Kyösti Värri: Svenskspråkiga gymnasier har svårt att reagera på förändringar i åldersklasserna
När födelsetalen minskar har funderingarna kring kommunernas framtida servicestrukturer kommit upp allt oftare; hur många daghem behövs det egentligen för de allt färre barnen?
Många tänker sig att effekterna på gymnasieutbildningen kommer först på 2030-talet. Det finns två grundläggande fel i detta tänkande.
Det är sant att storleken på de unga åldersklasserna kommer att öka ännu under flera år. Men med tanke på gymnasieutbildningens servicenät har dock storleken på den riksomfattande åldersklassen endast begränsad relevans. Det allra viktigaste är nämligen åldersklassens storlek lokalt och regionalt. För kommunen är situationen i den egna regionen avgörande.
Under 2000-talet har antalet gymnasier minskat med hundra.
Förändringen börjar inte någon gång i framtiden. I verkligheten har den åldersklass som omfattar personer under 18 år minskat under det senaste årtiondet i 90 procent av de ekonomiska regionerna på fastlandet, i vissa fall redan med över 50 procent.
Under 2000-talet har antalet gymnasier minskat med hundra. Hittills har ändringarna i gymnasienätet huvudsakligen skett genom sammanslagningar av gymnasier. Utbildningsanordnare som svarar för flera gymnasier har slagit ihop sina gymnasier, och på så sätt har tillgången till utbildning har bibehållits på en god nivå.
Minskningen av åldersklasserna syns i att när gymnasiernas medianstorlek var 228 vid millennieskiftet har den nu minskat med 51 och är 177. Hälften av gymnasierna är alltså större än mediantalet och hälften mindre.
De små gymnasierna har minskat i storlek och de stora gymnasierna har vuxit. För närvarande har en fjärdedel av gymnasierna högst 83 studerande och en fjärdedel minst 396 studerande.
I synnerhet för svenskspråkiga gymnasier är det typiskt att de flesta utbildningsanordnarna har endast ett gymnasium att driva.
I de svenskspråkiga gymnasierna har förändringen varit likadan, men inte riktigt lika drastisk. Den minsta fjärdedelen av de svenskspråkiga gymnasierna är gymnasier med högst 92 studerande, och den största fjärdedelen är sådana som har minst 272 studerande. I fråga om storlek har även de svenskspråkiga gymnasierna polariserats.
I synnerhet för svenskspråkiga gymnasier är det typiskt att de flesta utbildningsanordnarna har endast ett gymnasium att driva. Då kan kommunen eller någon annan utbildningsanordnare inte längre reagera på förändringar i åldersklasserna genom att slå samman sina egna läroanstalter.
Under de kommande åren kommer det att finnas ett tryck på gymnasienätet både med tanke på storleksförändringarna i åldersklasserna och med tanke på finansieringen.
Allt fler utbildningsanordnare måste fundera över hur man ska se till att gymnasieutbildning är tillgänglig när åldersklasserna minskar. Det är uppenbart att samarbetet mellan utbildningsanordnarna spelar en avgörande roll.
Under de kommande åren kommer det att finnas ett tryck på gymnasienätet både med tanke på storleksförändringarna i åldersklasserna och med tanke på finansieringen. Det är viktigt att utbildningsanordnarna börjar söka regionala lösningar som lämpar sig för lägesbilden inom det egna området.
Om gymnasierna övergår från regional konkurrens till samarbete, finns det mycket man kan göra. En möjlighet är gemensamma studieavsnitt som genomförs på olika sätt. De möjliggör ett brett utbud och även att kostnaderna hålls under kontroll.
Gymnasieutbildningens framtid är beroende av det servicenät som utbildningsanordnarna skapar tillsammans.
Det här är en artikel från Kommuntorget 1/2021. Vill du prenumerera på Kommuntorget? Gör din beställning HÄR.
