”Det är en enorm omställning” – Hanna Mehtonen-Rinnes anteckningar

Hanna Mehtonen-Rinne är kultursekreterare vid Kimitoöns kommun. Foto: privat
Hanna Mehtonen-Rinne är kultursekreterare vid Kimitoöns kommun. Foto: privat
11.5.2020

Coronavirusutbrottet har vänt upp och ner på vardagen för tusentals kommunalt anställda. Vi bad två av dem, Hanna Mehtonen-Rinne i Kimitoöns kommun och Tina Kinnunan i Kyrkslätt, att dokumentera hur deras jobb som kultursekreterare respektive lärare förändrades i mars och april, efter att kommunens service och skolornas undervisning flyttades ut på nätet.

Tisdag 17.3. 

Jag har avbokat evenemang, skolteatrar, föreställningar och filmvisningar i snart en vecka. Idag har undantagslagen tagits i bruk och det råder undantagsförhållanden i Finland. En känsla av att denna dag kommer finnas i historieboken infinner sig. Denna dag kommer att räknas, kanske vara en vändpunkt. Men en vändpunkt till vad? Allt känns, till skillnad från de senaste dagarna då en upprymdhet och förväntan inför den påtvingade pausen har legat i luften, nu skrämmande och osäkert. Vad händer med jobben, vad händer med ekonomin, vad händer med oss? Och ändå – nu förändras allt, kanske till det bättre. Världen behöver en bättre mänsklighet. Världen behöver förändring. Världen behöver snällhet, godhet, ömhet och empati.

Lördag 21.3

Huvudet håller på att spricka av alla nyheter och mina försök att förstå vad vi är mitt uppe i, så jag är glad att det är lördag. Jag försöker medvetet ta en tillfällig paus och läsa kulturnyheterna istället. Jag läser om frilansare och konstnärer som förlorar uppdrag efter uppdrag och tankarna är igång igen. Hur ska vi ska göra för att anpassa oss, hjälpa varandra och leva mitt i detta? Kanske gäller det redan nu att börja fundera ut lösningar som kan förverkligas medan vi sitter långt ifrån varandra, var och en i sitt eget hem? Kanske är evenemang och framträdanden ett minne blott? Hur ser framtidens skola, teater, konsert och dansföreställning ut? Hur kan vi erbjuda seniorer kultur igen? Är det dags att ta sig ut ur chocken och lära sig leva mitt i detta? 

Tisdag 24.3

Kultur- och fritidsenhetens personal har kört ut flygblad åt kommuninvånare i fyra dagar som vi efter bästa förmåga har fyllt öns postlådor med. Flygbladen innehåller information om mathjälp ifall man inte själv kan fara till butiken eller hör till riskgruppen. Det är också vi som ska sköta butikshjälpen, som är en bra tjänst för alla inom riskgrupperna. Jag kan ändå inte låta bli att tänka på alla barnfamiljer som kämpar med tillvaron där hemma, på ungdomarna som sitter ensamma i sina blåljus, och seniorerna, som har förlorat de sociala mötena som idrottsinstruktörernas grupper utgör. Hur är det med dem? Är det inte nu vår förebyggande verksamhet verkligen skulle behövas, i kristider? 

Onsdag 25.3

Kommunförbundet frågar om jag vill skriva en coronadagbok inför nästa tidning. Jag ögnar snabbt igenom min dagbok och funderar om den är publiceringsvänlig. En kris tar snabbt fram både det bästa och det sämsta hos såväl människor som arbetsgivare och jag undrar hur personlig jag kan bli? Är det ens relevant att kritisera de misstag och snedsteg människor gör i dagens läge? Detta kommer troligtvis att diskuteras i framtiden, både länge och omständligt, man kommer att svänga på varje sten för att se vad alternativen var i förhållande till den rådande informationen och det man verkligen gjorde. Det är alltid så lätt att vara efterklok. Kanske bör jag endast hålla mig till att rapportera den verklighet jag lever i nu. Å andra sidan – vad annat kan jag?

Fredag 27.3

Kultur- och fritidsenheten har haft sitt första videomöte på Teams: en snabb genomgång, vad händer, hur går det. Det tar tid att handla åt främmande människor, förstå deras anteckningar och önskemål, hitta deras produkter eller ersättande varor. Vi diskuterar andra åtgärder, jag framhärdar med målgrupperna, att vi måste komma ihåg dem, speciellt barnfamiljer och ungdomar som har det extra jobbigt just nu. Vår chef försäkrar mig om att vi nog ska göra det också, snart. Men först måste vi se till att alla har jobb och det har han naturligtvis rätt i. 

