Dag Detter: Dåligt skötta offentliga egendomar orsakar miljardförluster varje år
Statens och kommunernas egendom ska skötas av förvaltningsbolag som separerar det politiska från det ekonomiska, säger Rafo-aktuella Dag Detter.
– Det kan låta som en överdrift att säga att redovisningen i städer och kommuner är kvar på medeltiden men nej, det är ett faktum. Inte bara i Finland utan i hela världen.
Dag Detter – tidigare vd för Stattum, Sveriges motsvarighet till Solidium, departementsråd under Görans Perssons regering och då också chef för enheten för den svenska statens ägande – sparar inte på krutet när han kritiserar hur offentliga tillgångar hanteras.
Han lutar sig på Internationella valutafonden IMF:s beräkningar och säger att varje år går en summa som motsvarar tre procent av länders BNP förlorad på grund av att ägandet misssköts. Finlands BNP är ungefär 230 miljarder euro. Tre procent av det är mer än vad regeringen spenderar på utbildning och kultur.
Ordentlig redovisning saknas
Detter är idag rådgivare till regeringar, investerare och organisationer som IMF och Världsbanken. Han är också författare till boken The Public Wealth of Nations som handlar om hur det finns ett enormt ekonomiskt potential i offentligt ägda bolag, skogar och fastigheter.
I början av februari föreläser Detter på Kommunförbundets och FCG:s finansierings- och ledarskapsforum. När Kommuntorget ringer upp med frågor om varför han tycker att stater, städer och kommuner inte sköter sina tillgångar professionellt ger han först en historisk bakgrund.
Ekonomi är sunt förnuft, säger Detter, och kan inte skötas utan en ordentlig redovisning. Ordentlig redovisning kräver dubbel bokföring, alltså en redovisning som inte bara visar intäkter och utgifter – som enkel bokföring gör – utan också skulder och tillgångar.
Det här resulterar i en balansräkning som ger en sann bild av den ekonomiska situationen, vare sig det handlar om privatpersoner eller företag.
– Dubbel bokföring uppfanns på 1200-talet. Med den kom insikten att pengar har olika värde över en tidshorisont. Det gav upphov till kapitalmarknaden. Har jag behov av pengar för investering så lånar jag mot en ränta. Om jag har ett överskott av pengar, ja då kan jag investera mot en avkastning. Detta är kapitalism, som har skapat välfärd och lyft miljarder människor ur fattigdom. Men det här gäller fortfarande bara den privata sektorn. Den offentliga sektorn använder sig av en redovisning som är tusentals år gammal, inte mer komplicerad än ett utdrag från ett bankkonto och som saknar balansräkning. Alltså är det enkel bokföring.
Ifrågasätt hur tillgångar används
För att förstå varför det är så här måste man förstå ekonomiska företeelser som har sin grund i politiken, fortsätter Detter.
– Är man elak så kunde man säga att alla politiker är korrupta. Vi vanliga människor tror att politiker vill oss och landet väl. Men de flesta politiker vill dölja allt och inte stå till svars för
något alls. Information om hur det verkligen ligger till är alltså inte i politikers intresse.
Modern redovisning enligt International Public Sector Accounting Standrad Board, liknande den som används av privata bolag där en resultaträkning är sammankopplad med balansräkningen, skulle direkt visa om det finns tillräckligt med pengar för att infria olika politiska löften.
Ett exempel är USA, där det offentliga pensionssystemet saknar täckning och drabbas av den svaga finansiella hanteringen. Men Detter är övertygad om att också Finland skulle må
bättre om den offentliga sektorn underkastade sig en mer professionell hantering av sina tillgångar.
– Först och främst handlar det om att ifrågasätta huruvida tillgångar används på rätt sätt.
Avkastningen är för dålig
Och det finns skäl att ifrågasätta, menar Detter. För precis som att regeringar, och fullmäktigen ute i städer och kommuner, inte har ett intresse att visa vilka alla skulder de har så är de också motvilliga att presentera sina tillgångar, säger han.
Orsaken till det här är att total transparens vad gäller tillgångar kommer i vägen för skattepolitiken.
– Politiker säger att om folk vill ha sjukvård, kollektivtrafik och så vidare så måste de betala skatt. Men om folk visste att den offentliga sektorn har tre gånger så mycket tillgångar som
skulder så skulle de vägra betala skatt. Istället skulle de kräva att tillgångarna ger avkastning så att skatten kan sänkas.
