Kommunförbundet: ”Hobby” ett för snävt begrepp när barn och ungas fritid stöds
Kommunerna har redan fungerande fritidsverksamheter. Det gäller att samla det nu splittrade stödet för den, säger Mari Sjöström.
I arbetsgruppen som ser över Finlandsmodellen för barn och ungas hobby- och fritidsaktiviteter representeras Kommunförbundet av Mari Sjöström. Hon och förbundet betonar vikten av att inte ha en för snäv syn på barns fritidsaktiviteter, och påminner om att det redan finns en välfungerande modell i Finland som kräver några justeringar.
– Kommunförbundets perspektiv är att kommunerna redan nu stödjer en mångsidig fritidsverksamhet för barn och unga. Islandsmodellen skapades för att det fanns ett alkoholmissbruk bland unga, något som man valde att tackla genom fritidsaktiviteter och genom lagstiftning. Utgångspunkten i Finland är inte densamma, utan hur vi, via fritidsaktiviteter, får fler välmående barn och unga. En del vill kalla det hobbyverksamhet men vi talar om aktiviteter. Till exempel: att ett barn går till biblioteket efter skolan är en bra sak, men faller inte under begreppet hobbyverksamhet. Det betyder att sådan aktivitet inte identifieras via en så kallad hobbygaranti, och det blir ett mindre spelrum för att tala om barn och ungas aktiviteter. Vi vill diskutera hur kommunerna på olika sätt kan verka för att barn och unga mår bra på fritiden. ”Hobby” snävar till diskussionen för mycket och skapar en större grupp som inte räknas som att vara aktiva.
Sjöströms poäng är att den finländska modellen inte kan bygga på ett hobbytvång. Fritidsaktiviteten ska vara ett val, och barn och unga ska tas med när aktiviteterna utformas.
– En sjuåring behöver kanske mer ledd verksamhet medan tonåringar mera vill själva välja och ordna det de gör. Modellen måste bygga på de olika åldersgruppernas behov och delaktighet, säger Sjöström och påpekar att ungdomslagen gäller alla under 29 år.
Har ungdomsgårdar en plats i modellen? Ofta ses de som ett ställe dit ungdomar går för att ”hänga”.
– För vuxna kan det se ut som att ungdomar bara hänger. Men det är också ett sätt att komma i kontakt med ungdomar och ett ställe där det finns trygga vuxna. Man når barn och unga genom den verksamheten. Det är också viktigt att ungdomsledare åker ut på fältet, till exempel till skolorna, och att samma ungdomsledare sedan finns på ungdomsgården. Om ungdomar får göra det de själva vill finns chansen att en ungdom som inte mår bra öppnar upp och börjar prata om det.
Nästan 90 procent har en hobby
Viktigt är också, säger Sjöström, att information om utbudet av fritidsaktiviteter i kommunen samlas. Överlag är en mer enhetlig modell önskvärd. Regeringen Sipiläs försök att stödja hobbyverksamhet ledde till en rad olika projekt med olika ansökningsprocesser, säger Sjöström. Det här splittrade fältet.
Den nya modellen borde innebära att man kommer bort från att olika statsbidrag finansierar samma saker men genom olika kanaler.
– Varför inte bygga något enhetligare som samlar finansieringen? Då blir potten lättare att hantera, än om vi fortsätter med årliga statsbidrag, säger Sjöström.
– Min önskan är att vi kommer fram till en stadigvarande långsiktig lösning, som tar oss bort från projektfinansiering, som till exempel skolornas klubbverksamhet, som nu söks av kommunen varje år.
I det systemet har kommunen självklart en central roll, fortsätter Sjöström. Det är via kommunen som partnerskap, med till exempel tredje sektorn och olika samfund, kan byggas, för att nå alla barn och unga och för att förbättra en situation som redan är bra.
– Den senaste skolhälsoenkäten och den senaste utredningen från förra regeringens hobbystrategi visar att nästan 90 procent av alla grundskoleelever har en hobby. Men det som behövs, på nationell nivå, är samlad information tas snabbare och enklare i bruk på lokal nivå. På Island kommer sådan samlad information direkt till den lokala nivån, medan det kan ta två år i Finland innan informationen är sammanställd och når fältet.
Finns det skäl att Finland gör lagändringar, som man gjort på Island?
– Om det blir en ny uppgift för kommunerna så är det den enda vägen att gå. Och om man vill nå en långsiktig stadigvarande lösning så måste lagstiftningen kanske öppnas.
