Mätning pekar på framgång för SDP, nedgång för Saml och klart bakslag för Sannf
Kandidatnomineringen har för somliga partier gått sådär. Snart är affischerna i alla fall ute igen. Arkivbild: Museiverket, Matti Kilponen
Antalet Sannfinländska kandidater minskar kraftigt jämfört med kommunalvalet 2021 medan Rörelse nu ser ut att få några fullmäktigeplatser.
Kandidatnomineringen inför kommun- och områdesvalen, som avslutades måndagen den 4 mars, samt Yles färska kommun- och områdesvalsgallup från den 6 mars, berättar vilka utgångslägen partierna har inför valen den 13 april.
Mest anmärkningsvärt är Sannfinländarnas kraftiga minskning i antalet kandidater jämfört med kommunalvalet 2021: partiet tappar cirka 40 procent av sina kandidater och landar på omkring 3 500–4 000, från tidigare knappt 6 000. Rörelse Nu verkar fortfarande kunna få några kommunfullmäktigeplatser, men i välfärdsområdesfullmäktige ser det tuffare ut: partiet har förlorat mer än hälften av sina kandidater i båda valen.
Enligt Kuntalehti (5.3.) är antalet kandidater i kommunalvalet direkt kopplat till partiernas valresultat på kommunnivå. Både på riksnivå och i nästan alla kommuner är det avgörande att lyckas med kandidatnomineringen i tillräcklig omfattning. Listan måste vara tillräckligt bred och mångsidig för att väljarna ska kunna hitta en kandidat de gillar. Det går inte att åstadkomma om antalet kandidater är för litet.
I kommunalvalet samlas mandat i varje enskild kommun. Därför är det helt centralt för partierna att ha en representativ lista och att kunna bedriva en lyckad kampanj i hela landet. Det nationella stödet samlas främst i de folkrikaste kommunerna, där partierna oftast inte har några större problem att fylla sina listor.
I de flesta kommuner lyckas inget parti få ihop en full lista. En full lista kan enligt lagen vara 1,25 gånger antalet ordinarie fullmäktigeledamöter som ska väljas, och partisekreterarna vittnar om att det har blivit allt svårare att rekrytera kandidater. Med bara några namn på listan kan ett parti sällan förverkliga sin potentiella lokala väljarbas och hamnar typiskt långt ifrån sitt nationella stöd.
Rekryteringen av partimedlemmar, aktiva och kandidater är i hög grad en självförstärkande process som lätt kan förvandlas till en ond cirkel. När partiets stöd viker tvekar fler att ställa upp som kandidater eller ens bli aktiva medlemmar, vilket gör att partiet får färre aktiva och därmed mindre kontaktnät. Det försvagar i sin tur partiets attraktionskraft och minskar väljarstödet ytterligare.
Motsatsen sker när partiet har medvind i opinionsmätningarna. Då kommer fler nya medlemmar, en del av dem blir aktiva och av dessa väljer en del att kandidera i val. Ett tydligt exempel på en sådan positiv spiral är Vänsterförbundet, som sedan sitt rekordresultat i fjolårets EU-val har lockat många nya kandidater. I kommunalvalet minskade visserligen antalet kandidater något, men jämfört med de andra riksdagspartierna var minskningen det tredje minsta. I områdesvalet lyckades Vänsterförbundet tvärtom öka sitt kandidatantal med sex procent, liksom SFP (+17 procent) och i viss mån också Kristdemokraterna (+1 procent). SDP fick två fler kandidater än tidigare – en ökning som visserligen ryms inom felmarginalen – men partiet framhöll ändå att det lyckades nominera fler kandidater än något annat parti både inför valet 2022 och inför det nu kommande områdesvalet.
För att säkra många kommunfullmäktigeplatser är kandidaternas lokala förankring och nätverk viktigare än nationellt kända namn. Ju fler kandidater ett parti har på listan, desto större är chansen att en väljare eller någon i hens närhet känner åtminstone någon personligen.
I välfärdsområdesvalet har antalet kandidater inte minskat i samma utsträckning. Dels behövs det färre kandidater totalt sett, dels rekryteras de från ett större område. Eftersom kommun- och områdesvalet hålls samtidigt är det många som kandiderar i båda valen. Vissa tänker antagligen att två kampanjer går lika bra som en. Däremot är det betydligt svårare att sköta två förtroendeuppdrag än ett, även om erfarenheten från ett fullmäktige kan hjälpa i det andra. Kuntalehti har nyligen skrivit om dubbelrepresentation (6.3) och tiden som krävs för fullmäktigearbete (10.2).
Områdesvalet intar på så vis en mellanposition mellan kommun- och riksdagsval. I riksdagsval förklarar antalet kandidater inte alls hur många mandat ett riksdagsparti får, medan det i kommunalval finns ett tydligt samband mellan antal kandidater och antal mandat. I kommunalval är det närmast ett linjärt samband: ju större andel av alla kandidater ett parti har, desto högre väljarstöd får det. I områdesval, baserat på resultaten 2022, träder andra faktorer in när partiet väl har över 12–15 procent av kandidaterna.
