Kort liv för organisationer
Under de femton senaste åren har offentliga organisationers livslopp förkortats betydligt. De län som grundades 1997 slapp nätt och jämt epitetet ”nya” innan hela länsstyrelseinstitutionen lades ner och ersattes av regionförvaltningsverken 2010. Centrala statliga myndigheter ombildas i rask takt.
Inom den kommunala sektorn har hälsovården och yrkesutbildningen genomgått upprepade huvudmannaskapsförändringar. Lärare och hälsovårdspersonal går till jobbet som tidigare, men inom ramen för organisationer som heter något annat och styrs på ett annat sätt än de gjorde för tre år sedan. Vad händer med förutsättningarna för det demokratiska beslutsfattandet när man redan från början vet att organisationen har en begränsad livslängd?
En viss aning kan man få genom att studera de fem danska regioner som grundades 2007 som en del av kompromissen om strukturreformen. Sjukvården är regionernas huvuduppgift, men i övrigt är uppgiftsbeskrivningen full av negationer. Regionerna har ingen beskattningsrätt, ingen allmän kompetens och ingen rätt att själva prioritera mellan – bildligt talat – glasspengarna och lemonadpengarna. De danska regionerna blir sannolikt kortlivade. Moment 22, sa Michael Weber från Kommunenes Landsforening på ett seminarium i höstas. Misslyckas regionerna med det uppdrag staten gett dem – att rationalisera sjukhusstrukturen – läggs de ner inom fyra till åtta år. Lyckas de väntar samma öde, i praktiken att sjukvården blir helt statlig.
Det främsta kriteriet för regionernas politiska styrelseform var att den inte fick påminna om de nedlagda amtskommunernas organisation. En forskargrupp vid Syddansk Universitet har i en spännande ny rapport granskat hur det politiska beslutsfattandet fungerar i en ny organisation med begränsad rörelsefrihet, sannolikt kort livslängd och en originell politisk styrelseform.
Regionerna har fler folkvalda än amtskommunerna hade, men färre folkvalda uppfattar sig ha något att säga till om. Makten över dagordningen ligger hos staten, tjänstemännen och regionrådets ordförande. Vanliga folkvaldas tillgång till beslutsprocessen är begränsad, eftersom systemet med permanenta utskott avskaffats. Den politiska maktbalansen har gått från lekmannastyre till ordförandevälde, men överlag är regionernas politiska prioriteringsmöjligheter små, vilket i och för sig var vad reformen gick ut på.
Det är enligt forskningsresultaten inte så roligt att vara folkvald i en organisation som – vilket boktiteln ”Opfundet til lejligheten” antyder – konstruerats i all hast. Regionpolitikerna trivs sämre än amtspolitikerna gjorde och villigheten att kandidera i val har sjunkit.
En reflektion är att om en ny förvaltningsnivå ska styras av folkvalda, behöver de också ges något att fatta beslut om.
Analysen | Kolumn publicerad i Fikt 2/2011.
