Harry Lunabba: Teknologisk utveckling skall inte vara barnförbjudet!
Tänk hur långt vi skulle vara i trafikplaneringen om vi från första början varit lite mera barncentrerade. Foto: Pixabay.
De första bilarna som togs i bruk under 1920-talet hade en cirka 50 gånger större sannolikhet att allvarligt skada ett barn än en bil på 1980-talet.
De första bilarna var så farliga att de dödade dubbelt fler barn än bilarna under 1980-talet fastän antalet bilar ökade markant. Dessa uppgifter framgår i en över 30 år gammal studie som analyserar samhällsutvecklingen beträffande barn och trafiksäkerhet (Hillman et. al 1990).
Det som Hillmans forskargrupp fokuserade på var att förklara orsakerna till att barndödligheten i trafiken gick så kraftigt ner som den gjorde under 1900-talet. Bilindustrin ville förstås gärna lyfta fram hur bilarnas säkerhetsutrustning hade utvecklats, då bilar började förses med säkerhetsbälten, bättre bromsar och sedermera också krockkuddar. Men, det som Hillmans forskargrupp enhetlig lyfter fram som den främsta orsaken till att barndödlighet i trafiken gick ner, hade mycket lite att göra med bilarnas säkerhetsutrustning. Den bärande förklaringen är mycket enklare och tankeprovocerande än så.
Orsaken till att barn numera dör mera sällan i trafiken än under personbilens första årtionden handlade främst om det faktum att barn i stor utsträckning hindrats att vistas utomhus framför allt i större städer där trafiken är som livligast. Trafiken har inte blivit säkrare för barn, utan den har blivit så farlig att barn måste begränsas att vistas utomhus! Den som vill läsa mera om detta fenomen rekommenderas att se närmare på vetenskapliga artiklar som behandlar barnens självständiga mobilitet (eng. children’s independent mobility)
Det är med denna Hillmans forskargrupps analys i baktanken som jag i regel reflekterar över den digitala utvecklingen och dess betydelse för barn. För det vi vuxna tycks gärna göra när vi står inför farligheter är att förbjuda och begränsa barnen, medan vi tycks ha det svårt att utveckla vårt samhälle så att vi faktiskt tog i hänsyn barnens intressen.
För tänk hur långt vi skulle vara i trafikplaneringen om vi från första början varit lite mera barncentrerade. Antagligen skulle stadskärnorna varit bilfria sedan länge, då den farliga trafiken inte skulle ha fått begränsa barnens möjligheter att röra sig fritt i städer. Vi skulle antagligen ha prioriterat den lätta trafiken i stället för att omge vår finaste esplanader med fyra filer för bilar. Vi skulle vara mera upprörda över hur stora och otympliga bilar förstör storstadsestetiken än några sirliga och eleganta stadscyklar eller el-skotrar. Vi skulle antagligen ha en över lag mera människovänlig stad om ett genuint barnperspektiv fått vara rådande!
Då vi åter igen har genomlevt ett omtumlande årtionde med samhällsrevolutionerande ny teknologi, skulle jag önska att vi inte upprepade vårt misstag så att vi bara nöjer oss med att förbjuda och begränsa barnen. Tänk om vi denna gång skulle se på den teknologiska utvecklingen från första början ur ett barncentrerat perspektiv. Den ledande tanken skulle bygga på att möjliggöra och utöka barnens handlingsutrymme i stället för att begränsa den. Vi kunde göra särskilda satsningar på trygghet och tillgång, och faktiskt se till att den nya teknologin inte är skadlig för barnen. Vi kunde definitivt förbjuda teknologijättar att utveckla produkter som är per design beroendeframkallande och hälsovådliga.
Tänk om vi ställde oss in för att bygga hela den digitala infrastrukturen så att vi främjar kreativitet, upptäckarglädje och global rörelsefrihet också för barn. Klart att det behövs både reglering och eftertanke då nya teknologier tas i bruk. Klart att vi också behöver fundera och forska i hur teknologier kan eller skall användas i klassrummen. Men att bara förbjuda och begränsa är inte särdeles barncentrerat. Att vi skulle förse barn med förra årtiondets teknologi ter sig nog också som ett mycket märkligt förslag. Vi kunde göra nu det som vi så länge lät bli att göra i trafikplaneringen; tänka barncentrerat och satsa på sådan teknologisk utveckling som är bra och nyttig för alla!
Referens: Hillman, M., Adams, J., & Whitelegg, J. (1990). One false move. London: Policy Studies Institute.
Relaterade artiklar
