Demokrati förutsätter öppenhet

​Det är svårt att mäta politisk makt. Den politiker som har tillgång till att utlösa atombomber har givetvis en odiskutabel maktposition. Men vad ger mer inflytande över folks vardag: makten att utfärda strukturpolitiska program eller makten att bygga nya skolor?

I sin senaste bok If Mayors Ruled the World: Dysfunctional Nations, Rising Cities (Yale University Press 2013), argumenterar den amerikanske statsvetaren Benjamin R. Barber för att demokratins hjältar är de som förmår organisera sophanteringen i världens storstäder. Nationalstaterna är tandlösa inför gränsöverskridande problem och nationella politiker alltför upptagna med interna intriger. Politiker som ägnar sig åt abstrakt styrning genom stabilitetspakter och strukturprogram behöver sällan konfronteras med de människor som berörs av besluten. Om folk överhuvudtaget tar notis om sådana saker. Fylls gatorna av stinkande sopor, eller slutar det komma vatten ur kranen, får de lokala beslutsfattarna veta att de lever.

Demokratin i det lokala sammanhanget har två huvudsakliga styrkor, menar Barber. Den är inriktad på att lösa praktiska problem. Dessutom är borgmästare och andra beslutsfattare medvetna om att de inte har all makt. Det är så självklart att det känns fräscht, inte minst i ljuset av de senaste årens mollstämda diskussion om kommunernas oförmåga att klara av sina uppgifter.

I bokens miljonstadsperspektiv spelar det inte så stor roll vem som är huvudman för skolan eller sjukvården. Det finns en självklar maktbas i att vara den som vid behov sammankallar till möte mellan olika parter i staden. Förutsättningen är förstås att det finns en mångfald av privata och offentliga aktörer som vid behov kan fås att arbeta för samma mål. Krymper vi perspektivet och tillämpar det på en liten finländsk kommun, känns det mer problematiskt. Har industrierna stängt, staten dragit in verksamhetspunkter och kommunen tappat inflytandet över hälften av sin budget, är det inte så stor tröst i att kommundirektören vid behov kan sammankalla till möte.

Förutsättningen för att storstäderna ska kunna vitalisera demokratin är att de är öppna och inkluderande. Politisk inåtvändhet och social segregation tär på städernas kapital. Lösningen är offentliga satsningar på öppna rum där invånarna kan mötas: parker, torg, bibliotek och öppna datanät. Det känns självklart för en nordbo men det är kanske mer revolutionerande än man kan tro.

SIV SANDBERG
är kommunforskare vid Åbo Akademi.

Kolumn i Fikt 5/2014