Björn Månsson: Fullmakten ger inte full makt

Var finns makten? De flesta förtroendevalda påverkar genom fullmäktigegrupper och de nämnder där de sitter. Arkivbild: Helsingfors stad, Sakari Röyskö.

En kommunfullmäktigeledamot har en fullmakt av väljarna. Men hur full makt ger denna fullmakt? I Helsingfors är vi 85 ledamöter i stadsfullmäktige, så i teorin har var och en 1/85 av makten i staden.

Men hur är det i praktiken? Väljarna har, att döma av kontakter vi får, ofta en överdriven uppfattning av hur stor makt en fullmäktigeledamot har. ”När du nu sitter där, visst kunde du väl…” För egen del försöker jag nog alltid, genom att kontakta tjänsteinnehavare eller kolleger som sitter i just det organ som behandlar just det ärendet.

Men det lyckas sällan särskilt lätt, redan för att det är svårt att ta reda på vilket organ och vilka tjänstemän av våra närmare 40 000 anställda som har just det ansvaret. Det är säkert lättare i en liten kommun, men Helsingfors är en byråkratisk djungel av ofantliga mått.

Fullmäktigeledamöternas makt fördelas inte heller jämnt. I Helsingfors skulle jag dela in maktdistributionen i fyra kategorier:

Mest makt har naturligtvis borgmästaren, som ju leder stadsstyrelsen, och de fyra biträdande borgmästarna, som leder var sin sektornämnd och dessutom sitter i stadsstyrelsen. Dessa fem är också heltidsanställda – en hybrid av tjänstemän och förtroendevalda.

I nästa kategori placerar jag de tio övriga stadsstyrelsemedlemmarna, och deras partier. Alla ärenden som ska beslutas i stadsfullmäktige går ju från nämnderna via stadsstyrelsen, och vissa ärenden stannar i stadsstyrelsen. Om man inte redan på nämndnivå har ”avtalat” om vilket beslutet ska bli, cementeras det ofta senast i stadsstyrelsen.

I Helsingfors är det nu bara ”fyra och halvt parti” som har fått säte i stadsstyrelsen, av fullmäktiges nio. Med det halva avser jag SFP, som efter sin röst- och mandatförlust i valet fick nöja sig med en ordinarie plats under bara de två första åren, och en ersättarplats under de två följande. Men partiet är nog ett stadsstyrelseparti under hela perioden – vilket betyder att man är med i de årliga budgetförhandlingarna.

Till följande kategori räknar jag sedan de fullmäktigeledamöter som leder sina fullmäktigegrupper eller är inflytelserika medlemmar i någon nämnd. Själv tillhörde jag i elva års den förra gruppen, men avstod i fjol med ålderns rätt från gruppledarskapet.

Till den lägsta kasten hör sedan vi övriga fullmäktigeledamöter, den överlägset största gruppen av alla. Vi påverkar förstås genom våra fullmäktigegrupper och de nämnder där vi sitter, för egen del under den förra perioden i social-, hälsovårds- och räddningsnämnden och som ordförande för nationalspråksnämnden – samt i HRT:s styrelse, där jag efter samfundsstämman den 17 juni kommer att sitta kvar.

På själva fullmäktigemötena har vi sedan, utöver röst- och yttranderätten, närmast två verktyg till förfogande: hemställningsklämmar och motioner.

Av mina egna klämmar kommer jag på rak arm att tänka på tre som haft framgång under den senaste tiden. En förutsatte att investeringarna i infrastruktur för kollektivtrafiken (t.ex. broar och nya spårvägar) inte som nu belastar HRT:s biljettpriser. Detta är nu Helsingfors ståndpunkt i förhandlingar mellan HRT:s medlemskommuner, men så länge vissa andra kommuner med Esbo i spetsen sätter sig på tvären är det högst osäkert hur det blir.

En annan kläm förutsatte att den planerade nybyggnaden på Kaserntorget ”till stil och höjd” står i harmoni med Engels Gardeskasern, alltså försvarsministeriet. Det gjorde inte den plan som förelades oss. Återstår att se hur beredningen reagerar på klämmen…

Den färskaste klämmen efterlyste en webbsida och en broschyr över Helsingfors alla olympiska byggnader och platser, och skyltar vid dem.

Den var en uppföljning av vår av mig initierade gruppmotion, som föreslog att Helsingfors skulle försöka få med dessa olympiska byggnader och platser på Unescos världskulturarvslista. Då den fick ett ljummet, om också inte helt avvisande mottagande i stadsmiljönämnden och stadsstyrelsen, baserat på tjänstemannaberedningen och Museiverkets utlåtande, beslutade jag gripa till plan B och föreslå den nämnda klämmen i stället, och den gick alltså igenom. Här använde jag alltså bägge nämnda verktyg.

Min senaste motion lämnade jag in då jag märkte att vår pappersinsamlingslåda i Mosabacka plötsligt var borta. Jag kollade med företaget som numera sköter insamlandet, och fick bekräftelsen att samtliga separata papperskärl har tagits bort. Orsaken uppgavs vara att staden höjt arrendet för de små jordplättarna på den mark kärlen behöver. Nu återstår bara, förutom höghusens egna kärl, de fåtal platser där också kartong, glas, plast och metall samlas in.

Alltså skrev jag ihop en motion om att pappersinsamlingen bör tryggas också i småhusområden som saknar fastighetsbundna kärl. Svaret på motionen får jag på hösten. T.ex. vi, som saknar bil, hamnar nu att föra även papper med buss till Malm… Men inte bara vi, utan många andra.

Det var några exempel på hur långt en enskild fullmäktigeledamots fullmakt sträcker sig, i små och lite större ärenden.

Förresten ska man inte underskatta den där 1/85-andelen av rösterna i stadsfullmäktige. Då Clarion-hotellet på Busholmen för flera år sedan planerades, fällde vi den tänkta skyskrapan på 32 våningar med en rösts marginal. Min röst avgjorde, alltså. Eller lika väl någon annans…

Efter omröstningen var minoriteten förgrymmad över att vi gick miste om en stor hotellinvestering. Det dröjde ändå inte många månader innan planen på 2 x 16 våningar stod klar, som sedan förverkligades.

Kolumnen är en utvidgad version av texten som publicerades i Helsingin Uutiset 8.6.2025: Äänestäjillä on usein liian ruusuinen kuva valtuutetun vallasta