Nästan var fjärde anställd inom socialvården tror sig ha stött på radikaliserade personer – men okunskap är det stora problemet

13.11.2019

THL har kartlagt hur ofta social- och hälsovårdspersonal i kommunerna säger sig ha stött på våldsam radikalisering och extremism.

Personal inom social- och hälsovården hör till de första som har möjlighet att upptäcka personer som radikaliserats och som visar tecken på extremism.

Trots detta har social- och hälsovårdspersonalens faktiska erfarenheter av sådana personer, och personalens förmåga att identifiera radikalisering och extremism, aldrig kartlagts – förrän nu.

I fjol och i år genomförde Institutet för hälsa och välfärd THL en enkätundersökning, den första i sitt slag i Finland, för att få en bild av social- och hälsovårdens erfarenheter av dessa fenomen.

Enkäten sändes till 90 kommuner på fastlandet, 1 389 personer svarade på THL:s frågor.

Resultatet är oroväckande. Inte nödvändigtvis för att 23 procent av personalen inom socialvården och 9 procent av personalen inom hälsovården svarade att de stött på, eller misstänker att de stött på, radikaliserade personer med extrema tendenser.

Snarare är det personalens okunskap om våldsam radikalisering och extremism som tyder på att i det här avseendet behövs mera forskning och, framför allt, mera information, säger Venla Ritola, forskningsassistent på THL.

Över 90 procent av de som deltog i enkäten uppgav att det inte finns tillräckligt med kunskap om fenomenet.

Olika typer av extremism påverkar varandra

Det är skäl att stanna upp vid definitionen av extremism och våldsam radikalisering. Det finns nämligen ingen enkel definition av dessa. Ritola lutar sig trots allt på den definition som anges i det nationella åtgärdsprogram som Inrikesministeriet gjorde upp 2016, i samarbete med andra myndigheter och organisationer.

Venla Ritola är forskningsassistent vid THL. Foto: privat

I värsta fall kan radikalisering leda till terrordåd, slår åtgärdsprogrammet för förebyggande av våldsam radikalisering och extremism fast.

– Det handlar om en beredskap att bruka våld och hot, men också om uppmuntran och rättfärdigande av dessa. I grunden finns en idévärld, en ideologi, och radikalisering är en process som leder till att en person söker sig till en grupp som använder våld. Inrikesministeriet har identifierat dessa grupper inom extremhöger och extremvänstern. Vanligt är också att man förknippar extremism och radikalisering med jihadism och islam, det vill säga att man ofta ser att de har religiösa grunder, säger Ritola.

I utredningen framgår att THL sänt enkäten också till mindre kommuner, med färre än 50 000 invånare, om de har en flyktingmottagning. Varför valde ni dessa kommuner?

– Forskning visar att radikalisering och politiskt våld är kopplade till större sociala trender. Till exempel så ledde flyktingrörelsen 2015 till ett uppsving för extremhögern. I flera små kommuner grundades flyktingmottagningar och från nyhetsrapporteringar känner vi till högerextrema reaktioner mot dessa. I dessa kommuner kan det alltså förekomma olika typer av extremism som i sin tur påverkar varandra.

Kan det förekomma extremism och radikalisering också på flyktingmottagningarna?

– Utgående från vår utredning kan vi inte säga något om det. Men på ett allmänt plan, och utan att ta ställning till flyktingmottagningsverksamheten i olika regioner, kan man säga att vi vet att personer som varit i Finland har åkt till Syrien för att delta i strider.

Förknippas ofta med våld

THL:s undersökning visar alltså att kommunernas social- och hälsovårdspersonal har erfarenheter av eller sett misstänkta fall av våldsam radikalisering och extremism. Men hur situationen ute i kommunerna verkligen ser ut är en annan fråga.

Ritola påpekar att personalen svarat utgående från subjektiva erfarenheter. Huruvida dessa motsvarar faktiska fall av extremism och radikalisering är inte klarlagt. Klart är trots allt att personal som jobbar med barn- och familjetjänster och med service för invandrare oftare än andra personalgrupper uppger att de stött på sådana fall.

Varför så är fallet kan Ritola inte svara på, men ett möjligt svar är att personal inom socialvården ofta kopplar iakttagelser av extremism och radikalisering till våld som förekommer i familjeförhållanden.

– Det kan vara svårt att skilja olika typer av våldsamt beteende från varandra, och personalen ser våldsamt beteende som något som är karaktäristiskt för extremism och radikalisering. Jag tolkar det också som att personalen behöver mera information om vad som menas med de här begreppen.

