Efter utvidgade strejken - ”kan bli startskottet på en lång, negativ spiral”
Kommunbranschens veckolånga strejk stängde skolor, daghem och en stor del av servicen i tio städer. Visst finns det positiva följder men de är få, säger tre sakkunniga som Kommuntorget talat med.
Sammanlagt berör den pågående strejken 81 000 kommunalt anställda. 22 000 av dem är lärare och småbarnspedagoger och att de strejkar har omedelbara och omfattande följder för många familjers vardag och därför i förlängningen hur hela samhället fungerar.
Enligt förlikningsnämndens ordförande Elina Pylkkänen är ett medlingsbud att vänta på tisdag 10.5.
Läs mera: Strejken drabbar skolor, daghem, bibliotek, museer och vårdtjänster i tio städer
Att strejken drabbar barn, unga och hela familjer kraftigt i synnerhet om de inte har stödpersoner som kan hjälpa är ett faktum, säger Micaela Romantschuk som är verksamhetsledare för Förbundet Hem och Skola, en organisation för föräldraföreningar vid daghem och skolor i Svenskfinland.
”Vi har inte återhämtat oss och nu drabbas barn och unga igen”
Centralorganisationen och de 280 medlemsföreningarna jobbar framför allt för att barnen skall må bra.
– Det är ledsamt att det igen är barnen och de unga som drabbas trots att de inte har någon som helst möjlighet att påverka situationen själv, konstaterar hon.
Romantschuk betonar att strejkrätten är en grundläggande rättighet, men att tidpunkten för den är sällsynt olycklig och lägger sten på börda.
– Ett pågående krig i Europa belastar oss alla och vi har inte återhämtat oss efter två år av pandemi än.
Verksamhetsledaren säger också att strejken drabbar familjer väldigt olika och oroar sig för följderna ör utsatta som drabbas mest. Hon sänder en särskild tanke till de nyanlända ukrainska familjerna som har det svårt som det är och just håller på att orientera sig i vårt samhälle.
”Strejkens krav orimliga”
Minna Karhunen är verkställande direktör för Kommunförbundet och avfärdar kategoriskt arbetstagarnas krav på ett femårigt löneprogram. Som argument presenterar hon konsekvenserna av Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarnas (KT) kumulativa räknemodell; en 3,6 procents förhöjning för alla kommunalt anställda yrkesgrupper förutom den allmänna linjens 2 procent skulle innebära hela 12,4 miljarder euro under fem års tid. En oerhörd börda för skattebetalarna, resonerar Karhunen.
– Vi har 440 000 kommunalt anställda och har bara inte råd med sådana där program. Vi har redan ett stort offentligt underskott på kommande och nästa års välfärdsområden inleder sin verksamhet med en oerhört strikt ekonomi.
Ser du några positiva följder av strejkerna?
– Det är nog svårt. Men fint vore det om vi genuint kunde starta en diskussion om bra ledarskap och bättre arbetsvälmående. Vi har en så stor omställning på gång när vårdsektorn övertas av välfärdsområdena medan småbarnspedagogiken, utbildningen och annat stannar hos kommunerna att vi snabbt borde lugna ner situationen så att vi kan bygga nytt på en sund grund.
”Följderna av att svartmåla yrken kan bli ödesdigra”
Karhunen säger att arbetstagarorganisationernas ledning måste uppbåda en vilja att avtala. Kategoriska, icke-flexibla hållningar är oproffsiga i hennes tycke och skadar samhället omedelbart och på sikt.
– De två fackförbunden inom vårdbranschen, Tehy och Super, bör också inse sitt helhetsansvar och sluta svartmåla förhållandena på fältet för det leder till ödesdigra följder, att ännu färre söker sig till branschen som redan lider av arbetskraftsbrist, anser Minna Karhunen.
Läs mera: Det blir inget avtal utan ett löneprogram (Läraren 5.5.22)
”Handlar om mer än siffror”
Enligt professorn i socialpolitik Heikki Hiilamo handlar strejken inte bara om den nuvarande arbetskonfliktens sifferspel. Alltså att förhålla sig till ifall lönekraven under det föreslagna femåriga löneprogrammet är rimliga eller oskäligt höga.
