Brysselbloggen 13.2.2018 Sofia Kajander, praktikant

Bulgariens kamp och budgetcirkusen

Det goda nya året börjar med nytt EU-ordförandeskap. Bryssels dagliga arbete tar sig ny ton då Bulgarien tar över stafettpinnen i ministerrådet för första gången, efter en uppvärmningsperiod på 10 år som medlem i unionen. Hur stor kontrasten blir gentemot den föregående höstens estniska ordförandeskap återstår att se. Esterna sågs som flitiga arbetsmyror, vars lands ringa storlek i mångt och mycket gav dem en fördel som smidiga brobyggare.

Hur kommer då en uppenbar ”underdog” som Bulgarien att profilera sig?

Det mest fattiga och korrumperade landet i EU har inte undgått kritik. Bulgarien är varken med i Schengen eller i euron. Landet har stenkallt hållits borta från passfrihetsförhandlingar och fått fungera som buffertzon gentemot Turkiet. Det ska bli intressant att se vad ett nytt land som inte har någonting att förlora i fråga om politisk prestige kan få till stånd i Bryssel. Nu väntas även den största sovande björnen väckas ur sin vinterdvala, nämligen flyktingkrisen och hanteringen av asylsökande. Bulgarien som befinner sig mitt i klistret geografiskt sett, är en naturlig anhängare av kommissionens förslag till ett flyktingkvotsystem.

Till landets topprioriteringar hör även att föra västra Balkan närmare EU, samt satsa på Europas framtid och den yngre generationen. Akut angeläget för ett land vars ungdomar praktiskt taget har försvunnit. En femtedel av befolkningen har emigrerat sedan 1990 (nästan två miljoner människor) och vallfärdat speciellt till det förlovade landet Storbritannien.  

Främst på tapeten i Bryssel har vi den mångåriga finansieringsramen. Den så kallade MFF-rumban har pågått redan länge, och brukar traditionsenligt vara det mest huggtandade man kan skåda inom EU-politiken. Det handlar alltså om att fastställa de ramar, inom vilka EU kommer att få spendera sina medel under perioden 2021-2027. Den största utmaningen är hur man ska lappa det enorma, Brexit-formade hålet i budgeten, som uppskattas lämna efter sig en krater på 12-15 miljarder euro per år. Dessutom växer utgifterna i takt med satsningar på försvarssamarbetet, samtidigt som flyktingkrisen heller inte gått upp i rök bara för att vi slutat prata om den.

Det säger alltså sig självt att nedskärningar är ett nödvändigt ont. Sannolikt är det de största utgiftsposterna, jordbruksstöden (39 %), och den regionala sammanhållningspolitiken (34 %), som kommer att hyvlas hårdast. Ändå låter retoriken från kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker påskina att ”drastiska nedskärningar” är av ondo, och istället vill han höja prislappen på EU-medlemskapet.

Det finns en underliggande frustration över ”vill både ha kakan och äta den”-länder, såsom Polen och Ungern, som tackar och tar emot alla EU-medel de kan få, samtidigt som man inte kan låta bli att tumma på rättsstatligheten. Det är en ytterst legitim, men även känslig fråga, huruvida EU som mellanhand har ett mervärde på alla nivåer. Borde t.ex. regionalpolitikens totala kaka minskas och endast riktas till de länder som försöker komma ikapp? Frågor som dessa bör tas itu med nu eller aldrig.

Kommissionen väntas ge sitt förslag om den kommande budgetramen i maj, medan man hoppas på att ro i land en slutlig version före nästa parlamentsval våren 2019.

Dela artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *