Den tredje sektorns oro är befogad – men de här åtgärderna kan trygga tillvaron också efter vårdreformen
Kommunförbundets sakkunniga Johanna Lindholm har tagit fram tio åtgärdsförslag för kommunerna.
Social- och hälsovårdsreformen flyttar inte bara ansvaret för vården från kommunerna till de nya välfärdsområdena. Reformen innebär också att kommunernas ansvar för främjandet för hälsa och välfärd växer.
Det här ansvaret är tvärsektoriellt, och rör bland annat den grundläggande utbildningen, bibliotekstjänster, ungdoms- och idrottstjänster, planläggning och vatten- och avfallstjänster, sysselsättning, näringslivspolitik, integration av invandrare och främjandet av lokal demokrati.
Centrala i arbetet är olika organisationer inom den tredje sektorn.
I lagen om hur social- och hälsovården ska ordnas slås det fast att kommunerna ska samarbeta med dessa, för att säkra hälso- och välfärdsfrämjandet. Det här ska också trygga organisationernas verksamhetsförutsättningar.
Men som Kommuntorget berättat tidigare finns det en stor oro i den tredje sektorn. Det är oklart med vem de ska samarbeta framöver – kommunerna eller välfärdsområdena? – och finansieringen står på skakig grund då bland annat stöden som kommer från Veikkaus genom Social- och hälsoorganisationernas understödscentral (Stea) förutspås minska.
Samarbetet är splittrat
Johanna Lindholm, sakkunnig på Kommunförbundet, säger att oron är befogad. I den pågående beredningen av välfärdsområdenas verksamhet har den tredje sektorn tagits med på varierande sätt i de olika områdena.
På en del håll har organisationerna inkluderats, på andra inte alls.
Även dagsläget i kommunerna motiverar att situationen ses över. Lindholm säger att inom en och samma kommun kan samarbetet med den tredje sektorn vara splittrat.
– Generellt sett är det så, och samarbetat är ofta beroende av eldsjälar.
Kommunerna är överens om att den tredje sektorn är viktig, säger Lindholm, men i samtal med kommuner och organisationer har också framkommit att den tredje sektorn inte alltid prioriteras.
– Min personliga tolkning är att många kommuner inte vet hur mycket de har att vinna på ett samarbete med organisationerna. I Svenskfinland finns en jätteaktiv och kunnig tredje sektor. Det vore dumt att inte utnyttja den verksamheten.
Kommunerna kan inte göra allt
Det finns med andra ord ett behov av att titta på organisationernas och kommunernas samarbete, hur det kan stärkas så att kommunerna får hjälp i sitt välfärdsfrämjande uppdrag och hur organisationernas verksamhetsförutsättningar kan tryggas.
På initiativ av den svenska delegationen vid Kommunförbundet bjöd förbundets svenska enhet i somras in organisationer som till exempel Sams (Samarbetsförbundet kring funktionshinder), FDUV och Marthaförbundet till rundabordssamtal.
Lindholm har sedan fortsatt intervjua representanter för organisationer och kommuner och utrett hur samarbetet mellan dem kan stärkas.
Fokus har varit på kommunerna, även om välfärdsområdena också spelar en avgörande roll. Bedömningen var ändå att grunden för samarbetet mellan kommunerna och organisationerna i den tredje sektorn måste fås i skick.
– Det finns ett behov i kommunerna av att använda sig av organisationernas resurser, för kommunerna kan inte göra allt det som organisationerna kan bidra med. Därför behövs tydliga strukturer för hur samarbetet kunde se ut.
Kommunikation och enhetlig praxis
Lindholm har under hösten tagit fram tio åtgärdsförslag om vad som behövs för att samarbetet ska fungera.
Det som bland annat behövs är en tjänsteperson, eller flera, beroende på kommunens storlek, som ansvarar för hälso- och välfärdsfrågor. Givet att det handlar om frågor om allt från markplanering, till idrott och fritid, till sysselsättningen av långtidsarbetslösa, så behövs någon med överblick.
Kommunerna har börjat anställa välfärdsdirektörer, men det behövs också någon som ansvarar för kontakten med organisationerna. Dessutom måste den tredje sektorn involveras i kommunernas verksamhet på ett smidigare sätt.