– En strejk är förstås aldrig en bra grej och kan komma att slunga in oss i en farlig negativ spiral, varnar Hiilamo.
Enligt honom har vi – åtminstone utomlands – presenterat vårt samhällsbygge med en stabil, korporatistisk modell, där samarbetet mellan arbetstagare och arbetsgivare löper smidigt och de förlorade arbetsdagar som arbetskonflikter medför är få.
– Allt har fungerat ganska bra ända sedan 1980-talets mitt, men den här våren har förändrat allt, funderar professor Hiilamo.
Först bröt UPM-strejken ut och varade i 112 dagar från den 1 januari till den 22 april. Sedan var det dags för vårdstrejken den 1 till den 15 april med hot om massuppsägningar.
Hiilamo säger att strejkerna har fört in vårt samhälle i ett helt nytt brytningsskede – eller egentligen två omvälvande situationer:
– Det är nu eller aldrig, verkar man tänka inom kommunbranschen – man måste ta tillfället i akt innanstaten går in för skatteförhöjningar eller sparåtgärder efter två år av ”corona-lössläppthet” inom den offentliga förvaltningen då staten tagit mer och mer lån för att upprätthålla samhällsservicen
– Vi är i ett brytningsskede också därför att vården inte längre bekostas med kommunala medel efter årsskiftet i de nya välfärdsområdena. De bekostas med medel från finansministeriet, alltså med skatteinkomster. Inom vården faller finansieringen av tjänsterna därför för närvarande lite mellan två stolar.
”Regeringens ansvar”
Och bara när skattebetalarna får bra service från proffs vill de betala skatter, betonar Hiilamo.
– Det är regeringens ansvar att upprätthålla en positiv spiral med högklassig offentlig service med motiverad och professionell arbetskraft som upplever att de utför ett värdefullt arbete och blir kompenserade för det.
Dålig service med inkompetent personal som får dålig lön och är omotiverad leder till att spiralen börjar snurra i motsatt riktning och folk inte längre vill betala skatter, konstaterar Hiilamo som tycker att diskussionen om företagshälsovårdens roll är ett skilt kapitel och inte hör hit.
Ser du några positiva följder av strejkerna?
– Vårdstrejken kan i bästa fall agera väckarklocka för beslutsfattarna på riksnivå. I och med strejken inser riksdagen och regeringspartierna måhända sitt ansvar på ett heltäckande sätt i ett tidigare skede när de ska beakta att alla finländare får likvärdig vård. Det är ju positivt.
Sedan berättar Hiilamo om en socialpolitisk undersökning där över 1 000 stödåtgärder i 13 länder jämfördes. Den visade att vi i Finland inte har coronokompenserat utsatt personal på samma sätt som i många andra länder med bonus och löneförhöjningar inom hälso- och sjukvården.
– Vi är inte ännu i läget att folk börjar skattevägra men strejker är ett problem om de blir långvariga. På sikt börjar folk söka efter alternativa lösningar, vilket skapar nya vanor som blir svåra att bryta.
Alltså i klarspråk: Om dagisarna är stängda länge ordnar de som kan barnskötseln privat. Om den offentliga hälsovården inte fungerar anlitar man någon privat. Och i det långa loppet blir jämställdheten inom samhället lidande för alla har förstås inte möjlighet att köpa tjänsterna privat. Nya problem uppstår.
Och samtidigt, säger Hiilamo, råder procentuella löneförhöjningar ur socialpolitisk synvinkel inte bot på den ohållbara situationen med löner det inte går att leva på längre.
De allra lägsta lönerna på under 2 500 euro och 3 000 euro inom huvudstaden måste åtgärdas skilt.
– Den offentliga sektorn skulle vinna på att höja lönerna och därmed sänka helhetskostnaderna för förmåner såsom bostadsbidrag som nu tillfaller alla låginkomsttagare.
