Essä: Åländska Brändö är ett exempel på att livskraft är mer än en ekvation
På en liten ort är man delaktig av varandras vardag på ett sätt som den ekonomiska rationaliteten inte fångar, skriver Mio Lindman i sin essä om åländska Brändö.
Under några månader i höstas jobbade jag i min gamla hemkommun Brändö i den åländska skärgården. Jag vikarierade på biblioteket och fick träffa en hel del av kommunens invånare, både nyinflyttade och människor jag känt hela livet. Biblioteket ligger i samma byggnad som skolan. När skolbarnen kom på sina besök kunde jag inte låta bli fråga mig: Hur många av de här barnen kommer att stanna på Brändö? Vilka är förutsättningarna för att bo i kommunen när sjuåringarna blivit vuxna? Vad kommer de att jobba med?
På Brändö bor kring 450 personer. Befolkningsminskningen har under de senaste åren inte varit drastisk (vissa år har Brändöbor snarare blivit fler), men under de senaste tjugo åren har antalet invånare ändå krympt. Marknadsföringskampanjer har genomförts för att locka nya invånare, men också vid köksborden diskuteras de här sakerna. Hur många barn finns det nu i byn? Vad sysslar de nyinflyttade med, jobbar de på distans, eller hur går det ihop, vem jobbar på Brändö lax, har familjerna barn i skolan? Nyfikenhet, visst, men också omsorg, oro och förhoppningar: hur ser livet ut för oss på Brändö i framtiden?
Brändö illustrerar i miniatyrform villkoren för alla kommuner: det måste finnas invånare. Utan invånare, inga skattebetalare, av vilka ekonomin till stor del är avhängig. På Brändö blir det tydligt hur kommunens själva existens är beroende av att nya människor flyttar in och att ungdomar återvänder efter studierna.
Att nya skattebetalare är ett existensvillkor väcker frågor. Är det alltså så att en kommun (speciellt en liten) helst önskar att de som flyttar in ska vara arbetsföra, att det färdigt ska finnas arbete för dem eller att de nyinflyttade förmår sysselsätta sig själva? Helst unga och friska personer? Ett faktum som Ålands statistik- och utredningsbyrå tagit fasta på i en rapport är att den del av Ålands befolkning som “är tillgänglig för arbetsmarknaden” krymper betänkligt. Befolkningen åldras också på Åland. Men vilka slutsatser ska man dra av det?
Om perspektivet är helt ekonomiskt kan det verka som att det är de arbetande, företagande skattebetalarna som bär upp kommunens framtid. Andra – äldre, sjuka, arbetslösa – framstår som en belastning. Visst, en glesbygdskommun vars befolkning mest består av äldre ställs inför ekonomiska trångmål. Ekvationen är reell. Ändå är formuleringen problematisk om den implicerar att arbetsföra reduceras till en ekonomisk resurs, medan äldre ses som en barlast, vars förflutna nu raderats och som förvandlats till framtidshot. Kommuner behöver solid ekonomi för att kunna erbjuda den välfärd som är avgörande då det gäller att locka nya invånare (dagis, skola, äldreomsorg, kommunikationer och så vidare). Men det handlar just därför inte bara om siffror, utan om liv.
Frågan om landsbygdens livskraft är existentiell (och ekologisk), snarare än uteslutande ekonomisk.
Det går lätt att statistiskt fastställa hur många av Brändöborna som arbetar, hur många som är arbetslösa eller pensionerade. Hur hög försörjningskvoten är. Hur många människor som sysselsätts av olika sektorer. Sådana uppgifter avslöjar ändå bara till en begränsad del vad det innebär att bo och leva i en liten kommun, huruvida människorna som bor där ser hoppfullt eller pessimistiskt på framtiden. Frågan om landsbygdens livskraft är existentiell (och ekologisk), snarare än uteslutande ekonomisk. Att få nya inflyttare är en utmaning, men det är viktigt att se vad den utmaningen består i. (Rekommenderar Pia Liljeroths och Dan Sundholms rapport Morgondagens skärgårdsbo.)
För att illustrera vad jag har i tankarna, tänk på det ofta upprepade påståendet att mångsidighet är en förutsättning för att bo i skärgården. Jag tror det stämmer, men då kan det inte röra sig primärt om det vanliga och ofta, för arbetstagaren, orimliga kravet på flexibilitet på arbetsmarknaden, utan om en liten kommuns behov av människor som kan och vill hoppa in i olika arbetsroller. Att det finns någon som kan ställa upp låter sig inte beskrivas som “tillgänglig arbetskraft”; det är pensionerade R som kommer och kockar på äldreboendet, B som testar på att städa på skolan, nyinflyttade K som tar turer i affären, hemvändande ungdomen L som vikarierar på biblioteket. Och så vidare.
