Kommuninvånare är rekordnöjda och villiga att höja skatten
Höj skatten och behåll servicen! Fortsättningsvis accepterar en majoritet av kommuninvånarna en höjd kommunalskattesats — om en höjning krävs för att hålla den kommunala servicen intakt. Det framgår av slutrapporten om forskningsprogrammet ARTTU2 som publiceras i dag.
I forskningsprogrammet utvärderas reformarbeten ur de 40 deltagarkommunernas perspektiv. Kommunförbundet har sedan 1995 koordinerat forskningsprogram om reformer som kommunerna genomfört på eget initiativ eller under statligt tvång.
Vård nära och i kommunal regi
Under 2000-talet har kommuninvånarna som förespråkar en höjd kommunalsats för att trygga servicen varit i klar majoritet. Den senaste mätningen är från 2017. Enligt den accepterar 44 procent av invånarna i de 40 deltagarkommunerna en höjning, medan 23 procent är klart emot.
Det här återspeglas också i vad kommuninvånarna värdesätter när det handlar om social- och hälsovård: 88 procent tycker att det är viktigt att vården är så nära hemmet som möjligt. Vidare tycker 75 procent av invånarna i deltagarkommunerna att det är viktigt att kommunen ordnar vården.
De kommunala tjänsterna får bra betyg
Regeringen Sipiläs social- och hälsovårdsreform motiverades med bättre tillgång till vård och med en höjning av vårdens kvalitet, men enligt den nu aktuella slutrapporten har kommuninvånarna blivit allt nöjdare med kommunernas tjänster.
På en 1–5-skala ger invånarna tjänsterna ett medeltal på 3,81. Det är ett rekordhögt betyg. Mest nöjda är kommuninvånarna med kultur- och fritidstjänsterna — betyg: 4,20 — och med hälsovårdstjänsterna — betyg: 3,81.
Vid sidan om försöket att få till stånd en social- och hälsovårdsreform har kommunerna utvecklat sin egen verksamhet. Bland annat har antalet social- och hälsovårdsproducenter minskat genom samarbeten över kommungränserna och kommunsammanslagningar. Här märks också att kommunerna utlokaliserat social- och hälsovården.
Misslyckad reform gav lärdomar
Rapporten listar också lärdomar av den stupade social- och hälsovårdsreformen. Dessa lärdomar är:
- Att en modell inte fungerar för hela Finland, och att det senaste försöket saknade en analys av vad reformen skulle betyda ur de regionala och lokala särdragens perspektiv. Nu förblev det oklart vilka verktyg som reformen erbjöd. Därför började landskapen på egen hand hitta lösningar.
- Att det inte är klokt att ändra på verksamhetsmålen under reformarbetets gång. Under reformarbetets början betonades integrationen av olika tjänster, men det föll åt sidan vart efter att arbetet framskred. I stället lyftes Centerns landskapsmodell och Samlingspartiets valfrihetsmodell fram, vilket väckte kritik bland sakkunniga. En bra reform kräver mycket mer än en omorganisering av förvaltningsstrukturen.
- Att reformen inte nödvändigtvis föll på grund av tidsbrist utan på grund av att regeringen Sipilä inte hade det spelrum som hade krävts för att forma om reformerna enligt grundlagens krav. I stället för att anpassa sig gick reformarbetet på grund mot grundlagen. Det här drog i sin tur ut på arbetet och tiden tog slut för regeringen.
- Att en mer måttfull bedömning av reformens fördelar och nackdelar sannolikt skulle ha väckt mera förtroende och mindre kritik. Mera realism i reformarbetet hade gett arbetet mera trovärdighet.
- Att de många aktörernas antal i reformen — ministrar, ministerier, tjänstemän, sakkunniga, landskap, kommuner, organisationer och företag — satte samtligas tillit till varandra på spel. Enkätresultat visar att spänningen mellan kommunerna ökade när arbetsfördelningen mellan landskapen och kommunerna bereddes. Det bristande förtroendet och spänningarna kan ha lett till lösningar som ur helhetsperspektivet var oändamålsenliga.
”I Finland gäller bara en sanning åt gången”
Kommuntorget bad Rurik Ahlberg, kommundirektör i Korsholm, som är en av de 40 deltagarkommunerna, att reagera på några påståenden i rapporten.
Är beredskapen att höja skattesatsen större bland invånarna än bland politikerna och tjänstemännen?
— Diskrepansen är större mellan beslutsfattandet på nationell nivå och kommuninvånarna än mellan kommunala beslutsfattare och invånare. Många kommuner har höjt sin skattesats, medan man på nationell nivå vägrar göra det.
Glömde social- och hälsovårdsreformen bort kommunernas och landskapens särdrag?
— Det handlar väl om att målen blir så abstrakta. Kommuninvånarna upplever att de äger servicen, och om stora centralorter bildas så blir stora områden utan inflytande. Det vill man inte ge upp, det handlar om stora värderingar, om ett folkstyre — på gott och ont. Hur beaktar man det här från statligt håll?
Var det för många kockar i reformsoppan och ledde det till en förtroendebrist?
— Det blandades ihop för mycket i det förra reformförsöket, men jag upplever att kommunreformen under Jyrki Katainen (Saml) skapade större motsättningar när man från ovan ritade gränser som skulle bli stora kommuner och satte kriterier med avsikten att små kommuner inte skulle fylla dem.
Ska man i arbetet med nästa reform lägga band på snacket om hotbilder och fördelar?
— Det här med att reformen skulle spara tre miljoner euro var en överdrift. Snarare är det så att reformen till en början skapar utgifter. Det ska man kunna diskutera ärligt. Men i Finland finns det bara en stor sanning åt gången och alla springer efter den.
Läs mera om forskningsprogrammet ARTTU2 här!
