Johan Svenlin: Kommunala relativa lyxproblem
Vi måste tillåta oss att ibland ta ett steg tillbaka och skratta lite åt oss själva. Samtidigt är det ett sundhetstecken för samhället att det uppstår upprördhet över, i globalt perspektiv, små småsaker. Bild: Skärmdump, Badesken på Instagram
Ett av mina favoritkonton på Instagram just nu är norska BAdesKen. Det drivs av Ken André Ottesen, som i 18 år jobbade som journalist på olika lokaltidningar, men numera fångar upp de små nyheterna från Norges lokaltidningar och gör humoristiska memes av sina tidigare kollegors arbete. Ju mindre och futtigare nyheter desto roligare blir det.
Badesken-kontot har blivit så pass populärt i Norge att Ottesen under hösten åker landet runt på en humorturné och i september har hans nya tv-show premiär. Vad handlar det om och varför är det så morsomt, ursäkta roligt?
Tja, det är väl de absurda kontrasterna i vardagens nyhetsrapportering. Världen är i kaos. Rysslands anfallskrig mot Ukraina orsakar dagligen hjärtskärande förluster och skakar hela Europas säkerhetsordning. Otyglade vattenmassor och rasande skogsbränder gör människor hemlösa runtom i Europa. I Afrika fortsätter statskupper och hunger att skörda offer. Och så vidare. Samtidigt rapporterar norska lokaltidningar om att Beate, som dricker tre liter Pepsi Max dagligen, kan bli tvungen att börja resa till Sverige för att inköpa sitt livselixir, på grund av de stigande priserna. Styrkekram till Beate.
Johan Svenlin besökte nyligen Kommunmarknaden för att bland annat diskutera myndighetsspråk. Läs här: Så undviker du rotvälska som tjänsteman
Ett återkommande format i Badeskens dagliga flöde är en meme i tre delar. Ett exempel från mars: bild ett, ukrainska förhållanden, människor på flykt. Bild två, syriska förhållanden, människor på flykt. Bild tre, norska förhållanden, bild på businessklädd man med rubriken: Slikt flykter man fra norsk skatt.
I våra finlandssvenska kommuner är det lätt att relatera till Badeskens memes om banala lokalnyheter. Vi har kanske ingen Beate, men i Sibbo stannar skolbussarna inte längre på inofficiella hållplatser, i Lovisa har ett minnesmärke över en tidigare fullmäktigeordförande orsakat kritik från en lokal konstförening. I Larsmo röstade kommunstyrelsen för att inte hissa prideflaggan vid kommungården. I var och varannan kommun rasar kontinuerligt missnöje över gropar i vägbeläggningen, nedlagda byskolor och kanske någon fastighetsstyckning som inte föll alla på läppen.
Javisst, att relativisera är riskfyllt. Bara för att det råder kaos, krig och korruption någon annanstans i världen innebär det inte att vi ska ge upp vår goda ordning och vår grundmurade demokrati. Men vi måste tillåta oss att ibland ta ett steg tillbaka och skratta lite åt oss själva.
Samtidigt är det ett sundhetstecken för samhället att det uppstår upprördhet över, i globalt perspektiv, små småsaker. Vi som jobbar inom kommuen måste göra våra jobb bra för att uppfylla invånarnas krav. Varje skatteeuro ska användas förnuftigt. Vi måste stå upp varje dag för närdemokratin för att invånarna ska känna sig delaktiga. Många tillskriver det polariserade samhällsklimatet känslan av maktlöshet. De där som bestämmer har en plan som påverkar min vardag, men jag kan inte göra något åt besluten. Bäst att rösta på kandidaten som står på min sida mot etablissemanget. Vad gör väl några rasistiska blogginlägg från 2013? De kanske ger oss en jämnare asfalt och öppnar byskolorna igen.
