Johan Svenlin: Medborgarbudgeten ger dig det som du tror att du vill ha
När är det folk på utegymmet? Bild: Tommy Pohjola
Folket har alltid rätt. Mer närdemokrati och samhället blir starkare. Så kunde man sammanfatta idén med medborgarbudgetarna, som blivit vardag i var och varannan kommun.
Känslan av att få en möjlighet att påverka är kanske starkare än nöjet att faktiskt umgås tillsammans med sina medmänniskor, när projektet väl är förverkligat.
De flesta kommuner sätter ungefär samma kriterier på vilka typer av projekt som kan beviljas. Vanligtvis ska de vara allmännyttiga, kulturellt berikande och friluftsorienterade, sådana som stärker den sociala gemenskapen.
Resultatet blir att utegym, minigolfbanor och frisbeegolfplaner vinner. Signalen att vi är ett utomhusälskande, sällskapligt och frisksportande folk. Det kanske vi är ibland, ända tills den blomstertid nu kommit. När stugsäsongen drar igång står de gemensamma anläggningarna plötsligt ödsligt övergivna.
I stället häckar alla på sina egna stugtomter, omgärdade av höga lövträdshäckar, som ger skyddad insyn. På den egna tomten röks fisk och spelas kubb inom den närmaste kretsen. När myggorna blivit outhärdliga, ersätts utomhuslekarna med pidro och brädspel inne i stugans dunkel. Och förresten, vi har en terass till som ska byggas i sommar också.
Det här är inte bara en österbottnisk attityd. Hela Finland drar till skogs när midsommarfirandet och semestersäsongen inleds. Den egna stugan är paradiset på jorden, trots att ingen annan förstår storheten.
Javisst, det finns tillfällen när vi för ett par dagar kryper upp ur mossan, duschar och tar på oss ett par chinos, en uppknäppt kragskjorta och hänger en tröjmantel över axlarna. Ett par dagar i civilisationen på Pori Jazz, operafestivalen i Nyslott eller kanske en räkfrossa på lokala sommarrestaurangen. Sedan är det åter skogen som lockar.
Vårt land hör till de mer glesbefolkade i världen, få av oss är trångbodda, och ändå har vi uppenbarligen ett enormt behov av att söka oss bort till enskildheten.
I sydliga länder, typ Tyskland, Mexiko, Georgien och neråt, innebär ledigheter att man söker sig till gemensamma evenemang. Under elva månader lever de inpå varandra över generationer, men när det blir semester samlas de på torg, parker och gemensamma stränder för att umgås. Man kan inte få nog av folk.
Har det något att göra med hur vi bemöter varandra? Varför är vi i norr så fruktansvärt trötta på andra människor att vi vill dra oss undan till eremitliv? Varför vill de i söder maxa sitt sociala liv till och med när de är lediga?
Förslag till nästa års medborgarbudget: hundra meter taggtråd och elektriska myggfångare åt alla invånare.
