Kommuninvånare misstror politiker – VF:are i Dalsbruk önskar mera dialog, i Kottby växer ilskan mot De gröna

Avståndet mellan invånare och beslutsfattare måste bli mindre. Bilden från Esbo fullmäktige.
Avståndet mellan invånare och beslutsfattare måste bli mindre. Bilden från Esbo fullmäktige. (Tony Hagerlund)
15.4.2021

När stålindustrin försvann från Dalsbruk försvann också en plats för politiker och väljare att mötas, säger Esko Antikainen (VF). Kottby-sällskapets Bert Bjarland säger att många i stadsdelen känner sig svikna av De grönas politik.

De kommunala beslutsfattarna måste göra mera för att vinna kommuninvånarnas förtroende. Det här visar Kommunförbundets invånarundersökning, som 10 000 finländare i 43 kommuner medverkade i.

Trenden är i och för sig positiv. Till exempel påståendet att kommuninvånaren litar på politikerna när det handlar om att utveckla kommunen fick i 2015 års undersökning genomsnittspoängen 2,85 av 5. Nu är indexet uppe i 2,92.

De flesta kommuninvånare förhåller sig neutralt till påståenden om att kommunen informerar tillräckligt, behandlar befolkningsgrupperna likvärdigt och lyssnar på invånarnas åsikter.

Men de misstänksamma kommuninvånarnas procentuella andel är i de flesta fall större än de tillitsfulla.

Kvinnor litar mer än män

Hur en kommuninvånaren förhåller sig till kommunen och lokala politiker påverkas av en rad faktorer.

Bland annat återspeglas kommunens ekonomiska situation och i beslutsklimatet i kommunen invånarens förtroende. Kvinnor är mer tillitsfulla än män och svenskspråkiga har större förtroende för beslutsfattandet än finskspråkiga.

Vidare så har högutbildade större förtroende än lågutbildade. Störst förtroende för kommunaltbeslutsfattande finns i de yngsta och de äldsta åldersklasserna och i kommuner med 10 001–20 000 invånare. Svagast är förtroendet i kommuner med 50 001–100 000 invånare.

Kommunerna måste informera

Kommunförbundets forskningschef Marianne Pekola-Sjöblom säger att den positiva trenden förklaras av att kommunerna jobbat med att synliggöra sina verksamheter. Samtidigt är det klart att ingen kommun klarar sig bra i det förtroendeindex som undersökningen sammanställt.

Det finns en viss korrelation mellan den beslutsfattarundersökning som Kommunförbundet publicerat och invånarundersökningen. Det vill säga att i vissa fall avspeglas ett dåligt beslutsklimat också i invånarnas förtroende för det lokala beslutsfattandet.

Pekola-Sjöblom säger att det delvis har att göra med att gamla kriser, som kommunerna lagt bakom sig, fortsätter prägla invånarnas syn på beslutsfattandet.

– Många får sin information via nyhetsmedierna. För att rapporteringen inte ska bli ensidig har vi betonat att kommunerna har lösningen i sina egna händer. De kan föra fram positiva saker genom egna kanaler, till exempel på sociala medier.

Hur goda betyg kan beslutsfattandet egentligen få med tanke på att det handlar om politiska beslut, där åsikterna går isär?

– Det finns en diskussion inom demokratiforskning om att det är hälsosamt med kritiska invånare. Betyg som närmar sig 3,5 är bra men de som är under 3 borde man få höjda.

Involvera kommuninvånarna

Det som behövs är mera information om vad kommunen gör och om vilka beslut beslutsfattare kan ta, säger Pekola-Sjöblom. Det här är nämligen ingen självklar kunskap bland kommuninvånarna.

Forskningschef Marianne Pekola-Sjöblom.

Kommunallagen möjliggör att invånarna inkluderas i beslutsprocessen, till exempel genom deltagandebudgetering. En del kommuner hör också invånarnas åsikter när det handlar om sparåtgärder och Pekola-Sjöblom uppmanar fullmäktigen att fatta beslut om dylika involverande processer.

