Harry Lunabba: SFP i regeringen - med goda intentioner eller kan partiet faktiskt påverka?

Riksdagen diskuterade på torsdagen rasism, regeringsprogrammet, regeringens sammansättning och hyfsat beteende. Foto: Riksdagen, Hanne Salonen

Det är ett privilegium att inte behöva vara den som fattar besluten om SFP:s regeringsmedverkan. Den uppgiften är onekligen svår. Jag har inte heller ett enkelt svar på frågan, men ville skriva en etisk bedömning med hjälp av två begrepp som vi behandlar under en etikkurs för blivande socialarbetare.

I boken Bemötandets etik (2013) skrev den numera framlidne professorn Erik Blennberg om pliktetiska och konsekvensetiska bedömningar. Ett pliktetiskt resonemang bygger på dygder, etiska principer och grundvärderingar, medan ett konsekvensetiskt resonemang fokuserar på de etiska följderna av ens handlande.

Socialarbetare jobbar dagligen med svåra etiska frågeställningar där man behöver göra svåra plikt- och konsekvensetiska överväganden, till exempel då man i ett avgörande inom barnskyddet balansera mellan ett barns rätt att växa upp med sin biologiska familj eller ett barns rätt till trygg uppväxt ifall den egna familjen inte klarar av att ta hand om barnet.

I en etisk bedömning om SFP:s regeringsmedverkan, pekar de pliktetiska och konsekvensetiska resonemangen åtminstone i mitt huvud i motsatta riktningar. Ur ett pliktetiskt perspektiv ser jag att regeringsmedverkan med det Sannfinländska partiet strider mot många av SFP:s grundvärderingar. Därför kan man se det som förståeligt att åtminstone en del av partiets riksdagsledamöter röstar mot regeringens förtroende.

I en konsekvensetisk bedömning kan jag samtidigt se tydligt att en eventuell utmarsch ur regeringen kunde ha betydande etiska konsekvenser både i ett kortare och ett längre tidsperspektiv. Hurdan blir den eventuella regeringssammansättningen och rikspolitiken utan SFP? Hur mycket växer stödet för den fördomsfulla och populistiska politiken om det Sannfinländska partiet får fortsätta att svälla i oppositionen?

Den mest förödande konsekvensen av en splittring är just att polariseringen, förtroendeunderskottet och hatet mellan olika grupperingar fortsätter att eskalera. Men, det är viktigt att inse att denna negativa utveckling kan också fortsätta med den nuvarande regeringssammansättningen, om en motsättningarnas politik får ett tyst godkännande av de medverkande regeringspartierna.

Den avgörande frågan i en konsekvensetisk bedömning är då, att med hurdant agerande kan man faktiskt vända utvecklingen från polarisering till samverkan? Det är också här jag skulle se att det liberala SFP sätter sitt fokus i bedömningen av den nuvarande regeringens vara eller icke vara. Traditionellt har politiska analyser byggt på identifikation av politikens höger- eller vänsterriktningar. Kanske man nu borde fokusera på huruvida den politik man driver innebär en ökad splittring i samhället, eller kan man agera för att förebygga klyftor och motsättningar?

Om medverkan i regeringssamarbetet faktiskt kan bidra till att stävja polariseringsutvecklingen och splittringen, kan fortsatt regeringssamarbete antas vara konsekvensetiskt motiverat. Men, det är inte konsekvensetiskt hållbart att medverka eller ge ett tyst tillåtande till sådan motsättningarnas politik där människor ställs mot människor och misstroendet bara växer.

Det avgörande i en etisk bedömning av den politik man driver eller går med i, är också att kunna skilja mellan sina goda intentioner och hur man faktiskt kan påverka. Risken finns att en svagt underbyggd god intention kan leda till att man i slutändan går med i sådan politik som både strider mot ens pliktetiska principer och har oönskade etiska konsekvenser. Som sagt, SFP:s fortsatta regeringssamarbete är en svår fråga.

Ämnen