Andelen eldrivna bilar växer stadigt i Finland. Trots det är det fortfarande oklart vilka aktörer som ska finansiera utbyggnaden av laddstationer i glesbygden.

Henrik Ramm Schmidt köpte sitt livs första elbil för två år sedan, men vägen till den eldrivna världen var inte en självklarhet.

– Vi körde omkring i gamla skrotbilar i flera år, vilket blev väldigt dyrt i längden då bilarna skulle servas med jämna mellanrum. När motorns insprutningspump gick sönder och notan för pumpen gick lös på 5 000 euro bestämde vi oss för att köpa ny bil, berättar Ramm Schmidt.

Valet föll till sist på en splitterny vit Tesla med vita säten.

– En elbil kräver inte lika mycket service och underhåll som en bensindriven bil, vilket är en klar fördel. Och så är ju elbilen bättre för miljön. Som IT-expert och prylnisse tilltalas jag av att samhället elektrifieras, säger Ramm Schmidt.

Räckvidden varierar

Till en början gällde det att planera sina resor noggrant genom att ha pejling på bilens räckvidd och den geografiska placeringen av laddstationerna.

– Räckvidden efter att bilen var fullt laddad var ungefär 330 kilometer. Vi fick göra våra längre resor i etapper för att få det hela att fungera, säger Ramm Schmidt.

Det gick till exempel inte att köra fram och tillbaka från Esbo till familjens sommarstuga i Hitis med en enda laddning.

– Vi bestämde oss därför att uppgradera vår elbil till en modell som har ett effektivare batteri med en räckvidd på 450 kilometer, säger Ramm Schmidt.

Under vintern sjunker bilens räckvidd drastiskt.

– Elbilens räckvidd halveras när temperaturen sjunker under noll grader. En optimal temperatur för vår elbil är 18 grader och medvind, säger Ramm Schmidt med ett skratt.

Har det varit svårt att hitta laddningsstationer under era bilresor?

– Nätverket för laddstationer är förvånansvärt bra numera i södra Finland, men det gäller att ladda ned en uppsjö av olika appar för att man ska kunna betala för laddningen eftersom det finns så många operatörer.

Billiga elpriser

Energikrisen har enligt Ramm Schmidt inte påverkat nämnvärt kostnaderna för laddningen av familjens elbil.

– De flesta laddningsstationer har ju långfristiga och förmånliga avtal med elbolagen, vilket innebär att priset vid laddningsstationerna har varit konkurrenskraftigt, säger han.

Trots att antalet laddningsstationer har ökat markant de senaste åren släpar utvecklingen efter i glest befolkade regioner.

– I synnerhet östra Finland, Lappland och många skärgårdskommuner har ett glest och otillräckligt nätverk med laddstationer för elbilar, säger Niila Rajala, kommersiell chef på Automobilförbundet.

Det oaktat anser han att utbyggnaden av laddstationer ska ske på marknadskrafternas villkor.

– Det skulle ha en marknadsstörande effekt om staten skulle subventionera utbyggnaden av laddstationer i större utsträckning än nu, säger Rajala.

Staten subventionerar

Energimyndigheten kan finansiera upp till 35 procent av investeringskostnaderna för en laddstation för elbilar. Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet, ARA, kan likaså bevilja enskilda husbolag ett 35 procents statligt stöd för installationen av laddningspunkter.

– Det saknas en lag som skulle förplikta företag eller kommuner att bygga ut laddstationer i glesbygden, säger Tuuli Ojala, konsultativ tjänsteman på Kommunikationsministeriet.

Ojala menar att det för närvarande är olönsamt för företagen att bygga snabbladdstationer i glesbygden. Det råder bland annat en brist på laddstationer för tunga fordon, anser hon.

– Trots att Energimyndigheten tidigare beviljade ett högre stöd för laddstationer på landsbygden var det få företag som tog vara på möjligheten eftersom det inte var lönsamt, säger Ojala.

I synnerhet sådana regioner som har säsongsbetonad turism och stora variationer i antalet användare ligger risigt till. Laddstationerna måste garantera en viss laddningskapacitet året runt oberoende hur stor efterfrågan är, vilket undergräver lönsamheten ytterligare.

