är ett besvärligt problem. Jag förstår Vapaavuori mycket väl. Men han talar i egenskap av borgmästare för Finlands största stad. Åsikterna går isär redan i grannkommunerna. För alla områdets aktörer, förtroendevalda och tjänstemän är det självklart att Helsingforsregionen är en funktionell helhet där samarbete är oundvikligt.
Det enda som skapar oenighet är huruvida det behövs gemensamma förvaltningsstrukturer och beslutsorgan eller om samarbetet kan fungera utan skilda strukturer genom kommunalt samarbete, konstaterar hon.
– Tyvärr är det så att utan strukturer har folk för vana att dra hemåt. Man ser inte de långsiktiga fördelarna. Strukturer i någon form är nödvändiga.
– Helsingforsregionens städer är så olika till storleken. Olikheterna leder till att städerna i frivilligt samarbete inte alltid står i en jämlik position i förhållande till varandra.
Byggde upp samarbetet i huvudstadsregionen
Hur kommer det sig att huvudstadsregionen har en gemensam social- och hälsovårdsstruktur i dagens läge? Allting började med de så kallade KUUMA-kommunernas samarbete.
På 1990-talet gav den nya kommunallagen och reformen av statsandelssystemet kommunerna betydligt mera självstyre och frigjorde möjligheterna kommunsamarbetet.
Man försökte på allvar bygga samarbete genom att sammanföra resurser. Gemensam tjänsteproduktion, bostadspolitik, markanvändning och IT-strukturer byggdes upp.
– KUUMA-samarbetet lade grunden för de gemensamma strukturer som vi har i dag i huvudstadsregionen inom social- och hälsovårdstjänsterna. Ännu för 15 år sedan var det ett projekt som få trodde på.
– Förtroende och samförstånd måste byggas upp över tiden. Det är där jag varit med och lyckats med mitt jobb, ser jag i efterhand.
KUUMA-samarbetet lade grunden för det ambitiösa projektet vid namnet metropolförvaltningen. Där ingick Helsingfors, Esbo, Vanda, Grankulla, Sibbo, Kervo, Tusby, Träskända, Kyrkslätt, Vichtis, Nurmijärvi, Mäntsälä, Hyvinge och Borgnäs.
Regeringens mål var att metropolförvaltningen införs vid kommunalvalet 2017. Lagstiftningsprojektet gick ändå i stöpet 2015.
Hur känns det att lämna kommunfältet mitt i reformarbetet?
– Det är ganska skönt att veta att mitt arbete är skött och nu kan jag ta itu med andra saker som intresserar mig, så som resandet och stugan. Jag kommer säkert inte att klara av att lämna alla samhälleliga engagemang. Jag har så gott som hela mitt yrkesliv hållit på med kommunsamarbete.