En tumregel är att städer och kommuner äger en fjärdedel av alla fastigheter inom kommungränsen, till ett värde som åtminstone är stadens eller kommunens BNP.
Undantag finns. Analysföretaget Datscha räknar att till exempel Uleåborgs stad äger 49 procent av alla kommersiella fastigheter – till exempel kontor, lägenhetshus och butiker – inom stadsgränsen. Siffran är schablonbaserad och inkluderar till exempel inte brandstationer och rena markfastigheter. Inkluderar man statligt ägda fastigheter utgör det offentliga ägandet över hälften av marknaden.
Problemet som Dag Detter vill påtala är att offentligt ägd egendom inte ger högsta möjliga avkastning. Istället för att göra pengar på tomtmark och lokaler, som skulle kunna hanteras på ett professionellt sätt, förlorar kommunerna pengar på dessa.
Fastigheterna kräver underhåll, ägandet är fragmenterat över olika verk och kommunen hyr ut lokaler till underpris eller undviker att utveckla tillgångarna. Ibland privatiserar kommunerna tillgångarna till ett underpris för att bli kvitt problemet.
– Skattebetalarna blir stående med räkningen.
Ingen politik i verksamheten
Detters lösning på det här är att kommunernas och städernas egendom sköts av förvaltningsbolag som agerar som om de vore privatägda. Det här skulle innebära att man använde sig av professionell redovisning (IFRS), som vilket privat bolag som helst, och att styrelsen hölls ansvarig för att bolaget avkastade som jämförbara bolag i den privata sektorn och därmed bidrog till stadens inkomster.
Den långsiktiga strategin läggs genom politiska beslut, men den kortsiktiga strategin och den dagliga hanteringen är skild från politiken. Det sistnämnda är viktigt, säger Detter, eftersom det då går att rekrytera enbart på meriter.
– I näringslivet får du i uppgift att hantera kommersiella risker och skapa finansiella resultat på en viss tid. Klarar du inte det får du sparken, och det är inte svårt att avgöra om ett bolag har tillväxt eller inte. Det är villkoren i näringslivet men den politiska världen är inte skapt för att hantera kommersiella risker. Istället lovar man sådant som aldrig går att mäta. Det här är skillnaden mellan politik och näringsliv och därför ska de två aldrig vara i samma organisation.
I Finland har bolagiseringen av kommunala fastigheter och tjänster väckt kritik eftersom transparensen blir sämre när offentliga tillgångar flyttas över i ett bolag som är verksamt på den privata marknaden. Hur ser du på det?
– Man måste skilja på transparens och ägarstyrning. Transparensen blir bättre om man följer IFRS, eftersom redovisningen blir bättre. Ägarstyrningen blir bättre eftersom offentlig verksamhet slutar vara en förlängning av politiken eller ett instrument för politiker. Bara om det finns en klar ansvarsfördelning kan man nå resultat.
Avgörande för tillväxten
Här plockar Detter sina exempel från Grekland, där statligt ägda bolag har använts för att stödja politiken. Han understryker att kommersiella och icke-kommersiella tillgångar ska skiljas från varandra. Bolag på den privata marknaden ska inte vara skattefinansierade. Löne- och anställningsvillkoren ska dikteras av det kommersiellas vinstkrav, och det offentliga ägandet får inte leda till prisdumpningar som konkurrerar ut annan verksamhet.
Gäller kritiken om korrumperade och misskötta offentligt ägda bolag som försummar nuvarande och framtida generationers tillgångar också de nordiska länderna?
– Absolut. En politiker vill bli omvald och lovar sådant som ingen kan ta ansvar för. Också i Norden kan statligt ägda bolagen vara dåligt skötta och bli en börda för skattebetalarna. Det handlar inte bara om att slösa skattemedel. Om järnvägar, postväsendet, telekomföretag och så vidare, är ineffektivt skötta så går produktiviteten i landet ner. Statliga och kommunala bolag ska vara supereffektiva, inte bara okej skötta, eftersom produktiviteten är avgörande för tillväxten.
Är det alltså privatisering som du förespråkar?
– Det handlar absolut inte om privatisering. Min favoritformulering om vad det handlar om är skriven av Adrian Wooldridge, redaktör på The Economist, i förordet till The Public Wealth of Nations: ”De argumenterar, att den polariserade debatten mellan de som vill privatisera och de som vill nationalisera har missat poängen – att vad som verkligen spelar roll är kvaliteten på förvaltningen av tillgångarna.” Strunta i att tänka på vem som äger vad och se istället till att det är välskött.