Tisdag 31.3 

Skolorna hålls stängda i sex veckor till och jag följer barnens distansskola med intresse och kan konstatera att många lärare verkar vara duktiga, ja rent av ivriga på att skapa meningsfyllda uppgifter, kreativa utföranden och distansmöten, medan andra tar digisprånget först nu. Det är en enorm omställning, och knappast önskad av alla. Men samtidigt – tack och lov för digitala hjälpmedel nu. Tack och lov (trots allt) för sociala medier nu. Konstfältet flyttar ut sina föreställningar på nätet. Fonderna har börjat reagera och utlyser nya bidrag för kulturaktörer. Nätverket med kultursekreterare träffas och vi startar upp en egen plattform. Delaktigheten är stor och all verksamhet inkluderande och även om jag är medveten om mörkret, är jag glad över att nätet nu visar upp sin styrka.

Torsdag 2.4

Kommunstyrelsen har haft möte och framtida permitteringar aktualiserades. Bibliotek, hobbyverksamhet, vuxeninstitut och ungdomsverksamhet ser ut att kunna drabbas, eventuellt även kulturen. Men hur ska vi kunna anpassa oss till en ny framtid, söka och utveckla nya arbetsformer och sätt att nå barn, unga och människor i riskgrupper ifall vi inte får arbeta? Hur ska vi kunna fortsätta med det förebyggande arbetet av människors fysiska och mentala hälsa om vi inte finns till? Hur ska vi kunna planera för den dag då dörrarna öppnas igen, ifall vi inte är på plats? Är det själviskt att anse att våra jobb borde besparas därför att vi faktiskt kan sköta vårt arbete och tillföra något viktigt – även mitt i krisen? 

Måndag 6.4 

Vi får grönt ljus av vår chef att börja sätta upp en virtuell ungdomsgård. Ungdomsledaren har händerna fulla med butikshjälpen men vi hinner med ett möte, och jag lovar att sätta upp Discord för digitalt ungdomsarbete. Den digitala kulturen och spelkulturen är mig bekant, och de inkommande dagarna lägger jag annat åt sidan för att studera verktyget, starta upp en egen server och plocka in lämpliga bots. Äntligen, känns det som. Äntligen får jag kavla upp ärmarna, göra något konkret för ungdomarna.

Torsdag 9.4

De senaste veckorna har varit intensiva. Jag och barnkulturkoordinator Kristiina har funderat på hur vi kan nå barn och unga. Det känns utmanande, på gränsen till hopplöst, men vi gör vad vi kan genom instagram-utmaningar, förflyttar konstkioskens verksamhet till nätet och skapar en brevkampanj med Barnkulturcentrum vid Sagalund. Vi lovar svara på alla brev med en personlig hälsning, pyssel och ett infobrev om vart man kan vända sig om man behöver hjälp eller känner att man mår dåligt.

Om vi med kulturens hjälp kan hjälpa ens ett barn eller förgylla en barnfamiljs vardag så har vi nått vårt mål.

Vi samarbetar med familjeservicen och socialen som gör ett fantastiskt arbete i det dolda. En känsla av hopp infinner sig och jag försöker tänka att om vi med kulturens hjälp kan hjälpa ens ett barn eller förgylla en barnfamiljs vardag så har vi nått vårt mål.

Onsdag 15.4

Jag finslipar vår nya server och försöker lära mig att moderera en virtuell ungdomsgård. Jag hjälper vår idrottsinstruktör att editera en stolgymnastikvideo åt seniorerna som han filmat, och den lovordas kort efter att den publicerats. ”Härliga Jocke, det var en välbehövlig paus från allt teve-tittande!” skriver de. Teams-möten med kulturnätverken har blivit vardag och många inser att vi sparar tid och bensinpengar genom att träffas så här. Jag hoppas i mitt stilla sinne att vi kan lära oss något av detta. Att man kan träffas och vara kreativ också över nätet. Att möten kan vara verkliga och glädja någon även om det bara sker i form av en video. Att detta är framtiden, och det är också möjligt.

Fredag 17.4

Vi öppnar den virtuella ungdomsgården och blir positivt överraskade över den stora mängden ungdomar som strömmar in. Vi pratar om skolan, spelar yatzy och får goda råd om hur man ska sköta Discord. Det är här de finns, och även om tempot och ordvalen gör mig yr är jag glad över att upptäcka att de har sina kanaler. Många fixar det. De har sitt nät, och många har varandra. Men de har verkligen saknat sin ungdomsledare.

Tisdag 21.4

En marginell del av mitt eget arbete har försvunnit och mycket har tillkommit. Bidrag ska redovisas, våra egna bidragsansökningar ska läsas, den nya situationen gör att alla måste kontaktas, planer omformas, omvärderas. En ny biografduk ska upp, möjligheterna att renovera en liten byggnad till ett galleri ska utforskas, projekt ska skrivas och pengar ska sökas. Barnkultur ska förverkligas och nästa läsårs kulturläroplan ska planeras. Seniorkultur ska koordineras och kulturvänverksamheten behöver nya vänner. Jag stöder kollegor med det digitala och försöker samtidigt hinna tänka på framtiden, på vilka verktyg och tillvägagångssätt vi då ska använda oss av. För det finns en framtid, även om det inte alltid har känts så under de senaste veckorna. Vi måste troligvis förändra oss, och vi måste göra det nu. För kanske är framtiden här redan nu?