Den psykiska ohälsan ökar – Ärligt talat-chatten och förbundet Mieli vill se långsiktiga lösningar
Behovet av samtalsstöd ökar, men social- och hälsovårdsreformen gör framtiden osäker för den tredje sektorn.
Barn och ungas psykiska hälsa har varit ett samtalsämne under coronaepidemin, främst med dystra förtecken. Distansundervisningen, begränsningen av hobbyverksamheter och av sociala stödtjänster har lämnat spår.
Det märks också av i stödchatten Ärligt talat, som vänder sig till svenskspråkiga i åldern 13–29, säger koordinatorn Louise Mannil.
År 2019 räknade stödchatten 890 kontakttagningar. I fjol var de nästan 1 000 fler och i år, i november, räknar Ärligt talat över 2 000 kontakttagningar.
Speciellt hösten har varit hektisk, med nästan 300 enskilda chattbesök per månad, säger Mannil.
Finns det en gemensam nämnare för dem som tar kontakt, något som ofta återkommer?
– Eftersom vi vänder oss till 13–29-åringar så handlar det om väldigt olika livssituationer och teman. En röd tråd är ändå ensamhet, något som också bekräftas av THL:s enkät Hälsa i skolan. Man tar kanske inte kontakt med oss om ensamhet specifikt, men efter samtal träder den fram som en bakomliggande faktor. Coronaläget överlag oroar också många. Att epidemin inte ger efter skapar en sorts hopplöshet, och många vill prata om framtiden. Vi märker också av utmattning och utbrändhet bland studerande.
Lapptäcke av finansiering
Trots det ökande behovet av stöd, och trots att ungas psykiska hälsa är ett återkommande offentligt samtalsämne, så kämpar Ärligt talat-chatten, den enda nationella stödtjänsten i sitt slag på svenska i Finland, med otillräckliga resurser.
Chatten, som upprätthålls av Luckan, drivs med ett lapptäcke av finansieringar – bland annat från Undervisningsministeriet, Helsingfors stad, stiftelser och fonder.
– Men till exempel finansieringen från Helsingforsregionens städer räcker inte långt och vi får inget från andra kommuner, säger Mannil.
Ärligt talat är unik på så sätt, att alla som tar kontakt får chatta med en expert, alltså en handledare eller psykolog. Alla sakkunniga får betalt, och i dagsläget räcker resurserna till att ha chatten öppen 27 timmar i veckan.
– Det är vår målsättning att ha öppet hela tiden. Vi söker finansiering men det tar mycket tid. En kontinuerlig statlig finansiering vore den bästa lösningen – för målgruppens skull. Barn och unga förtjänar en service som är likvärdig den som finns på finska. Behovet är stort, det visar alla undersökningar, och man kan tycka att finansieringen borde vara en självklarhet. Men vi kämpar vidare och hoppas kunna ha öppet chatten 27 timmar i veckan, eller mera, också i fortsättningen.
Tack vare stöd från Evald och Hilda Nissis stiftelse satsar Ärligt talat-chatten nu på att nå ut till ungdomar i österbottniska skolor och skapa nätverk där.
Under jul- och nyårshelgerna har chatten öppet som vanligt. Den psykiska ohälsan försvinner inte bara för att det är lovdagar, säger Mannil, snarare tvärtom.
– Många stödtjänster stänger ner men inte vi. Vi ser att det är många som inte mår bra under julen. Allt ör inte frid och fröjd i alla familjer, och många känner sig extra ensamma den här tiden på året. Vi vill vara där för dem.
Om Ärligt talat
- Vänder sig till 13–29-åringar. Språket är enbart svenska.
- Kontakttagare får chatta med sakkunniga handledare. En psykolog är på plats under 12 av de 27 timmar i veckan som chatten är öppen. Övriga är personal från Luckan som jobbar med ungdomar och timanställda från det sociala området.
- Väntetiden i chatten är i genomsnitt under en minut.
- Chattens primära funktion är inte att slussa barn och unga vidare till andra experter. ”De ska få prata av sig, det hjälper att få sätta ord på det som man känner”, säger Louise Mannil. Utöver samtalsstödet, och efter kartläggning, kan chattens personal ändå uppmuntra kontakttagaren att söka ytterligare stöd.
- På chatten kan den som tar kontakt vara anonym. Någon exakt statistik över köns- och åldersfördelning finns inte men Mannil bedömer att könsfördelningen är väldigt jämn. eventuellt så att fler pojkar än flickor tar kontakt. Främst är det barn och unga vuxna i åldern 16–23 som tar kontakt.
