Busstrafiken styrs för mycket av tidtabeller och utgår från passagerare som kan röra sig obehindrat, säger sakkunnig.

En torsdagskväll i december står Veera Florica Rajala, specialsakkunnig på Synskadades förbund, med sin ledarhund på en busshållplats i Kottby i Helsingfors.

Efter en lång arbetsdag och kvällsprogram hoppas hon kunna ta bussen direkt hem, istället för den längre spårvagnsrutten.

Florica Rajalas erfarenhet är att en person med nedsatt syn bara kan hoppas på att bussen stannar. Hon kan inte ta det för givet att ledarhunden – som dessutom är iförd reflexväst – får chauffören att stanna.

– Jag har inte räknat exakt, men chansen att bussen stannar är kanske 50/50, säger hon.

Också den här gången åker bussen förbi, och Florica Rajala märker det först när den passerat.

Handlar inte om enskilda chaufförer

Florica Rajala är arg på sig själv för att hon vågade hoppas på en bekväm färd hem. Samtidigt som hon utgår från att busstrafiken i Helsingfors inte är att lita på så vet hon att spårvagnstrafiken är säkrare. Spårvagnarna stannar vid varje hållplats, men innebär också mera planerande.

Om buss är det enda alternativet ber hon någon följa med och se till att bussen stannar.

Efter incidenten ventilerar Florica Rajala sin frustratration på Twitter: ”Varför jag inte använder HRT:s bussar.”

När får vi en fungerande kollektivtrafik för synskadade? frågar hon sig.

HRT:s kundservice hör av sig, beklagar sig och lovar föra saken vidare.

Florica Rajala understryker att hon inte är ute efter att hänga ut någon enskild busschaufför. Chaufförerna är en del av ett kollektiv, och det är i kollektivet som en kulturförändring måste ske.

Hon hyser inga förhoppningar om att den förändringen inleds tack vare hennes tweet. Det oaktat finns det en viktig diskussion att föra, säger Florica Rajala.

– Vem är HRT till för? Hurdan kultur är det man eftersträvar och vad beställer man av bussbolagen? Helsingfors stad använder termer som ”smidigt” när den beskriver hur det är att bo i huvudstaden men om kollektivtrafiken inte fungerar så finns inga förutsättningar för smidighet. Det här måste synliggöras, genom en diskussion.

Sekunder på sig att reagera

En utmaning, enligt Florica Rajala, är att det inte finns tydliga rutiner för frågor som rör tillgänglighet. Själv har hon bott i Stockholm och jobbat på Region Stockholm, som bland annat ansvarar för kollektivtrafiken.

– Där har man ett särskilt nummer för personer med funktionsnedsättningar, och den som svarar vet vad som behövs. Här finns bara ett allmänt nummer.

I den diskussion som Florica Rajala efterlyser ska fokus inte bara vara på personer med funktionsnedsättningar. Också barn, passagerare med barnvagn och äldre står inför liknande utmaningar, allt från att bussarna inte ”niger”, alltså sänker sig, vid hållplatserna, till att de rivstartar innan man hunnit sätta sig eller säkra barnvagnen med säkerhetsselar.

Chaufförernas bemötande, till exempel då Florica Rajala vill försäkra sig om att hon stannat rätt buss, har också lämnat mycket att önska.

– Det gäller förstås inte alla chaufförer, men så mycket kontaktyta har jag i Stockholm att jag vet att det inte händer där på samma sätt.

Synskadades förbund har kartlagt hur mycket tid som en passagerare har på sig att vinka in en buss i Helsingforstrafiken. Det handlar om sekunder, vilket skapar problem för personer med nedsatt syn.

Enligt Florica Rajala tyder det här på att bussarnas tidtabeller är överordnat allt annat. Hastighet är det eftersträvansvärda, säger hon.

– Det finns förstås de som tycker att det här är en bra sak, och att jag gnäller. Men det handlar om rimliga förutsättningar för alla. Det fungerar i de stora städerna i Sverige, och på många andra håll i Europa behöver man inte vinka in bussen för att den ska stanna. Varför fungerar inte busstrafiken som spårvagnstrafiken? Folk säger att det alltid finns färdtjänst att anlita, men det finns inget i grundlagen om att man måste använda färdtjänst. Däremot ska alla kunna använda kollektivtrafiken, och så finns det kompletterande särlösningar. Jag är bara ett i en rad av exempel på hur kollektivtrafiken inte fungerar. Man kan inte utgå från personer i 35-årsåldern, som ser bra och rör sig obekymrat. I stället måste man fråga hur ett barn, eller en person i 70-årsåldern med reumatism, eller en person med gravt nedsatt syn kan åka kollektivt.

Florica Rajala säger att hon vid ett flertal tillfällen upplevt dödsångest på grund av den bristande trafikkulturen i Helsingfors. Hon har också kandiderat i kommunalvalet för att föra fram en palett av olika frågor som måste lösas.

HRT kan inte lösa problemet själv, säger hon. Det krävs en samhällsdebatt för det, eventuellt också en lagändring.

– I Sverige har en lag om tillgängligheten i kollektivtrafiken succesivt förbättrat situationen sedan mitten av 1990-talet. Något sådant kan vi inte ta för givet i Finland.

Svårt att stanna vid varje hållplats

Björn Månsson (SFP) sitter i HRT:s styrelse, och hade också en styrelseplats perioden 2013–2017. Han säger att tillgänglighet genomgående finns på styrelsens agenda och lovar lyfta frågan igen när styrelsen sammanträder, för att försäkra sig om att chaufförerna är instruerade att stanna och meddela vilken busslinje det handlar om, om de ser en person på hållplatsen med vit käpp, ledarhund eller annat tecken på synskada.

– Tillgängligheten har högsta prioritet oavsett vilka färdmedel man än talar om, men jag kan tänka mig att bussarna är det största problemet.

Månsson hade nyligen en motion i Helsingfors stadsfullmäktige om att alla bussar skulle niga automatiskt vid varje hållplats. Det här eftersom höjden mellan hållplatsen och bussens golv är ett av de stora tillgänglighetsproblemen.

Motionen avslogs ändå, efter ett utlåtande från HRT. Olika höjder på hållplatserna, snöförhållanden och så vidare ska enligt utlåtandet göra automatiska nigningar omöjliga.

Månsson säger att det finns fog för kritiken att kollektivtrafiken utgår från passagerare som inte har funktionsnedsättningar. Om chauffören observerar personer med rullator eller barnvagn ska bussen sänkas, liksom den ska stanna om en synskadad står vid hållplatsen.

– Men här kommer den mänskliga faktorn med i bilden. En busschaufför noterar inte alltid dessa saker. Och att bussen skulle stanna vid varje hållplats, oavsett om någon vinkar eller inte, blir lite vanskligt.

Ämnen
funktionsnedsättningar funktionsvariationer HRT kollektivtrafik Kommuntorget nyheter tillgänglighet veera florica rajala Helsingfors

Läste du redan?