Emilia Mattsson Nortamo: Välfärdsmyndigheter med osynlig mur

Bild: Pixabay.

En invånare ringer stadens välfärdsdirektör via växeln ”Hej, har du mina labbsvar färdiga.” Jag kan inget annat än beklaga och be henne ringa Österbottens välfärdsområde i stället.

En annan dag besöker välfärdsdirektören en lokal pensionärsförening och berättar om kommunens hälsofrämjande arbetet. I Kristinestad omfattar det bland annat motions-, kultur-, fri bildnings-, bibliotekstjänster och ungdomsarbete. Då vi kommer till frågedelen kommer det endast frågor och klagomål om vården och oro om kommande nedskärningar inom vården.

För den vanliga invånaren har social- och hälsovårdsreformen ännu inte varit lyckad, den har kostat många skattepengar att bygga upp, det tar tid att lära sig nya kontaktsätt och därtill har välfärdsområdena stora sparkrav som leder till sämre vård.

Kommunerna och välfärdsområdena behöver bli bättre på samarbete och kontaktytor. Långt handlar samarbete om gemensamma mål och kommunikation. Kommunernas och välfärdsområdenas huvudmål är samma, god service för alla invånare. Men då vi kommer till var servicen ska ges är inte längre målsättningarna samma. Kommunerna försöker försvara sin lokalservice medan välfärdsområdena försöker balansera en jämn regional fördelning. Då målsättningarna är olika behöver man satsa ännu hårdare på kommunikation.

I stora organisationer arbetar det många olika anställda med olika personkemi. Fastän man skulle tro att vi är vuxna och professionella har jag tyvärr fått lära mig i arbetslivet att vuxna personer ibland beter sig sämre än barn. Vi kan exempelvis ha en kontaktyta inom skolhälsovården där personkemin fungerar bra, medan det på fastighetssidan fungerar mindre bra. Kommunikationsproblem kan också handla om intern kommunikation, diskuterar ledningsgruppen och hinner dela information sinsemellan, och hur är det med kommunikationen mellan tjänstepersoner och beslutsfattare? I stora helheter blir kommunikation en av de viktigaste och samtidigt svåraste uppgifterna och den som lider mest om det inte fungerar är invånaren.

Ett exempel på en svår kontaktyta är halkskydd. Det finns ingen lag som säger att det ska erbjudas halkskydd för kommunens seniorer, men både kommunerna och välfärdsområdena gynnas av att seniorerna använder halkskydd. Tidigare har flera kommuner köpt in och delat ut halkskydd. Idag har några kommuner tagit principbeslut att det inte hör till kommunens uppgift längre, medan välfärdsområdet inte funderat på saken. Blir lösningen då att seniorerna blir utan halkskydd? Kunde halkskydden finansieras av båda organisationerna i framtiden?

Och vad ska vi kalla kommunens hälsofrämjande tjänster framöver för att undvika misstolkningar mellan stadens välfärdstjänster och välfärdsområdets tjänster? Ska vi tala om livskraft? Livskvalitet? Bildning? Kultur- och fritidstjänster? Eller vad är ett bra samlingsnamn för kommunens hälsofrämjande arbete? En sak jag ändå vet är att oberoende hur vi bygger upp välfärds- och hälsotjänsterna i Finland, så bryr sig inte den vanliga invånaren om vems logo som syns, utan det viktiga är att servicen fungerar och är lättillgänglig.

Emilia Mattsson Nortamos namn var felstavat i nya magasinet där denna kolumn först ingått. Här på nätet är det korrekt. Vi beklagar misstaget!

Ämnen