Björn Månsson: Regeringens onda öga till Helsingfors

Vårdavgifter är inget som Helsingfors vill införa. Avgiftsfriheten har varit en liten kompensation för högre levnadskostnader. Foto: Helsingfors stad, Laura Oja

Regeringen Orpo är inte den första regeringen som behandlar Helsingfors med hårda nypor, men nypornas hårdhet verkar slå nytt rekord. Och den här gången kan man inte ens skylla på centern, som alltid tycks driva landsbygdens och ”landskapens” intressen, på huvudstadens bekostnad.

Sänkningen av bostadsbidraget drabbar helsingforsare hårdare än någon annan kommuns invånare, eftersom boendekostnaderna är högst här. Men det är inte den enda åtgärden som drabbar boende i stan.

T.ex. höjningen i budgetförslaget av fastighetsskattens miniminivå och den uteblivna indexjusteringen av studiestödet verkar i samma riktning. Att kriterierna för utkomststöd skärps gör det hela ännu värre.

Inte nog med att åtgärderna drabbar särskilt lågavlönade helsingforsare, som riskerar att hamna i en fattigdomsfälla. De försvårar samtidigt rekryteringen av den arbetskraft vi har skriande brist på i huvudstaden. Varför flytta till Helsingfors om boendet blir ännu dyrare än nu?

Pendlingen från andra orter till jobb i Helsingfors försvåras också, då skatteavdraget för arbetsresor skärs ned.

Inte heller invandring kan erbjuda en lösning, då regeringen inför sina skärpningar och restriktioner. Höjden av dumhet och fräckhet är regeln att en invandrare måste lämna landet efter tre månaders arbetslöshet. Tre månader är ju på dagens arbetsmarknad ofta det som inte minst i högre inkomstklasser kunde kallas att vara bara ”between jobs”.

Exempel från andra samhällsområden fulländar bilden av en regering som vill gå hårt åt Helsingfors. Då momsen på kollektivtrafiken höjs drabbar det förstås hårdast den region som har över hälften av all kollektivtrafik i landet. Också det drabbar dessutom arbetskraftspendlingen.

Och så har vi förstås den bristfälliga finansieringen av social-, hälsovårds- och räddningstjänsterna, som ju också i Helsingfors övertagits av staten.

Allmänt taget är regeringen Orpo inte den stora boven i just det sammanhanget, lika lite som regeringarna Sipilä eller Marin var det. Nej, boven i dramat är faktiskt primärt Institutet för hälsa och välfärd THL, vars kriterier för finansieringen missgynnar orter som Helsingfors.

Men regeringen Orpo bidrar nog också helt på egen hand, då den ska ”förenhetliga” vårdavgifterna i hela landet. Läs: tvinga Helsingfors att införa en avgift för besök på hälsocentraler. Staden har i tio års tid erbjudit sina barnfamiljer, arbetslösa och pensionärer – alltså dem som inte har företagshälsovård – denna avgiftsfrihet som en liten kompensation för de höga levnadskostnaderna. Nu blir det stopp för det.

Varför denna hårda behandling av Helsingfors? En orsak är säkert myten om den rika huvudstaden, som fått bränsle av de stora ”överskotten” i stadens driftsbudgetar. Dessa används dock till att delvis täcka den växande stadens stora investeringsbehov. Inget riktigt överskott, alltså.

En annan orsak är regeringen Orpos politiska sammansättning. De fyra regeringspartierna har sammanlagt bara 23 + 9 + 5 + 1 = 38 mandat av de 85 i Helsingfors stadsfullmäktige, mot 47 för riksoppositionspartierna. Den här regeringsbasen är helt enkelt inte helsingforsisk.

Har Helsingfors intressebevakning då misslyckats så här kapitalt? Från oppositionshåll har man redan hunnit peka finger åt det största regeringspartiet och överborgmästare Vartiainen, som ju själv likt flera av stadens andra ledande samlingspartister deltog i regeringsförhandlingarna i Ständerhuset.

Under min tid som generalsekreterare för Svenska riksdagsgruppen hann jag själv delta i några regeringsförhandlingar och -omvandlingar, och måste ta Vartiainen & Co lite i försvar. Förhandlarna representerar nog inte sina hemkommuner, utan sina partier. De kan inte dra hemåt, utan måste se till hela landets intressen. Men visst glömde de huvudstaden.

Helsingfors borde vidga sin och sina invånares och företags intressebevakning från klassiska element såsom statsandelar till bl.a. socialpolitiken, som särskilt denna gång spelar en fatal nyckelroll.

Ämnen