Harry Lunabba: Är det faktiskt mobilförbud vi behöver?

Hur mycket är smart skärmtid, och vad betyder det? Bild: Pixabay

Tänk om problemet finns i sociala media-applikationerna, inte i smartteknologin?

Det hävdas att smarttelefoner är distraherande till den grad att de försämrar våra förutsättningar på väldigt många sätt. Vi har sämre koncentrationsförmåga och våra sociala liv präglas av ytlighet. Det finns också starka indikationer på att den politiska polariseringen till exempel mellan män och kvinnor är en direkt följd av hur medieinnehåll riktas till könsgrupperna med hjälp av artificiella men dessvärre – väldigt ointelligenta algoritmer*.

Algoritmerna är ointelligenta eftersom de i regel bygger på statistiska, kategoriska generaliseringar som är väldigt begränsade när det gäller att förstå till exempel intersektionalitet – det vill säga det faktum att även män kan vara progressiva liberaler, tillhöra minoriteter eller ha ett väldigt begränsat intresse för kroppsuppbyggnad, snabba bilar eller vad Jordan Petersson har att säga. Jo, algoritmerna är designade att passa just våra intressen, men samtidigt är det tydligt att det finns en hel del toxiskt innehåll till exempel i unga mäns mediaflöden, som en enskild i regel inte kan undgå eller undvika.

Att många av oss människor fastnar i ofrivillig dödsskrollande av så kallade ”shorts”, är ingen tillfällighet, utan det beror på att sociala medier är designade att vara beroendeframkallande, så att konsumenterna skall exponeras för maximalt antal riktade reklamer.

När man riktigt stannar upp och tänker efter, så är det märkligt att vi tillåter att vi utsätter oss själva och våra barn för något som per definition är beroendeframkallande och skadligt, och som bygger helt och hållet på sociala mediebolagens ekonomiska intressen.

Jag förstår också att många nu vill införa mobilförbud för att åtminstone skydda barn och ungdomar från överexponeringen av distraktioner och det snäva och toxiska innehåll som distribueras till smarttelefonen.

Samtidigt ser jag det som förbryllande att debatten om smarttelefoner i regel fokuserar på att förbjuda ett teknologiskt verktyg och inte på det beroendeframkallande innehåll som spritt sig som ett virus i en i övrigt alldeles ofattligt användbar och nyttig teknologi.

Att sociala medier fungerar som ett virus, slog mig tack vare dokumentären “The Social Dilemma” och serien “Adolecent”, som bägge kan streamas på Netflix. Sociala media-applikationer har etsat sig fast i våra fickdatorer, de avbryter oss i vårt arbete och stjäl vår uppmärksamhet med meningslöst och ångestframkallande innehåll, och till råga på allt stjäl de våra personuppgifter och säljer dem till högstbjudande. Borde vi inte i stället för att införa mobilförbud införa stark reglering för att förbjuda att skadliga virusprogram får spridas?

Jag skulle gärna se mer av kreativ och konstruktiv användning av smartteknologi i undervisningen på alla utbildningsnivåer. För det är minst sagt omtumlande att jag och mina barn har tillgång till fickdatorer som man kan skriva bloggar på, spela in musik, redigera bilder och söka obegränsat med information. En smarttelefon kan nämligen användas också på smarta vis.

Nu säger jag det högt så att det också blir av: senast till midsommar loggar jag ut från virusprogrammen. (Att logga ut, kräver hushållande). Men du når mig fortsättningsvis på min smarttelefon.

Ring gärna, för det var antagligen allt för länge sedan vi pratades vid.

*Rum, S. N. M., Mohamed, R., & Asfarian, A. (2023). Identifying political polarization in social media: A literature review. Journal of Advanced Research in Applied Sciences and Engineering Technology, 34(1), 80389.