I förstavårdarens vardag har språket stor betydelse
De svenskspråkiga i huvudstadsområdet talar ofta en utmärkt finska. Men inte alla, och i en nödsituation kan modersmålet betyda allt.
Mellan 150 och 200 utryckningar i månaden, men bara några av dem är på svenska.
Så kan det se ut i mellersta Nyland där Paulina Sundman jobbar som förstavårdare. Det har ändå stor betydelse att ambulanspersonalen talar rätt språk.
Sundman berättar om ett besök hemma hos en person som var lite aggressiv och som inte ville säga vad felet är, var det gör ont.
Det är viktig information för att kunna bedöma behovet av vård.
– Det var en jobbig situation. Till slut sade personens föräldrar till patienten att du kan säga till oss så berättar vi vidare till ambulanspersonalen. De talade alltså svenska sinsemellan. Då förstod jag. Också jag började prata svenska med personen.
På grund av lagar om olika register framgår patientens modersmål sällan av de uppgifter som förstavårdare kan ta fram på sin bärbara dator. Ett svenskt klingande släktnamn är också en dålig ledtråd. Bråttom eller inte så gäller det att professionellt och finkänsligt höra med patienten och närstående.
– Läget var förstås skrämmande. Där var vi hemma hos personen, okända människor som ställde frågor på ett konstigt språk. Nu kunde vi tala med varandra. Det var en otrolig lättnad för patienten.
Få svenskspråkiga kollegor
Vanda, som är en av Finlands största städer, har några tusen svenskspråkiga invånare.
Staden är en del av det stora distrikt som Mellersta Nylands räddningsverk ansvarar för. Andra städer är Kervo, Träskända, Nurmijärvi, Hyvinge och Mäntsälä. I de här städerna är andelen svenskspråkiga invånare liten.
När den här intervjun görs är Paulina Sundman stationerad i Tusby.
På stationen i Tusby är de svenskspråkiga kollegerna få. I hela räddningsverket är de lite fler men ändå en bråkdel av den sammanlagda personalstyrkan på flera hundra personer.
Christina Rintamäki är en av de svenskspråkiga kollegerna.
– Keski-Uudenmaan Pelastuslaitos, Mellersta Nylands Räddningsverk, säger hon i telefon.
Ett samtal till numret 112 går till nödcentralen som är en statlig myndighet. Räddningstjänsten är kommunal.
Det kan vara en brandmästare i ett utryckningsfordon som ringer lägescentralen för att få en elektriker till brandplatsen eller meddela vattenverket om ökad vattenförbrukning på grund av släckning av brand. Då är det Christina Rintamäki som ringer vidare till elverket och vattenverket.
De flesta samtal som Christina Rintamäki får från invånare är icke-brådskande.
– Då kan det handla om brandinspektioner eller tillstånd som till exempel skolorna behöver då eleverna övernattar i skolan eller någon annan byggnad. Vi behöver veta hur många människor det är som sover över. De telefonsamtalen kan vara på svenska, säger hon.
Jobb på svenska finns
Det är svårt att exakt säga hur stort behovet av svenskspråkiga brandmän och förstavårdare är i huvudstadsområdet. Som det framgår artikeln ”Räddningen kommer på alla språk, men svenskan riskerar komma i kläm” förvandlas samtal till räddningstjänsten och diskussioner på svenska med förstavårdare inte till statistik. Beslutsfattarna måste ändå utgå från att svenska är ett officiellt språk i Finland.
I Vanda finns byar, eller stadsdelar som det i dag heter, där de allra flesta invånarna tidigare var svenskspråkiga. Sottungsby är Sotunki och Friherrs är Vapaala. Finskan dominerar starkt.
Lösningen, säger myndigheter och personer vid räddningstjänsten som Kommuntorget talat med, är knappast att ge de anställda personliga lönepåslag för att de kan svenska.
Räddningschef Jyrki Landstedt på Mellersta Nylands Räddningsverk önskar i stället att flera skulle söka sig till utbildningen.
– Vi har inte tillräckligt många brandmän som kan svenska. Situationen är lite bättre vad gäller förstavårdare.
I Helsingforsområdet är det Arcada som utbildar förstavårdare på båda språken. Årligen utexamineras från Arcada mellan 20–27 förstavårdare ut i arbetslivet.
– Många av våra studerande anställs vid räddningsverk i Nyland. Grovt uppskattat arbetar kring 10 förstavårdare från Arcada vid Helsingfors räddningsverk och Mellersta Nylands räddningsverk anställer i medeltal 2–5 förstavårdare per årskurs, säger Christoffer Ericsson som är utbildningsansvarig för förstavårdarprogrammet vid Arcada.
Förstavårdaren Paulina Sundman tipsades av studiehandledaren. Efter det var valet klart. Hon skulle få jobba med människor i varierande situationer. Och hon skulle bli tvungen att hantera stress, en utmaning som hon säger att passar bra.
Studierna vid Arcada tog fyra år och efter det bokstavligen rycktes hon med i arbetslivet.
– Jag funderade på att bli idrottsinstruktör men valde det här yrket. Och jag älskar mitt jobb! Så klart önskar jag att oftare få tala svenska i jobbet. Jag är mycket glad då det händer. Ibland är det med arbetskamrater, ibland med patienter.
Utbildningen snart i Kuopio?
Räddningsverkets viktigaste uppgift är att identifiera olycksrisker, förebygga olyckor, förbereda sig på olyckor och på befolkningsskydd, samt att minimera följderna av nödsituationer genom räddningsverksamhet och akutvård.
