Varför så himla bråttom med reformen i Finland?
Annika Wallenskog, chefsekonom på Sveriges Kommuner och Landsting frågade i onsdags varför i hela friden man har så bråttom med reformen i Finland. Svaret som Ulla-Maj Wideroos kunde ge är att tre regeringar i följd nu jobbat med olika typer av reformer.
– Risken är att kommunerna blir väldigt svaga och det låter inte bra att socialvården ligger hos landskapen, i Sverige har vi gjort tvärtom vi har nyligen överfört vård till kommunerna. – Om regeringarna inte skulle ha haft så bråttom hela tiden, hade reformen varit klar, sade Ulla-maj Wideroos som leder den svenska Referensgruppen.
Diskussionen fördes på på Ekonomi- och finansieringsforums svenska program i onsdags. Och man var överens om att problemet är att reformarbetet i Finland får ett stopp då regeringar byts.
– Politikerna har inte skapat en parlamentarisk process som kan pågå utan avbrott. Nu jobbar man med tidtabellen som ledsnöre i stället för att processen kunde fortsätta nästa riksdagsperiod, sade chefen för juridiska enheten vid Kommunförbundet Arto Sulonen.
Sulonen är medlem i den grupp som förberder de finansiella frågorna.
– Det borde handla om service men jag vågar påstå att inbesparingar är de viktigaste frågorna i vår grupp, ibland undrar jag faktiskt vad vi håller på med.
Sulonen sade att man nu talar för litet om den ursprungliga orsaken till reformen, det vill säga jämlikhet i servicen och hur man tryggar den i framtiden.
Då regeringen frågade kommunerna om landskapsuppdelningen var samtliga tvåspråkiga kommuner missnöjda – av olika orsaker. Sulonen berättade på onsdagen att det kommer att finnas ett krisförfarande. Man sätter upp kriterier för landskapens bärkraft. De som inte klarar sig kan se sig sammanslagna med grannen.
– Ett kriterium skulle vara om man oupphörligen överskrider den gräns som satts för utgiftsökning.
Bland de mindre landskapen har det minsta, Mellersta Österbottens bärkraft ifrågasatts.
– Man tycka att det är tokigt att först gräla om hur många landskap vi ska ha, sen anser man några så svaga att de inte klarar sig.
Sulonen förutspår också problem då social- och hälsovårdens finansiering ska överflyttas till landskapen. Kostnaderna för social- och hälsovården är i dag 17 miljarder medan statsandelarna ä 5,5 miljarder. Det betyder att 11 miljarder behöver flyttas från kommuner till landskap. I kommunerna beräknar Sulonen att 90 procent av statsandelarna kommer att gå till bildningen.
Nja reformiver i all ära. Intrycket är snarare att det handlar om att politikerna vill göra ett så stort avtryck som möjligt i finländskpolitik och mindre om Finlands väl. Man kan spekulerar i om det snarare handlar om desperata behov att göda det egna egot snarare än som att vilja förbättra villkoren för Finland. Det finns helt enkelt ingen långsiktighet i reformarbetet. Man önskar att en regering tar ansvar för att jobba med långsiktiga lösningar och därmed försäkra sig om att stafettpinnen kan ges vidare utan att den tappas så att nästa regering måste stanna och plocka upp den och mer eller mindre starta om.