– Nästa regering måste avgöra hur staten ska stödja utbyggnaden av laddstationer och hur stora subventionerna ska vara, säger Ojala.

Dyra investeringar

Enligt Automobilförbundet kostar det mellan 100 000 och 500 000 euro att installera en snabbladdstation med en effekt på 300 kilowatt medan installationen av en vanlig AC-station kostar endast mellan 5 000 och 10 000 euro.

Det tar mellan 15 och 45 minuter att ladda bilens batteri upp till 80 procent vid en snabbladdstation. Vid en så kallad AC-laddstation kan en motsvarande laddning ta 6–8 timmar.

– I takt med att andelen elbilar stiger kommer nätverket med laddstationer också att byggas ut i ett snabbare tempo. För att vi ska nå Finlands klimatmål i transportsektorn borde vi ha cirka 900 000 eldrivna fordon i trafik senast år 2030, säger Ojala.

Cirka 40 procent av alla nya bilar som såldes under det första kvartalet i år är hybridbilar eller elbilar, uppger Kommunikationsministeriet.

– Jag tror inte att det är realistiskt att vi har 900 000 eldrivna bilar 2030. I fjol köptes cirka 30 000 hybrid- och elbilar, vilket inte är mycket om vi beaktar att den finländska bilparken omfattar cirka 2,7 miljoner fordon, säger Niila Rajala.

Kommunerna i nyckelroll

Kommunernas roll och lagstadgade skyldigheter i utbyggnaden av laddstationer är tills vidare oklar.

– Kommunerna kan sporra utbyggnaden av laddstationer genom att se över sin markanvändningspolitik. Det behövs bland annat nya laddningspunkter för dem som saknar egen parkeringsplats och är tvungna att parkera bilen på gatan, säger Ojala.

Automobilförbundet anser att laddstationer för elbilar numera utgör en viktig del av den kommunala infrastrukturen.

– Kommunerna måste se till att de är tillräckligt attraktiva för resenärer och det i sin tur innebär att det finns en infrastruktur som möjliggör laddning av elbilar, säger Rajala.

Rajala anser att det finns alltför få aktörer i branschen, vilket snedvrider konkurrensen och favoriserar vissa elbolag.

– En del större städer verkar dra hemåt i samband med anbudsförfarandet. Helsingfors stad gick nyligen ut med ett anbudsförfarande som var formulerat så att det i praktiken var omöjligt för andra aktörer att klara sig i konkurrensen med stadens elbolag Helen, säger han.

Laddkarta Finland 16.5.2023

Kommentar: Är den eldrivna bilen en lyxvara? 

Kostnaderna för den svenska miljöpolitiken präglade många valdebatter i det svenska riksdagsvalet i fjol. 

Enligt Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs universitet, har Sverige begåvats med en antimiljörörelse som har pekat ut elbilen som den förhatliga symbolen för Miljöpartiets tidigare stora inflytande. Antimiljörörelsen har en stark förankring i synnerhet bland Sverigedemokraternas väljare.

Sterner menar att den svenska antimiljöpolitiska rörelsen har mycket gemensamt med trumpismen i USA och Brexit i Storbritannien. Antimiljöaktivisterna framhäver att de som bor på landsbygden är beroende av sin bensindrivna bil och att elbilen inte står inom ekonomiskt räckhåll för vanliga dödliga konsumenter. 

Den eldrivna bilen utmålas därmed som en lyxvara som elitistiska miljömuppar vill favorisera och subventionera med skattemedel i sin strävan att framstå som renläriga miljöhelgon.

Den svenska antimiljörörelsen motarbetar följaktligen den svenska statens ekonomiska subventioner till anskaffningen av elbilar liksom utbyggnaden av laddningsstationer. 

Trots att Sannfinländarna vill riva upp den finska klimat- och miljöpolitiken har partiets ilska än så länge inte riktats mot elbilen som miljöpolitisk hatsymbol. 

Sannfinländarnas ordförande Riikka Purras samarbete med Sverigedemokraterna manifesterades i samband med Jimmie Åkessons besök till Finland under upptakten till riksdagsvalet. Det torde inte dröja länge innan Purra och hennes partikamrater upptäcker elbilen och dess moraliskt förflackande inverkan på oss finländare.