Välkommen på besök: “Någons skräp är en annans skatt!”
Pekka Granqvist kan föremålen på sina fem fingrar. Kom och titta och förvånas. Foto: Tommy Pohjola
Somliga tar hand om gamla aktersnurror och skördetröskor, tandborstar och radioapparater, andra tittar på samlingarna för att beundra och förvånas.
Korridorerna på bottenplanet, eller är det källaren – få minns då Kommunernas hus är så stort – är långa. Inte särskilt mörka, men långa och många. I några av dem hänger alla Finlands kommunvapen i prydliga rader på väggen. Och tar man ytterligare en sväng runt knuten är man i museet med skrivmaskiner, tiotals datorer, häftapparater, lådor med telefoner, vimplar och möbler, konst, tusentals pennor – och ett elektriskt suddgummi.
Till varje sak hör en historia som Pekka Granqvist gärna och livat berättar. Han vet vad han talar om. Han var där då det hände. Berättelserna om vänorter och gåvor, mötesrutiner och trycksaker som den förre faktorn minns och administrerade är många.
Så hittar du fram
“Kommunvapenrådet” Pekka Granqvist gick i pension år 2009. Fram till det var han faktor i Kommunernas hus. Han jobbade i Kommunförbundets egna tryckeri, som ännu på 1990-talet tryckte bland annat tidningar och broschyrer som kommunerna beställt.
Pensionären Granqvist har frivilligt skött samlingen av kommunvapen och det stora museet med kontorsprylar.
Samlingarna är öppna för vem som helst och inträdet är gratis. Kontakta Pekka Granqvist direkt så får du en ordentlig guidning! pekka.granqvist@live.com eller tfn 0500 811 237.
Granqvist var vän med många politiker och ännu fler tjänstepersoner.
Faktor Granqvist var chef på tryckeriet.
Faktiskt. För bara några år sedan fanns det ett tryckeri i Kommunernas hus. I dag är det oftast tyst till även vid kopiatorerna uppe i våningarna där många sakkunniga arbetar. Den digitala världen är äntligen här? Många jobbar på distans och hur som helst är behovet av papper mycket mindre än tidigare.
– Tror att vi nu börjar vara nära det papperslösa kontoret som det så länge snackats om, säger Granqvist och plockar fram en grön trådtelefon med nummerskiva. Dyrgripen användes för att skicka och ta emot text. Det var på 1970-talet.
På 1980-talet kunde två långtradare med broschyrer och andra trycksaker köra till branschmässan i Åbo. Uppemot två miljoner papperslappar. I dag handlar det om ett kolli som skickas med tåg och papplådor i en eller två personbilar. Det är inte så länge sedan.
Varför gör du det här – vad är det som får dig att hålla koll på alla gamla saker och historier?
– Någon ser skräp men jag ser skatter, säger Pekka Granqvist.
Kommunvapnen i gips och trä, i dag den största och förmodligen enda samlingen i landet, var ursprungligen delvis en donation som Granqvist tog hand om och sedan med stor möda och lite besvär kompletterat. I den ingår vapen som tillhört forna landskap och kommuner i förlorade Karelen.
Vapen har hittats på de mest märkliga ställen.
– En gång var det en sedan länge pensionerad kommundirektör som plockade ned den från väggen i sin bastu.
En annan gång hittades vapnet på kommunhusets vindsvåning. Ofta är det byföreningar och samfund som donerat. Vapen har plockats bort i skolor som lagts ned.
Mycket av det som sparats särskilt i museet med tekniska apparater har varit på väg till soptippen.
– Jag har sagt nej och ibland också gömt undan saker. Som faktor hade jag tillgång till olika förråd här i huset.
Vem har tillverkat dem, är det du?
– Nej, nej. Det är ett jobb för heraldiker och grafiker som designar. Sedan är det ett företag som tillverkar. Jag kan ha synpunkter. Det är ett noggrant arbete med strikta regler. Ett kommunvapen får inte se ut hur som helst.
Pennor finns i stora lådor. Pennor från städer, kommuner och landskap. Pennor. Pekka Granqvist kände personen som samlade på dem.
– Han hade som vana att plocka med sig pennorna. En dag frågade han mig vad han ska göra med dem? Nå, nu finns det här på muséet.
Lite märkligare ännu än alla pennorna är tallrikarna och kaffekopparna i vitrinskåpet.
– Den 36 delade kaffeservisen är från Finlands stadsförbund, som år 1993 uppgick i det nybildade Kommunförbundet. Ingen ville ha porslinet så jag tog hand om det.
*** Artikeln har ursprungligen ingått i Kommuntorget magasinet 4/23.
