"Kommunen borde inse sin roll i arbetet mot radikalisering och extremism"
Kommunerna borde inse hur viktig deras roll är i det förebyggande arbetet av radikalisering och våldsbejakande extremism, säger Tarja Mankkinen utvecklingschef vid inrikesministeriet. – Här gäller det inte att räkna resurser utan att se den stora nyttan på samhällsnivå.
Det bästa sättet att motverka radikalisering och extremism är genom förebyggande arbete. Att förebygga är alltid effektivare än att åtgärda konsekvenserna, slår inrikesministeriet fast på sina hemsidor där de också publicerat det nationella åtgärdsprogrammet för förebyggande av våldsam radikalisering och extremism.
– Radikalisering är i sig inget brott och det är väldigt lite polisen kan göra så länge det inte finns någon brottsmisstanke. Kommunen har däremot närmare kontakt med sina invånare och kan fånga upp besvärliga fall redan innan något värre hänt, säger Mankkinen.
I Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Uleåborg finns större samarbetsenheter där polisen i tillsammans med kommunens social- och hälsovårdspersonal arbetar för att förebygga våldsbejakande radikalisering och extremism.
– Det har fungerat bra, men vi ser att det finns ett behov att utveckla verksamheten och här använder vi oss av den ankarverksamhet som utvecklades i början av 90-talet i Tavastehus för att förebygga kriminalitet bland ungdomar, berättar Mankkinen.
Ankarverksamheten innebär att man bildar ett mångprofessionellt team där både poliser, men också social- och hälsovårdspersonal från kommunen samarbetar. Om man märker att någon ungdom riskerar att kriminaliseras eller radikaliseras kan man tillsammans arbeta för att utvecklingen går i rätt riktning.
– Ankerverksamheten har haft en positiv inverkan på ungdomar som riskerar begå brott och personer som löper risk för att radikaliseras har ofta av liknande problem, säger Mankkinen.
Reformerna sätter käppar i hjulen
Målet är att varje kommun i Finland antingen ska ha en egen ankargrupp eller kunna vara kontakt med en ankargrupp i grannkommunen. Överlag finns det flera kommuner som arbetar bra med de här frågorna, men det finns också tillfällen där kommunerna fastnar i sin egen byråkrati.
Från kommunens sida kan det handla om hur snabbt man får service. En person som håller på att radikaliseras har ofta flera problem, inget jobb, inget hem o.s.v. Om man i den situationen kan lösa ens ett problem kan det hända att man lyckas stoppa en negativ spiral, menar Mankkinen.
– Här borde kommunerna vara lyhörda och kanske flytta fram en person som riskerar radikaliseras i kön så att personen får hjälp snabbare. Jämlik service betyder ju inte att alla ska få exakt samma service utan att alla ska få den service de behöver, säger Mankkinen.
Kommunerna har ändå ofta svårt att ändra på sin praxis utan gör istället så som de alltid gjort. De pågående vård- och landskapsreformerna sätter också käppar i hjulet för att åstadkomma en förändring.
– Väldigt många frågor är sådana att det sägs att ”det sköter vi sedan i samband med vårdreformen”. Men nu har vård- och landskapsreformen igen skjutits upp och ändå går den före mycket annat. Det är trist, säger Mankkinen
Ett annat problem kan vara att kommunen tänker smalt och räknar sina resurser. Personalen som kunde arbeta i ankargrupperna kanske inte får ledigt för gå på utbildning etc.
– Det finns ett tankesätt i vissa kommuner att ankarverksamheten på något sätt är bort från kommunen, men på sikt så ger det så mycket mer både på samhällsnivå och i kommunen. Förebyggande arbete är aldrig något som är bort från kommunen, säger Mankkinen.
Låg tröskel att kontakta polisen
Erkki Kerola, överkommisarie vid Österbottens polisinrättning håller med Mankkinen. Han har arbetat inom polisen i nästan 40 år är idag chef för övervaknings- och larmsektorn vid Österbottens polisinrättning.
Kerola säger att strukturen för ankarverksamheten fungerar. Nyckeln är att spåra upp och hitta de personer som riskerar att kriminaliseras eller radikaliseras och lösa problemen lokalt innan de eskalerar. För tillfället arbetar man i Österbotten t.ex. med skolorna.
– Vi diskuterar och utbildar rektorerna och lärarna i hur man kan känna igen och tala med eleverna. om olika extremistiska rörelser och hatprat, säger Kerola.
En del kommuner samarbetar också med polisen t.ex. med att rigga upp övervakningskameror. Kamerorna vidarebefordrar material till situationsledningscentralen i Seinäjoki.
– Om vi då får ett tips från allmänheten om att något skumt försiggår i kommunen kan vi lättare kolla upp det direkt via kameraövervakningen, säger Kerola.
Överlag talar Kerola mycket om att det ska vara lätt för vem som helst att kontakta polisen. Här har nätet och sociala medier haft en stor inverkan.
– Vi är aktiva på Facebook, twitter och Instagram. Om något händer eller man misstänker att något kan hända är det lätt att kontakta polisen. Tanken är att det ska vara en tvåvägskommunikation mellan polisen och invånarna.
I Mellersta Österbotten rör sig polisen också mycket ute på fältet och försöker vara närvarande i s.k. gråzoner där personer som riskerar att radikaliseras håller till.
– Om allmänheten känner polisen bättre är det också lättare att ta kontakt. Med dagens teknik kan man lätt ta en bild och skicka direkt till en konstapel man känner om man ser något oroväckande, säger Kerola.