Räddningsverket i Helsingfors är en av 22 i landet. Det är en av de äldsta offentliga institutioner som vi har, grundat 1861. I Helsingfors handskas personalen med långt över hundra språk. Vanligast är finska och engelska. Och svenska, naturligtvis.
Det bor 653 835 människor i Helsingfors. Av dem har 36 665 eller 5,6 procent svenska som modersmål, men på räddningsverket som har cirka 700 anställda, är det endast 21 personer med svenska som första språk. Många fler är tvåspråkiga.
Simo Weckstén var i över 40 år chef vid Helsingfors räddningsverk. Våren 2020 avgick han med pension. Med brett perspektiv över storstadens vardag, och som medlem i Inrikesministeriets styrgrupp med uppdrag att granska hur hela landets räddningsväsende går ihop med vårdreformen, säger han att det viktigaste är att rädda liv.
– Staden är i princip tvåspråkig. Det betyder bland annat att åtminstone högre tjänstemän ska kunna tala hyfsad svenska. I praktiken hjälper det förstås inte mycket. Hur som helst så kan jag inte minnas att uppdrag inom räddningstjänsten skulle ha blivit lidande på grund av bristande språkkunskaper.
– De flesta invånare klarar sig utmärkt på finska. Undantag finns och vill någon absolut ha betjäning på svenska så löser det sig. Då nöden är störst spelar språket mindre roll, säger Simo Weckstén.
Brandmän utbildas tillsvidare på svenska i räddningsskolan i Helsingfors. Planen är att lägga ned efter den sista kursen som börjar hösten 2021. I framtiden skulle all utbildning av brandmän ske vid statens räddningsinstitut i Kuopio.
Räddningschef Jyrki Landstedt vid Mellersta Nylands räddningsverk misstänker att det skulle få följder för det svenskspråkiga inslaget i huvudstadsområdet.
– Det blir svårt att locka nya studerande från Vasa, Åboland och från den södra kustremsan till inlandet till en finskspråkig utbildning.
Inte förvirrad utan sjuk
En annan gång skulle Paulina Sundman och hennes kollega köra en äldre patient på långvården med ambulans från ett sjukhus till akutmottagningen på ett annat.
– På bäddavdelningen berättades det för oss att patienten är förvirrad, irriterad och svår att begripa. Det stämde. Vi fick inte riktigt kontakt. Det ändrade blixtsnabbt när vi förstod att patientens modersmål är svenska. Då framgick att patienten hade ont och att det främst är det som ska undersökas och inte det att patienten beter sig konstigt, säger Sundman.
Det är uppdrag efter uppdrag. En förstavårdare har sällan möjlighet att senare kolla upp hur det gått för en viss patient.
– I huvudstadsområdet och kanske särskilt på stationen vid Helsingfors-Vanda flygplats talar vi ofta finska och engelska. Det är alltid trevligt att få hjälpa på svenska.
”Nu e det jävligt kiire!”
Intervjua också vanligt folk. Tala med någon som ringt räddningstjänsten på svenska när diskmaskinen börjat brinna.
Det lät som ett vanligt och enkelt uppdrag för en journalist i vars yrke ingår att ta fram information.
Vänners vänner, kontakter via kontakter och upprop på sociala medier. Till slut också frågor till förstavårdare och brandmän – känner ni någon som känner någon i huvudstadsområdet? Svar nej.
Men jag själv, då? Jag är väl en ganska typisk stadsbo.
Sommaren 2018 gick jag med sonen till fotbollsplanen för att sparka boll. Efter en kvart var världen upp-och-ned. Jag blev tvungen att lägga mig och hålla tyst. Det gick runt i huvudet och jag kände att jag skulle spy.
“Pappa lägger sig en stund. Gå du hem bara, jag kommer snart”, väste jag till den uppenbart hårt bekymrade 12-åringen. Sedan fortsatte jag att ligga på marken och må illa.
Innan det hade sambon larmats och det var hon som först ringde 112. Nödcentralen ringde sedan mig och åtminstone jag talade finska då jag förklarade irriterat hur jag mår och var exakt jag är. När ambulansen anlände fortsatte jag på finska, och även senare gick alla samtal med läkare och specialister på sjukhusets akutmottagning på finska.
Först vid slutkontrollen vid den svenska vårdcentralen i södra Helsingfors pratade jag svenska med läkaren.
Jag kan fortfarande inte förstå varför det blev så. För att det kändes enklare? För att allt skulle vara tydligare? För att jag inte ville vara till besvär?
Vem vet?
Antagligen gjorde jag bara som så många andra i liknande situationer.
Ännu snabbare ryck
- I augusti 2020 tog räddningsverket i Helsingfors i bruk ett nytt utryckningsfordon. Fordonet är stationerat i Kånala.
- Bakgrunden är den att staden i maj 2019 hotades av en böteslapp på 20 miljoner euro då Regionförvaltningsverket i södra Finland ansåg att det dröjde för länge att få hjälp i stadens norra och nordvästra delar.
- Stadsdelen Kånala ligger i norra Helsingfors.
- Tanken med det nya “spetsfordonet” är att hinna till olycksplatsen på sex minuter, starta upp en räddning och snabbt bedöma behovet av tilläggsresurser.
- Under de senaste fyra åren har regionförvaltningsverket eller riksdagens justitieombudsman inte kritiserat räddningstjänstens svenska service i huvudstadsområdet.
