Trögt för kvinnorna
En bättre jämställdhet mellan kvinnor och män var ett av målen för regeringen då den valdes för fyra år sedan. I praktiken betyder det bland annat lika lön för samma arbete, flera kvinnor på ledande poster eller pappaledigheter som är fördelade på båda föräldrarnas arbetsgivare. Arbetet har nu utvärderats. Slutresultatet är inte bra. Bara små framsteg har nåtts och arbetet för ett mera jämställt Finland går trögt.
En titt på kommunerna ger inte heller en tillfredsställande känsla. Vi har ännu mycket att göra. Visserligen har vi en bra jämställdhetslag som stadgar om kvotering för de förtroendevalda. Minst fyrtio procent av de organ som kommunen tillsätter ska bestå av kvinnor, och också männen ska uppgå till minst fyrtio procent. I valet av en enskild tjänsteinnehavare ska däremot båda könen behandlas jämlikt, vilket kan leda till ett skevt slutresultat när helheten blir klar. Särskilt gäller det för de ledande posterna, där kvinnorna är få. I praktiken kan kommunens högsta ledningsgrupp lätt bli alltför mansdominerad.
I Finlands kommuner är de flesta direktörer män, bara 15 procent är kvinnor. Forskare i jämställdhetsfrågor har länge pekat på denna brist. Bland de förtroendevalda är kvinnornas representation starkare; av fullmäktigeordförandena är 26 procent kvinnor och av styrelseordförandena är 21 procent kvinnor.
Också huvudstadsregionen styrs av män, visar Svenska yle:s kartläggning. Av tjugo direktörer är bara sju kvinnor, vilket är färre än för några år sedan. I regel ansvarar kvinnorna över utbildning, kultur samt social- och hälsovårdsfrågor.
Det är ett problem att det inte finns kvinnor på de ledande posterna. Trots att könsfördelningen inom den kommunala förvaltningen överlag blivit bättre verkar det som om vi fortfarande lever i ett patriarkaliskt samhälle. Det borde ju vara så att kvinnorna i snitt skulle vara femtio procent av ledarna. Varför? Jo, ifall vi önskar ett gott ledarskap behöver vi olika slags människor som fungerar bra ihop. De bästa teamen bildas av en heterogen grupp människor med olika kön, ålder, bakgrund, erfarenhet, samhällsåskådning, religion eller språk. Ifall alla i ledningsgruppen är män i åldern 50+ så kan man fråga sig hur trovärdigt det är i omvärldens ögon.
Utvecklingen mot jämställdhet går i rätt riktning, men den går alldeles för långsamt. Det behövs krafttag också av den nya regeringen ifall vi ska få synliga förändringar. Vi behöver också en levade debatt om orsakerna till den skeva könsfördelningen.
Frågan är om man borde utvidga kvoteringen så att den också skulle gälla de högsta tjänsteinnehavarna som grupp. Åtminstone kunde detta utredas i samband med att en ny kommunallag bereds.
Ingick som ledare i Fikt 2/2011