– Man ska också informera öppet och ärligt om tråkiga beslut och förse invånarna med scenarier om vad de kan leda till.

Överlag gäller det att i beslutsfattandet komma bort från politiska gräl och ge era utrymme för kompromisser. Kommunalpolitik är inte nationell politik, säger Pekola-Sjöblom.

Inga ”kragakast” i Kimitoöns kommun

I förtroendeindexet placerar sig Kimitoöns kommun och Raseborg längst ner bland de tvåspråkiga kommuner som deltagit i undersökningen.

Pekola-Sjöblom förklarar det här, för Raseborgs del, med dålig ekonomi och för Kimitoöns del med den upprivande vindkraftsfrågan – som numera är ett avslutat kapitel i kommunen.

Esko Antikainen, vänsterpolitiker i Dalsbruk och fullmäktigeledamot i Kimitoöns kommunfullmäktige, har varit med i det kommunala beslutsfattandet i snart 50 år. Han förklarar kommunens dåliga placering med att avståndet mellan väljare och politiker har växt.

Kommunsammanslagningen 2009, då Kimito, Dragsfjärd och Västanfjärd gick ihop, är en förklaring. Att stålindustrin försvunnit från Dalsbruk i och med FN-steels konkurs är en annan.

Fabriksgolvet och de fackliga sammanhangen var naturliga miljöer för diskussioner om politik, säger Antikainen.

– Nu är det inte mycket diskussion och tidningarna skriver mest vad tjänstemännen för in i protokollen. Det finns eldsjälar som har åsikter om allt och det är riktigt okej. Jag tycker att invånarna aktivare kunde vara i kontakt med oss.

Frågan om vindkraften och grälen kring förra kommundirektören Anneli Pahta har gett bilden av ett dåligt beslutsklimat i kommunen. Är det en rättvis bild?

– Vi kommer nog rätt långt i diskussionerna i fullmäktige, även om det finns ärenden som borde ventileras bättre. Vi har ett konsensussystem och det har inte blivit några ”kragakast”. Det finns olika åsikter och det är bra.

Kottby får inte sin röst hörd

Helsingfors är inte med i Kommunförbundets undersökning men också där finns mycket att önska av kontakten mellan invånare och politiker, säger Bert Bjarland, medlem av Kottby-sällskapet.

De gröna har haft ett starkt stöd i Kottby, säger Bjarland, bland annat för att stadsdelen har många invånare som jobbar inom kulturella och kreativa branscher. Nu upplever invånarna att partiet svikit deras förtroende.

– Besvikelsen är stor. De gröna i fullmäktige och speciellt biträdande borgmästare Anni Sinnemäki ses rentav som fiender.

Orsaken är att partiet är för en höjning av arrendet vilket innebär att många äldre och låginkomsttagare blir tvungna att flytta från Kottby, säger Bjarland.

Dessutom har Kottby-sällskapet försökt få staden att gå med på att det hus som tidigare inhyste Steinerskolans daghem ska bli ett invånarhus. Kampanjen har varit resultatlös och Bjarland säger att staden slår dövörat till eftersom man istället vill sälja huset till högst bjudande.

Att det finns en så kallad stadsdelslots, som fungerar som länk mellan stadsdelsföreningarna och staden, har inte varit till någon hjälp.

– Det är mera en nominell funktion så att staden ska kunna säga att den finns. Möjligheten att få något till stånd är obefintlig.

Tilliten till beslutsfattarna undergrävs också av en stadsplanering som Kottbyborna upplever att berövar dem på deras grönområden och förstör stadsbilden, säger Bjarland.

Kottby-sällskapet tänker trots allt inte ge upp. Bjarland har bott i stadsdelen i nästan 25 år och ser inga tecken på att aktiviteten minskar.

– Vi tar det som en utmaning och fortsätter slåss.

Kommer den misstro som Kottbyborna känner att synas i kommunalvalet i juni?

– Jag hoppas det.