- Sociala medier är Ärligt talats viktigaste informationskanal.
Faller mellan två stolar
Det är inte bara Ärligt talat-chatten som är i behov av mera långsiktiga lösningar vad gäller finansieringen, och social- och hälsovårdsreformen understryker ytterligare behovet av en sådan.
Kristian Wahlbeck är utvecklingsdirektör vid förbundet Mieli – Psykisk hälsa Finland, som har 22 kriscentra runt om i landet.
Han befarar att aktörer som Mieli håller på att falla mellan två stolar, mellan kommunerna och de nya välfärdsområdena och mellan social- och hälsovårdstjänster och tjänster för hälsa och välfärd.
Till exempel så har Österbottens välfärdsområde meddelat att det inte kommer att ge verksamhetsbidrag till föreningar likt Mielis lokalförening, som upprätthåller verksamheten med volontärers hjälp.
Välfärdsområdet kan bara upphandla tjänster från den tredje sektorn, men Mieli har svårt att ge sig i kast med något sådant, säger Wahlbeck.
– Att upphandla volontärverksamhet är väldigt problematiskt. Hur sätter man ett pris på den och hur skulle våra volontärer uppleva det om vi säljer ut verksamheten? Det skulle skada själva andan i verksamheten.
Wahlbeck säger att det kommer olika signaler från olika välfärdsområden. Till exempel i Satakunta har man delat in de allmännyttiga organisationerna i, å ena sida, social- och hälsovårdstjänster och, å andra sidan, hälsa och välfärdstjänster och utgående från det bestämt om de hör till välfärdsområdets eller kommunernas ansvar.
Intrycket så långt är ändå att en lösning på nationell nivå saknas. Till exempel så är det oklart hur Helsingfors stad kommer att lösa frågan om det ekonomiska stödet till social- hälsovårdsorganisationerna inom den tredje sektorn – det vill säga huruvida pengarna tas från social- och hälsovården, från kultur- och fritidssektorn eller från stadskansliet.
Staden har gett ett löfte om att en hållbar lösning ska nås, men liknande lösningar måste nås i alla välfärdsområden, säger Wahlbeck.
– Frivilligverksamheten är kostnadseffektiv men inte kostnadsfri. Vi behöver bidrag för att betala löner för att organisera frivilliginsatserna och vi kan inte enbart förlita oss på Stea (Social- och hälsoorganisationernas understödscentral) om den kommunala sektorns bidrag faller bort.
Vad gör ni om en del av stödet faller bort?
– Då måste vi utöka insamlingen av medel och av donationer. Det har vi och andra föreningar redan börjat med, som en förberedelse inför vårdreformen.
Finns ingen ultimat lösning
Österbottens kriscenter Valo, som upprätthålls av Mielis lokalförening i Vasa, har inget löfte svart på vitt om att staden fortsätter stöda föreningens verksamhet. Centrets direktör Anne Salovaara-Kero, som också är SFP-politiker i staden, är ändå inte oroad för att stödet uteblir på kort sikt.
Det finns en förståelse för den tredje sektorns betydelse och stadens tjänstemän går som bäst igenom stöden till alla föreningar, uttryckligen för att förhindra att någon blir utan.
Men långsiktiga lösningar behövs. Kriscentret finns i Vasa men tjänar hela regionen. Trots det är det i praktiken endast Vasa som stöder det ekonomiskt. Bidraget är på 10 000 euro. Korsholm bidrar med 150 euro, men det beror också på att centret inte aktivt sökt stöd från andra österbottniska kommuner.
– Det måste vi börja göra nu.
Det är främst verksamheter som Mielis, som sträcker sig över kommungränserna och som inte enbart är förebyggande, som hamnar i en svår sits, säger Salovaara-Kero.
– Det finns ingen ultimat lösning ännu, men kommunerna och välfärdsområden borde ha tydligare strategier om den tredje sektorns roll efter reformen.
Det behövs inte minst för att framtiden för finansieringen av den tredje sektorn ser dyster ut. När Kommuntorget talar med Wahlbeck och Salovaara-Kero har de alldeles nyss fått positiva besked från Stea. Men det beror på att regeringen, efter internt gräl, backade från tidigare beslut om att inte kompensera utebliven Veikkaus-finansiering.
– Det handlade bara om att skjuta fram beslutet. Därför blir kommunernas finansiering ännu viktigare framöver, om den tredje sektorns roll ska säkerställas trots mindre Stea-finansiering.