Därmed kommer vi till Yles senaste gallupsiffror. Enligt vår simulering på dessa skulle Centern behålla sin position som största kommunparti räknat i antal kommunfullmäktigeledamöter (2 488 ledamöter, +43 jämfört med kommunalvalet 2021). Andraplatsen skulle stå mellan SDP och Samlingspartiet. Vår modell pekar just nu på 1 718 mandat (+267) för SDP och 1 410 (–142) för Samlingspartiet.
Samlingspartiet ligger för närvarande efter socialdemokraterna i opinionen, men partiets välsmorda valorganisation och betydande ekonomiska resurser brukar bära frukt i val. Man kan därför förvänta sig att det försprång på närmare 300 mandat som SDP har i den här modellen kommer att minska ju närmare valdagen vi kommer. Baserat på de nuvarande siffrorna verkar Sannfinländarna förlora 203 kommunfullmäktigeplatser och ändå behålla över tusen mandat (1 148). Bland de mindre partierna syns inga stora förändringar jämfört med 2021.
Den största osäkerhetsfaktorn i vår modell är förstås Sannfinländarnas svårigheter att hitta kandidater. Om partiets stöd inte stiger kan resultatet bli ännu sämre, vilket gör att partiet riskerar att hamna tydligt under tusen fullmäktigeledamöter.
Totalt sett skulle makten skifta i 26 kommuner, varav 23 där SDP skulle bli största parti. Dessa är framför allt kommuner som Centern och Samlingspartiet vann 2021, men även tre som tidigare tagits av Sannfinländarna samt två av SFP. Centern skulle ta över de resterande kommuner där Sannfinländarna vann förra gången.
Om vi i stället modellerar områdesvalet utifrån Yles senaste mätning skulle förstaplatsen, mätt i procentuellt stöd, byta parti i fyra välfärdsområden. SDP skulle ta täten i fyra av de fem områden som Samlingspartiet vann senast. Centern skulle dock fortsatt vara största parti i större delen av landet.
I förra områdesvalet hamnade Samlingspartiet knappt bakom SDP i Päijänne-Tavastland, räknat i procentandel (24,5 procent mot SDP:s 24,7 procent), men tack vare en valallians med SFP fick partiet ändå ett mandat mer än SDP.
Om områdesvalet hölls i dag skulle SDP bli största parti i välfärdsområdena med 318 mandat (+41), följt av Centern som med en förlust på bara sex mandat skulle få 291. Samlingspartiet skulle landa på tredje plats med 263 mandat (–27). Vår modell ger fortfarande ett positivt utfall för Sannfinländarna, som skulle få 149 mandat eftersom partiets stöd är ungefär lika stort som i förra områdesvalet. Det kraftiga bortfallet av kandidater i kommunvalet visar dock att den lokala partiorganisationen är rejält ansträngd, vilket gör det mindre troligt att partiet kan upprepa sin senaste framgång i områdesvalet.
Så här modellerades valresultaten
Kommunal- och välfärdsområdesvalen har modellerats utifrån de gallupar som Yle publicerade den 6 februari, producerade av Taloustutkimus. I modellerna justeras partiernas stöd i kommunal- och välfärdsområdesvalen med hjälp av skillnaden mellan gallupsiffrorna och de faktiska valresultaten. Den här förändringen i stödet antas ske jämnt över hela landet.
Partierna och övriga kandidatuppställare antas ställa upp med kandidater i samma kommuner och samma välfärdsområden som i de senaste kommunal- och välfärdsområdesvalen. Däremot antas inte kandidaterna vara desamma, och därför räknas varje varje kandidatlistas sammanlagda stöd om på nytt.
Listornas stöd omvandlas sedan till röstetal, vilket i sin tur ger nya jämförelsetal. På basen av dessa jämförelsetal fördelas mandaten mellan listorna i varje kommun och varje välfärdsområde.
När vi använder resultaten från kommunal- och välfärdsområdesvalen 2021 respektive 2022 och applicerar de nya gallupsiffrorna hålls eventuella valförbund oförändrade, även om de i praktiken alltid förhandlas lokalt inför varje val. Exempelvis har Samlingspartiet i flera av våra kommunvalssimuleringar fått flest röster i Enare, men Centern fått flest mandat. Orsaken är att Samlingspartiet och Kristdemokraterna hade ett valförbund 2021, vilket kan göra att en plats som valförbundet får går till KD istället för Samlingspartiet.
Trots den lokala osäkerheten ger den här typen av modellering ändå en bra uppfattning om hur styrkeförhållandena i kommunerna och på välfärdsområdena skulle se ut i hela landet, om valen hölls i dag.
