Björn Månsson: Noll bäddade för åtta
Bild: Helsingfors stad.
Det jag skriver om denna gång berör närmast dem som bor i huvudstadsregionen, men här finns också en del principiella aspekter som kan intressera även andra.
Jag avser höjningen av biljettpriserna i kollektivtrafiken i HRT-regionen, som består av åtta kommuner: Helsingfors, Esbo, Vanda, Grankulla, Sibbo, Kervo, Tusby, Kyrkslätt och Sjundeå. Här bor långt över en miljon människor, och varje dag görs en miljon resor med spårvagn, buss, metro och tåg – plus Sveaborgsfärjan.
Det är långt över hälften av landets hela kollektivtrafik. Det betyder att regeringens beslut att höja mervärdesskatten på persontrafik från 10 till 14 procent drabbar huvudstadsregionen mycket hårt. Det står i bjärt kontrast till att den förra regeringen delade ut extra stöd för att lindra effekterna av coronaepidemin och rentav slopade momsen på kollektivtrafikens biljetter för en tid.
Tack vare dessa åtgärder kunde HRT faktiskt sänka biljettpriserna något, och tack vare egna effektiveringsåtgärder blev det rentav ett litet överskott i fjolårets bokslut. Men nu är det åter kärvare tider.
Momshöjningen hör till de dummaste av alla dumma beslut regeringen Orpo-Purra har fattat. Den strider mot Finlands klimatmål, som regeringen även annars tycks strunta i. Men den är förstås också socialt galen, då den i första hand drabbar de mindre bemedlade, som är mest beroende av kollektivtrafik – hur mycket regeringen än sänker bensinpriserna.
Då HRT:s styrelse (där jag sitter) tog ställning till biljettpriserna 2025 var en självklar utgångspunkt att momshöjningen direkt måste överföras på dem. Precis som regeringen Marins tillfälliga sänkning av momsen direkt syntes i sänkta biljettpriser. Vi kunde inte förutsätta att kommunerna med sina skattepengar skulle kompensera den sittande regeringens blunder.
För alla var detta ändå inte självklart. Vänsterförbundets medlem i styrelsen och två av de tre gröna medlemmarna ville profilera sig inför vårens kommunalval genom att föreslå oförändrade biljettpriser. Märkligt nog av två oppositionspartier, som alltså ville skona regeringen från skammen att ha förorsakat dyrare levnadskostnader…
Deras agerande saboterade effektivt ett rationellt och rättvist beslut. Saml och Sannfi hade gått in för en höjning av biljettpriserna med hela 8 procent, alltså dubbelt upp jämfört med momshöjningen. Men de hade meddelat att de kunde tänka sig 6 procent om enighet kunde nås om det.
På grund av ”nollprocentarna” var den dörren låst. Jag föreslog 6 procent, och det förslaget vann den första omröstningen med 10 röster mot 4 för nollinjen (en samlingspartist röstade överraskande, kanske av misstag, för noll). Då 6 procent i den avgörande omgången ställdes mot 8 föll rösterna 7-7, varvid den samlingspartistiska ordförandens röst avgjorde. Det blev ett snöpligt slut på Matias Pajulas ordförandeera, eftersom han på HRT-stämman direkt efter styrelsemötet beviljades begärt avsked.
Huvudansvaret för den drastiska höjningen av biljettpriserna vilar förstås på Saml och Sannfi, men ett delansvar bär alltså nog de som envisades med nollinjen. Intressant i sammanhanget är också att 8 procent motiveras med behovet att kompensera bortfallet av passagerare p.g.a. momshöjningen. Med 8 procent blir bortfallet säkert ännu större…
Utgångspunkten för finansieringen av HRT-trafiken är att biljettintäkterna ska täcka hälften och kommunerna den andra hälften. Det är en väl balanserad modell. Under coronakrisen med det katastrofala bortfallet av passagerare steg kommunernas andel ändå betydligt, till över 55 procent, och har förblivit – och förblir – på den nivån.
Den största boven i HRT:s kostnader är fördelningen av kostnaderna för kommunernas investeringar i kollektivtrafikens infrastruktur, främst i de nya järnvägs-, metro- och spårvagnsspåren men också i broar och dylikt. Som jag vill minnas att jag påpekat tidigare i en kolumn är huvudstadsregionen unik i Finland, Norden, Europa och måhända hela världen med att infrainvesteringarna direkt återspeglas i biljettpriserna.
I alla andra storstadsregioner finansieras dessa investeringar av kommuner, regionförvaltningar och stater. I Finland betalar kommunerna en del, någon regionförvaltning har vi inte, och staten bidrar bara delvis såsom i fallen västmetron, flygplatstågen och stadsbanan i Esbo.
Redan i åratal har det talats om behovet av en förändring, men en sådan skulle förutsätta en ändring av HRT:s grundfördrag, och därmed kräva konsensus bland de åtta medlemskommunerna. Och en sådan lösning är inte i sikte, inte minst p.g.a. Esbos motstånd. Men kanske det finns hopp om att den nyvalda stadsdirektören som en miljö- och klimatmedveten person öppnar upp för förhandlingar?
Relaterade artiklar
