Valfebern stiger

Nästa år är ett supervalår i Finland. Den 14 april har vi riksdagsval. Några veckor senare, 26 maj, har vi ett, möjligen två val samtidigt: Europaparlamentsval och landskapsval.

Det är med andra ord mycket som står på spel under de sju månader som vi har framför oss tills riksdagsvalet. Den största utmaningen före valet är vård- och landskapsreformens öde. Utgången gör framtiden oviss för alla som arbetar i kommunsektorn. Reformen har satt sina spår och många känner sig reformtrötta. Inte att undra på, arbetet med att reformera landets hälso- och sjukvård har pågått i tretton år nu.

Situationen påminner om J. R. R. Tolkiens Sagan om ringen, där den som har ringen också har  makten. Men makten paralyserar. Som vi vet slutar sagan med att den enda som klarar av att förstöra ringens onda makt är den lilla hobbiten som inte vill ha makt.

Hos oss i Finland är det inte mörkrets herre Sauron utan partier som i olika regeringskonstellationer utövar makt. Det som har kännetecknat de senaste regeringarna är att de regerande partierna varit ovilliga att dela makt med de andra partierna, trots att det vore klokt att bereda en så stor samhällsreform som vård- och landskapsreformen med möjligast brett understöd i riksdagen. En bred parlamentarisk förankring av reformen skulle ha garanterat kontinuiteten i reformarbetet också efter riksdagsvalet.

Men nej. Kampen om ringen, det vill säga makten, förs nu allt intensivare i riksdagen och i riksdagens utskott. Oppositionen fortsätter sin kraftiga kritik av reformen medan stödet i riksdagen krymper. Sannfinländarnas splittring och diverse avhopp har lett till en situation där vård- och landskapsreformen enligt bedömare endast har ett mandats övervikt i riksdagen just nu.

Att De blå med ett väljarstöd på 1,6 procent i den senaste mätningen (13.8-4.9.2018) sitter kvar i regeringen med hela fem ministrar och bestämmer om århundradets största reform är i sig helt ofattbart. Detta i kombination med regeringens hårsmånsmajoritet i riksdagen kan i värsta fall leda till att väljarna tappar tron på den representativa demokratin med ökad polarisering, politikerförakt och lågt valdeltagande som följd.

Invandringen var det dominerande temat i det svenska valet som hölls i  september. Vi såg bilar brinna och främlingsfientligheten öka samtidigt som understödet för Sverigedemokraterna växte.

Det här är en utveckling som vi inte vill se i vårt land.