Linnéa Henriksson: Digitalt osynliggörande

Det är artigt och dessutom viktigt att svara. Foto: Pixabay

Jag förstår att man har bråttom, men när blev det ok att inte alls svara?

Under våren planerade jag för diverse projekt och en konferens. Under några intensiva veckor skrev jag e-post till kanske ett tiotal offentligt anställda personer, med inbjudan om att tala eller på annat sätt delta. Det var ganska trevliga uppgifter jag erbjöd. De tillfrågade hade anledning att känna sig åtminstone lite smickrade, en del av dem erbjöds ersättning och i alla sammanhang handlade det om uppgifter som hör till deras arbete, åtminstone i ett bredare perspektiv.

Jag hade inte förväntat mig att alla skulle kunna ställa upp, långt därifrån. Det är trångt i många kalendrar, när vardagen nu har återgått till pre-pandemisk takt. Jag hade inte heller förväntat mig att det skulle vara så öronbedövande tyst. Jag fick bara två svar och ett mejl där mottagaren tackade och lovade återkomma.

Jag funderade på vad jag gjort för fel, kontrollerade adresser och insåg att jag inte tänkt på att skriva ut en deadline. Mottagarna kunde alltså inte veta exakt hur fort jag förväntade mig svar, men att de förväntades svara borde det inte ha rått något tvivel om. Jag funderade på hur jag på möjligast artigt sätt upprepar min fråga. Efter ett par veckor skrev jag en påminnelse och i vissa fall en till. Inget hördes.

Arbetslivet på nästan alla olika ställen är väldigt intensivt och fullt av uppgifter och att många människor därför är trötta, stressade, har svårt att orka ta beslut och planera in nytt. Ett uttryck för det är antagligen att man måste skapa sig genvägar för att överleva. En sådan genväg tycks vara att inte besvara e-post, inte ens när ett meddelande uppenbart innehåller en fråga som borde få ett svar.

En hel del e-post kan man antagligen också tiga ihjäl helt utan större konsekvenser. Problemen som uppstår drabbar ofta inte heller den som tiger, utan avsändaren. Om man tar sig rätten att inte alls svara, när någon ber en hålla ett anförande vid en konferens, så håller man avsändaren som pant, eftersom denna inte kan gå vidare till följande potentiella talare, innan det är helt säkert den först tilltänkta talaren uteblir.

Ansiktslösheten i den digitala kommunikationen gör att man kan bete sig på sätt som vid ett fysiskt möte vore omöjliga. Hur många är det som bara tiger och tittar bort, om någon i samma rum ställer en vänlig fråga? Jo, det förekommer, men inte särskilt ofta, och när sådant osynliggörande förekommer så uppfattas det som en form av mobbning.

Om man inte hinner, kan, vill eller orkar delta i något, så räcker det för avsändaren med en mening: ”Tack, men det passar inte denna gång.” Det räcker 7-8 sekunder att skriva, kanske inalles 15 om man inkluderar att trycka på ”skicka”. Många av dem som får inbjudningar har dessutom egna sekreterare, som rimligen kan uppmanas skicka samma hälsning.

Genom att besvara förfrågningar du får, så bibehåller du människors respekt för dig. Ingen ifrågasätter att du är upptagen. Samtidigt upprätthåller du tron på att digitaliseringen i stort har mer fördelar än nackdelar. På sociala medier kan det kanske betraktas som normalt att blocka personer vars uppträdande man inte gillar, men befogade förfrågningar till offentligt anställda personer om att uppträda i sin yrkesroll förtjänar ett annat bemötande.

Någon vecka senare skulle jag besöka en framgångsrik institution vid ett danskt universitet. Av min lokala kontaktperson hade jag fått en lista med förslag på personer jag borde träffa. En sen eftermiddag senare kontaktade jag åtta personer per e-post. Mot bakgrunden av alla meddelanden jag inte fått svar på kände jag stor oro för svaren. Det var onödigt. Under kvällen kom två svar, följande morgon kom fler. Inom tjugo timmar var alla möten bokade.

Ämnen