Ödsliga hus och demokrati- underskott
För ungefär tre år sedan luktade det rök i kvarteret. Ett trähus i stadsdelen Port Arthur i Åbo hade brunnit ner. Tillsammans med mitt barn gick jag och tittade på det som fanns kvar av huset och tänkte att det knappast går att renovera. Det tyckte inte de lokala beslutsfattarna heller.
Jag bor inte längre kvar men mina gamla grannar är missnöjda med stadsplanerings- och miljönämndens beslut att riva huset och bygga nytt. Grannarna hade hellre renoverat för att bevara den ursprungliga miljön. Det nya skall byggas i samma stil, men byggrätten ökar. I Åbo Underrättelser (23.1.14) läser jag att det här beslutet har gett invånarna en känsla av ökad otrygghet. Att obehöriga vistas i huset ökar i sin tur otryggheten enligt planläggarna. Här menar man väldigt olika saker med otrygghet och planläggarna verkar resonera över huvudet på dem som faktiskt bor allra närmast det här husskelettet.
I juni förra året besökte jag Istanbul och där såg man överallt spår efter de enorma protester som tog fart då myndigheterna ville riva ett av stadens få grönområden, Gezi park, och i stället bygga ett köpcentrum på platsen. Genom att gå ut på gatorna lyckades människor till slut stoppa rivningen, till ett högt pris. Det visade sig snabbt att parkprotesterna handlade om något djupare: om ett missnöje med det styrande Akp-partiets arrogans. Det handlade om människornas känsla av inskränkt frihet. Vad har det här med ett brunnet hus i Åbo att göra? En hel del misstänker jag.
Åbo var en gång Finlands vackraste stad. I dag är staden en blandning av trä och betong. Betongen påminner oss om de byggföretag som med hjälp av politiska kontakter tjänade goda pengar på att bygga högt, på bekostnad av de människor som bodde i de trähus som i dag bara finns på gamla fotografier. Att tala om nybyggen i termer av otrygghet kan resultera i just otrygghet och brist på tillit till de beslutsfattare och tjänstemän som har makten i staden. Man upplever att det viktigaste, ens egen närmiljö, är något som står bortom ens egen makt att påverka.
Åbo är inte Istanbul men i bägge städerna – ja, i alla städer – finns det skäl för att fråga sig vad människors lokala engagemang och protest egentligen handlar om. Betydelsen av företagares engagemang i ett samhälle kan inte underskattas, men det sker ibland på basis av intressen som formuleras bortom invånarnas vilja. Man får trots allt inte glömma de människor som är staden. Genom att förstå de psykologiska skäl som ligger bakom missnöjet med rivna trähus – eller med byggandet av ett annat omdiskuterat åboprojekt, torgparkeringen – kan politikerna minska det glapp som tidvis finns mellan beslutsfattarna och kommuninvånarna och därmed stärka tilltron till demokratin.
SEBASTIAN BERGHOLM
är journalist.
Kolumn i Fikt 2/2014
