Får vi fler heltidspolitiker?
I tidigare artiklar i Fikt har jag diskuterat två fenomen där Finland klart avviker från de övriga nordiska länderna: den starka kommundirektörsmakten (Fikt 8/2014) och riksdagsledamöternas dubbelroll som riks- och lokalpolitiker (Fikt 2/2015). Förenklat kan man säga att båda fenomenen avspeglar något som Finland saknat, nämligen kommunalpolitiker på heltid.
Att Finland har starka kommundirektörer beror bland annat på att vi,
i jämförelse med de andra nordiska länderna, gett de kommunala toppolitikerna mindre tid och pengar. Riksdagsledamöternas dubbelroller har flera orsaker, en av dem är att riksdagen hittills varit en av få möjligheter att jobba med politik på heltid.
I Sverige och Danmark gjorde inrättandet av heltidsavlönade kommunala förtroendeuppdrag att det skapades en attraktiv politisk karriärväg på
lokal nivå. Detta minskade intresset för och de praktiska möjligheterna att kombinera riks- och lokalpolitik.
Först under de tio senaste åren har frågan om heltidsarvoderade politiker dykt upp i den finländska diskussionen. Det har flera orsaker. Kommunalpolitikernas arbetsbörda har ökat. Det har funnits en vilja att stärka de valda politikernas ställning, samtidigt som kommundirektörsrollen gradvis avpolitiseras. I dagsläget är det åtta kommuner som tillämpar någon form av hel- eller deltidsarrangemang för de ledande politikerna.
Den nya kommunallag som godkändes av riksdagen i mars vidkänner för första gången att kommunalpolitikervärvet kan vara något annat än ett förtroendeuppdrag som sköts vid sidan om ett civilt jobb. Paragraf 80 i nya kommunallagen stadgar om ”ställningen för förtroendevalda på hel- eller deltid.”
Lagen tvingar inte fram ett system med heltidsanställda kommunalpolitiker. Det är fortfarande varje kommuns fullmäktige som bestämmer om förtroendeuppdragens omfattning i tid och pengar. Däremot säger reglerna vad som gäller i kommuner som bestämt sig för politiker på heltid.
”Villkoren för politik på heltid är alltså tydligare än förut, men det är inte nödvändigtvis en garanti för att fenomenet snabbt kommer att breda ut sig.”
Den som har gett sitt samtycke till att ta emot ett förtroendeuppdrag på hel- eller deltid har rätt till tjänste- eller arbetsledighet från sitt vanliga
jobb. Arbetsgivaren kan inte utan vägande skäl neka till en sådan ledighet. Fullmäktige beslutar om lön och ersättningar för de förtroendevalda. Den som blir utnämnd till politiker på hel- eller deltid har samma rätt till semester, företagshälsovård och föräldraledighet som kommunens anställda. Villkoren för politik på heltid är alltså tydligare än förut, men det är inte nödvändigtvis en garanti för att fenomenet snabbt kommer att breda ut sig.
Erfarenheterna från kommuner som gått in för förtroendevalda på hel- eller deltid visar att det finns viktiga frågor fullmäktige bör ställa när man står inför att ändra systemet. Framför allt: Vad ska de heltidsarvoderade politikerna göra? Hur påverkar det arbetsfördelningen mellan politik och förvaltning?