På en liten ort är man delaktig av varandras vardag på ett sätt som man inte kan fly från på samma sätt som i en storstad. Barn ska ha dagisvård och skolundervisning, äldreomsorgen kräver personal, butiken behöver folk, taxin behöver chaufför. Det krävs någon som är villig att börja jobba med något annat. Detta förutsätter också att inte alla kan jobba med det som de har fått utbildning för. På Brändö är en av de större arbetsgivarna, förutom kommunen, Brändö lax. Många rekryteras från andra håll. Brändö är numera ett mångkulturellt samhälle där det talas många språk. Arbetskraftsinvandringens ofta anonymiserande språk i de politiska diskussionerna möter här närsamhällets relationer och förväntningar.
Den ekonomiska synvinkeln där arbetande personer ses som inströmmande skattemedel ställer allt arbete på samma plan. I verkliga livet är så inte fallet. Att arbete i hög grad är normativt laddat påminns jag om när jag läser en studie, skriven av Agneta Karlsson, om åländska kvinnor som arbetat i färjrederierna (Åländska kvinnor i färjrederiernas tjänst, 2020). Boken lyfter fram den mänskliga sidan av något som också studeras som ett strukturellt fenomen, kvinnors allt högre deltagande i arbetslivet. I intervjuer berättar kvinnorna om hur det var att på sextiotalet börja jobba på färjorna. Flera av dem nämner de negativa uppfattningarna som då fanns om att som kvinna vara på sjön snarare än att stanna på ladugårdsbacken. Kvinnorna som arbetade till sjöss ansågs hota familjefriden och ägna sig åt tvivelaktigt leverne. Med tiden försvann de här attityderna, numera är det ingen som ifrågasätter att kvinnor i skärgården arbetar som sjömän i olika befattningar. Karlsson visar skiftningarna i kvinnornas sätt att förstå sitt arbete på sjön, och kontrasten till (familje)livet hemmavid.
Skärgårdslivet bottnar på många olika vis i samarbetets roll i socknen.
Att kommunens liv och framtid mest handlar om att ha friska, unga, arbetande inflyttare kan också ifrågasättas på ett annat sätt. Skärgårdslivet bottnar på många olika vis i samarbetets roll i socknen. Det kan handla om att delta i jaktlaget, ta upp potatis, hämta byns julgran, meddela om får som förirrat sig ut på vägen. Framför allt uttrycks samarbetet i aktivt föreningsliv (marthor, ungdomsföreningar). En av de allra största skillnaderna mellan livet på Brändö och tillvaron i de städer jag upplevt är att möten mellan generationsgränserna på ett annat sätt är närvarande i den lilla kommunen, på ett icke-planerat sätt.
Det här hänger också ihop med det brokiga spektret mellan lönearbete och “sånt som behöver bli gjort”, “sånt som vi inte kan lämna ogjort” samt “sånt som det hör till att vi gör”. Allt mellan att ordna julmarknad till att städa upp på stränderna. Den ekonomiska rationaliteten fångar inte de här sysslorna. Ändå är det just dylika verksamheter, hur banala de än kan te sig, som är avgörande för vad olika människor kan uppfatta som meningsfullt i livet på en viss ort. Att flytta till en ny kommun, för att inte tala om att flytta från en stad ut i skärgården, kan vara nog så överväldigande för någon som inte är en del av den – på gott och ont – täta gemenskapen.
Frågan om framtiden i en liten kommun kretsar kring så mycket mer än bara att bygga en solid grund för kommunens ekonomi genom ekonomiskt lönande näringar och människor som betalar skatt. Inflyttning och utflyttning kan man säkert delvis förstå genom push-pull, genom att försöka sammanställa vilka konkreta fördelar och nackdelar en viss kommun har i jämförelse med närregionen. Ett begrepp som “livskraft” är svårare att sätta fingret på, går inte att kalkylera eller förutsäga, men är väsentligt i förståelsen av vad som gör att människor stannar kvar, snarare än flyttar bort. Mindre som en ekvation, mer som gemensamma, inkluderande försök att bygga förutsättningar för att alla möjliga slags människor ska kunna bo, arbeta och leva i skärgården.
Mio Lindman är uppvuxen på Brändö, är filosof och redaktionssekreterare på Ny Tid.
Det här är en artikel från Kommuntorget 1/2022. Vill du prenumerera på Kommuntorget? Gör din beställning HÄR.