– I dag finns äldreråd, funktionshinderråd och ungdomsfullmäktige i kommunerna, men de tenderar att vara rätt så stela. Något i stil med regelbundna föreningsforum behövs, så att också små organisationer kommer till tals.
Ett konkret åtgärdsförslag rör kommunikation. Kommuninvånare behöver veta vilka organisationer som är verksamma inom kommunen och den informationen kunde förmedlas via kommunens webbsidor.
– På samma sätt har man efterlyst en gemensam praxis inom olika sektorer. Till exempel när det handlar om nyanlända så har kommunen en viss uppgift, men verksamheten är begränsad. Då kan det vara bra om kommunerna kan informera om organisationer som ger kompletterande stödtjänster till nyanlända.
För att kommunerna ska kunna göra det måste de veta vilka stödtjänster som erbjuds. Här kunde en digital plattform fungera som en smidig informationskanal mellan kommunerna och den tredje sektorn, säger Lindholm. Det här gäller också utbudet på svenska. Speciellt i större städer där svenskan är i minoritet måste sektorerna känna till verksamhetsutbudet för att kunna erbjuda det till kommuninvånarna.
Vidare så behövs en enhetlig praxis för kommunala tjänster som organisationerna använder. Ska det kosta att använda en gymnastiksal, ett skolkök eller en lokal i ett bibliotek? Samma regler måste gälla för alla organisationer, och hur det finansiella och ibland juridiska ansvaret fördelas ska vara tydligt.
Centraliserat bidragsbeviljande
Organisationernas ekonomi är central för verksamheten. Lindholm tar upp den som en punkt som kommunerna måste tänka på. I slutändan är det kommunerna som avgör hur de stöder olika föreningar och organisationer.
Det som kommunerna bör fundera på, säger Lindholm, är om beviljandet av bidrag ska vara centraliserat eller bundet till de olika sektorerna.
– Om man tänker på helheten och på att det är en tvärsektoriell satsning så skulle en centralisering vara bättre.
Ett centraliserat bidragsbeviljande borgar också för gemensamma spelregler. Nackdelen är att expertisen finns i de olika sektorerna i kommunerna, säger Lindholm.
– Finansieringen hänger förstås också på andra aktörer. Stora förbund förlitar sig på Steas bidrag och de kommunala bidragen är sekundära. Men det finns mindre lokala föreningar vars hela verksamhet bygger på kommunernas bidrag.
Finns det något som talar för att verksamheter inom den tredje sektorn skulle lyftas in till den kommunala verksamheten?
– Det är viktigt att den tredje sektorn är självständig och inte styrd av den offentliga sektorn. Men det finns mycket att vinna på ett integrerat samarbete. Sedan pågår ju också en diskussion om huruvida finansieringen från Veikkaus, via Stea, borde tas över av statsbudgeten. Hur går det om den tredje sektorn är statligt finansierad, vad händer med självständigheten?
Kommun och område är en helhet
Lindholms utredning gäller som sagt inte välfärdsområdena, men hon påpekar att hur områdena agerar påverkar den tredje sektorn i hög grad.
– Kommunerna och välfärdsområdena är inte två separata öar. Det finns massor av gränssnitt mellan dem och ska ses som en helhet. Många organisationer är dessutom verksamma inom både social- och hälsovården och inom hälsa och välfärd. Därför är det viktigt att samarbetet flyter smidigt mellan kommunerna, välfärdsområdena och organisationerna.
Åtgärdsförslagen går nu vidare, med enheten för svenska ärenden på Kommunförbundet som spindeln i nätet. En möjlig väg framåt är att se över vilka samarbetsmodeller som fungerar bäst.
– Det är också möjligt att man väljer ut ett visst verksamhetsområde, till exempel sysselsättningsuppgiften, och ser vad man kan åstadkomma med hjälp av den tredje sektorn.
Syftet är att i början av 2022 ordna ett tillfälle för dem som arbetar med främjandet av hälsa och välfärd i kommunerna. Utöver att gå genom åtgärdsförslagen är tanken att samla organisationerna för att höra deras önskemål om det fortsatta arbetet.
Läs också: Den psykiska ohälsan ökar – Ärligt talat-chatten och förbundet Mieli vill se långsiktiga lösningar
Marthaföreningar i Sibbo stödjer unga vuxna i unikt samarbete med kommunen
