"Problematiskt om ett landskap tar över Kårkulla"
Svenskfinland saknar en samsyn på Kårkulla, visar kommunernas utlåtanden om vårdreformen. Ifall Egentliga Finland får ansvar för Kårkulla mister de övriga landskapen sina möjligheter att påverka kostnaderna eller hur tjänsterna produceras. – Vi borde hitta en lösning som alla kan leva med, diametralt olika åsikter kan leda till att regeringen inte lyssnar, säger Folktingets Markus Österlund.
Samkommunen Kårkulla önskar att Egentliga Finland ska ha organiseringsansvar för svenskspråkiga tjänster för personer med funktionsnedsättning. Kommunerna i Österbotten har inte tagit ställning till vilket landskap som ska ansvara för organiseringen, men konstaterar i sina utlåtanden att ansvaret måste gå över landskapsgränserna.
Vissa kommuner vill att man i lag stipulerar att Kårkullas verksamhet fortsätter, medan andra poängterar att den specialkunskap som Kårkulla besitter måste tryggas.
Kia Leidenius, sakkunnig vid Kommunförbundet ser flera problem med Kårkullas förslag.
– Om man överlåter ansvaret för organiseringen till ett landskap innebär det att de övriga landskapen inte direkt kan påverka kostnaderna eller hur tjänsterna produceras. De har endast möjlighet att påverka genom ett samarbetsavtal. Det uppstår en ojämlikhet mellan landskapen, där vissa landskap förlorar ännu en bit av sitt självstyre. En annan brännande fråga är om man vill överlåta ett så stort ansvar till ett landskap med finskspråkig majoritet, säger Leidenius.
Hon poängterar ändå att lagen möjliggör att man beslutar att flera landskap får organiseringsansvar vilket innebär att tjänsterna samproduceras.
Särställning för personer med utvecklingsstörning?
En del har också frågat sig om det är rätt att personer med utvecklingsstörning får en särställning medan personer med särskilda behov, som till exempel hörselnedsättning eller synskada inte får det.
– Svenskspråkiga personer med funktionsnedsättning utgör tillsammans cirka 45 000 personer. Vill man ge över en så stor sektor åt ett landskap och samtidigt inskränka på valfriheten för hela den här gruppen? frågar sig Leidenius.
Hon tror att meningsskiljaktigheterna kan handla om att lagtexten är diffust formulerad då inte ens ministeriets tjänstemän kan ge entydiga förklaringar.
– Jag tror att de flesta är överens om att organiseringsansvaret borde koordineras över landskapsgränserna, men samtidigt har jag svårt att tro att man vill centralisera produktionsansvaret och inskränka på valfriheten.
”Viktigt med gemensam svensk röst”
Folktingssekreterare Markus Österlund, som också är medlem i Svenska reformgruppen poängterar vikten av att hitta en gemensam röst.
– Vi borde hitta en lösning som alla kan leva med. Diametralt olika åsikter kan leda till att regeringen inte lyssnar alls, säger Österlund.
Många av de tvåspråkiga kommunerna efterlyser en ordentlig språkkonsekvensbedömning. De flesta lyfter också fram att landskapen även i praktiken måste kunna garantera att god service ges både på svenska och på finska.
I synnerhet kommunerna i Österbotten, men också en del av de tvåspråkiga kommunerna i Nyland och Egentliga Finland yrkar på att påverkansorganet för minoritetsspråket i de tvåspråkiga landskapen ska ha en plats i landskapets styrelse och att organet ska ha en tillräckligt stark ställning. Det här är också något som Kommunförbundet har krävt i sitt utlåtande till regeringen.
De österbottniska kommunerna lyfter upp jourfrågan och kräver att Vasa centralsjukhus ska få behålla sin status som fulljoursjukhus. Många kommuner hänvisar till förvaltningsprofessor Olli Mäenpääs utlåtande till Svenska reformgruppen om betydelsen av de språkliga rättigheterna i vårdreformen.
Kommunerna i Österbotten och Egentliga Finland kräver att tvåspråkighet och skärgård bör beaktas i frågan om hur statsandelarna till landskapen fördelas. Enligt kommunerna handlar det inte om att servicen skulle vara dyrare utan om att landskapsförvaltningen ska byggas på två språk, vilket medför kostnader för bland annat översättning och rekrytering.