Du menar för att familjevåld inte nödvändigtvis har något med extremism och radikalisering att göra?

– Ja precis.

Sociala medier informationskälla

En annan iakttagelse som Ritola gör är att det inom hälsovården finns en statistisk korrelation mellan misstänkta fall av radikalisering och våldsam extremism och hur ofta dessa uppges av personal inom mentalvårdstjänster.

Hon vill trots allt inte dra några slutsatser av detta, och understryker att extremism och radikalisering inte är psykiska sjukdomar.

– Vi behöver mera forskning om detta. Det aktuella svarsunderlaget är för litet.

Att olika yrkesgrupper inom social- och hälsovården svarat olika på THL:s frågor kan också bero på de olika yrkesgruppernas utbildning, säger Ritola.

-Men generellt kan man säga att all personal behöver mera information och utbildning som bygger på forskning. Vi lade märke till att de flesta fått sin information från nyhetsmedier och sociala medier, och att det handlar om fenomen som är svåra att känna igen utan utbildning och riktig information.

Att social- och hälsovårdspersonal i stor utsträckning förlitar sig på sociala medier och ett fåtal nyhetskällor när det handlar om så allvarliga fenomen är i sig en risk, säger Ritola.

Eftersom personalen kan tänkas vara bland de första som stöter på radikaliserade personer har de också en viktig samhällelig funktion. Dels med tanke på det förebyggande arbete som måste göras, dels med tanke på att polismyndigheter måste informeras om eventuella säkerhetsrisker.

Hur det sistnämnda samarbetet fungerar beror på social- och hälsovårdspersonalens kunskap och erfarenhet. Om man erfarit eller jobbar med fenomenet så känner man också till nätverket, som, när det handlar om förebyggande arbete och försök att känna igen radikalisering, är yrkesövergripande och varierar beroende på klienten. Det kan handla om polisen, bildningsväsendet, tredje sektorns aktörer och social- och hälsovårdstjänster.

Hela 91 procent av dem som svarade uppgav att den egna organisationen inte har regler eller modeller för hur man ska agera om personalen misstänker att en person radikaliserats eller visar tecken på extrema tendenser.

Mer utbildning behövs

Ritola säger att det viktigaste med den aktuella utredningen är att den överhuvudtaget gjorts. Att kunskapsbehovet bland social- och hälsovårdspersonalen är stort är viktigt att ta med sig, fortsätter hon.

– Det behövs utbildning. Det var faktiskt ögonöppnande att en så stor del av personalen inte vet hur de ska identifiera radikalisering och våldsam extremism.

Mera information behövs för att kunna identifiera och förebygga fenomenet och THL håller som bäst på att utforma webbkurser för kommunernas social- och hälsovårdspersonal.

Ministeriets målsättning rimmar illa med THL:s resultat

  • Enligt Inrikesministeriet ligger tyngdpunkten i bekämpningen av terrorism i förebyggande åtgärder.
  • Målet med åtgärdsprogrammet är att försäkra sig om att det i hela Finland finns beredskap, stabila strukturer och kunskap för att förebygga våldsam radikalisering och extremism.
  • Tanken är att de experter och representanter för organisationer som i sitt arbete möter personer som är våldsamt radikaliserade eller håller på att radikaliseras identifierar dessa individer och kan agera för att bryta radikaliseringsutvecklingen.
  • Hur man lyckas med dessa åtgärder hänger ihop med hur brett och tätt samarbetet mellan olika aktörer är, skriver ministeriet.

Källa: Inrikesministeriet

Bland annat dessa frågor ställde THL

Enkäten sändes till samtliga kommuner med över 50 000 invånare. Också kommuner med ett lägre invånarantal fick enkäten, om de i fjol eller under 2010-talet haft flyktingmottagningar.

Enkäten hade stor geografisk spridning, men hur svaren fördelar sig över hela landet vet THL inte eftersom enkäten inte samlade personuppgifter.

Enkäten frågade inte heller om social- och hälsovårdspersonalen upplevt sig hotad av radikaliserade klienter med extrema tendenser. Fokus var istället på erfarenheter av fenomentet, kunskapen om det och på vilka verksamhetsmodeller som finns.

Bland annat dessa frågor ställde THL:

  • Hur mycket upplever du att du känner till om våldsam extremism och om att möta extremism?
  • Vet du hur du ska agera om du möter våldsam extremism och radikalisering?
  • Har du fått information från din egen organisation om våldsam extremism och radikalisering?