Haavisto skriver ingen "ploki" -- om den nya regeringen och den gamla
Det är lätt att hitta kontraster en dag som denna, då Finland fått en ny regering.
Man kan till exempel jämföra Finlands förra utrikesminister Timo Soini (Blå) med den nya, Pekka Haavisto (Gröna). I Soini hade Finland en institutionsskeptisk populist som verkade uppleva ”rödgröna cykelkommunister” som en större fara än internationella alliansers sammanbrott. Haavisto, diplomat och internationalist ut i fingerspetsarna, lär inte skriva någon ”ploki”.
Man kan jämföra förra trafik- och kommunikationsministern Anne Berner (C) med efterträdaren Sanna Marin (SDP). Berner ville privatisera vägnätet och avgiftsbelägga skärgårdstrafiken också för de fast bosatta skärgårdsbor vars livlina förbindelsebåttrafiken är. Marin lär inte komma med liknande förslag.
Man kan konstatera att i socialdemokraten Antti Rinnes regering är de kvinnliga ministrarna elva till antalet; i regeringen Sipilä var de sex. Förändringen är iögonfallande men den viktigaste skillnaden mellan Rinnes och Sipiläs (C) regeringar finns inte i könsfördelningen.
Högerut med svångrem
Det mest slående med den regering som i dag har tillträtt är att den överhuvudtaget gör det. Sett till regeringen som föregick denna, sett till diskussionen under valkampanjen och sett till hur diskussionen tycktes påverka väljarna kunde Finland ha fått en mycket annorlunda regering i dag.
Regeringen Sipilä drev Finland högerut med en svångremspolitik som i många avseenden var ojämlik, och som offrade grundläggande värderingar för att ro iland tunga reformer (vilket i slutändan misslyckades).
Vi vet till exempel att konkurrenskraftsavtalet drabbade lågavlönade kvinnobranscher främst, och vi vet att när utrikesminister Soini gav sitt stöd till abortmotståndare så vägde social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen tyngre. Reformerna höll ihop regeringen. Det var rättning i leden, också för de liberala värderingarna.
En nedskärnings- och reformpolitik som på ett flagrant sätt degraderar jämlikheten på detta sätt har förstås konsekvenser för partierna som står för den. I valet var det Centern som fick ta smällen, medan Samlingspartiets tapp dämpades av att ekonomin och sysselsättningen faktiskt stärktes (delvis tack vare den globala ekonomins utveckling).
Saml blev en kamrer
I slutet av regeringen Sipiläs mandatperiod nådde sysselsättningsgraden 72 procent, vilket också hade varit det genomgående målet. Samtidigt varnade finansminister Petteri Orpo (Saml) för en avstannande ekonomi.
I valrörelsen blev Samlingspartiet därför en kamrer och ett alternativ för den medelklass som inte drabbats hårt av nedskärningarna, och som gärna ville fortsätta ha det så. Med andra ord: Samlingspartiets ekonomiska politik hade åtminstone delvis fått en fortsättning om inte SDP med nöd och näppe vunnit valet.
Varför vann SDP valet med nöd och näppe? Sannolikt för att det blev Jussi Halla-aho (Sannf), och inte Antti Rinne, som fick ta den roll som Juha Sipilä hade under valrörelsen 2015: han utmanades minst; han placerade Sannfinländarna mellan SDP och Samlingspartiet; han framstod som en motvikt till en klimatdiskussion som medierna reducerade till köttskatt och flygskam.
Opinionsmätningar är inte valresultat men det tål att påpekas att den opinion som mättes veckorna efter valet gav Sannfinländarna det största stödet. Hade det stödet infunnit sig på valdagen i april så hade vi sannolikt haft ett mycket annorlunda regeringsprogram.
Vilket konkret utfall regeringsprogrammet får är förstås oklart i det här skedet. Men det finns intressanta frågor att hålla koll på. Vi nämner tre.
Kommunfinanserna
Ja, det finns löften om att kommunernas utökade uppgifter ska kompenseras fullt ut. Men som Ida Sulin, direktör vid Kommunförbundet, konstaterar i Torgpodden, är kostnaderna ofta en förhandlingsfråga. Intressant här, är att se hur kommunminister Sirpa Paatero (SDP) hanterar övergången från intressebevakare å kommunernas vägnar till att vara den som eventuellt kommer med dåliga nyheter.
Tågtrafiken
Det så kallade entimmeståget har redan tack vare intensivt lobbande fått tiotals miljoner euro i planeringspengar. Men vad händer med planen på en ny bana mellan Salo och Esbo (som ska förkorta restiden mellan Åbo och Helsingfors) med denna regering? Att kommunikationsminister Marin är hemma från Tammerfors, som också suktar efter en snabb tågförbindelse till huvudstaden, blir en faktor oavsett utfallet. I SFP finns dessutom många som vill se satsningar på Kustbanan.
Studentsvenskan
Det finns olika tolkningar av skrivelsen om att återinföra den obligatoriska studentsvenskan. SFP ser det som en tydlig målsättning, andra partier verkar tona ner skrivelsen. Nya undervisningsministern Li Andersson (VF) säger att det inte är en förändring som genomförs i första taget, om alls. Andersson är en vän av mångspråkighet, men för ingen språkpolitik likt SFP. Hennes kredibilitet bland traditionella finlandssvenskar kommer att testas i denna fråga.
